Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Swift, Jonathan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nära i de liffulla bref, som han skref till sin
väninna, utgifna som Journal to Stella. Huru
upptagen han än var af politiken, fick han dock
tid öfrig för litteraturen. Han hjälpte Steele och
Addison i deras tidskrifter, utgjorde centrum i
Scriblerusklubben, där Pope, Arbuthnot, Parnell
och Gay täflade med honom i kvickhet och som han
påtryckte sitt hat mot pedanteriet och dumheten (en
del af "Martinus Scriblerus" m. m. i detta sällskaps
fiktiva handlingar är af honom). Han nådde emellertid
icke det biskopsdöme, som han eftertraktade och
som skulle gett honom säte i öfverhuset, utan fick
nöja sig med att bli domprost i S. Patrick i Dublin
(1713). Då tories 1714 störtades, slog han sig ned
i Dublin, men trifdes icke i Irland. Hans gamla
sjukdom förvärrades, hans hopp om en ny politisk
omhvälfning, som kunde föra honom tillbaka till London
och politiken, sveks. Hans sinnesstämning förbittrades
ytterligare af hans besynnerliga dubbelförhållande
till kvinnorna. Han bröt hänsynslöst med Varina,
då hon själf föreslog giftermål. Stella hade han
själf uppmanat att med en väninna bosätta sig i
hans närhet i Dublin (1701), men under vistelsen i
London 1708 började han uppvakta Hester Vanhomrigh,
af S. kallad Vanessa. Han stod snart i ett liknande
förhållande till henne som till Stella. Då Vanessas
moder dog 1714, följde hon S. till Dublin och slog
sig ned i hans närhet. Att Stella stod S:s hjärta
närmast, lider intet tvifvel, och sannolikheten talar
för, att han 1716 ingått ett hemligt äktenskap med
henne. Detta var dock af rent formell art. De bodde
alltjämt hvar för sig och träffades aldrig utom i
tredje persons närvaro. Men Vanessa gjorde också
vissa kraf gällande och framkallade därigenom 1723
en kris. Hon dog några veckor senare, efterlämnande
en dikt, Cadenus and Vanessa, som S. skrifvit några
år tidigare till henne, samt sina bref med anhållan,
att de skulle tryckas. Dikten offentliggjordes strax
(1726), brefven först långt senare. Förhållandet
till Stella fortgick till hennes död, 1728. Natten
efter hennes död skref S. ett loftal öfver hennes
lif och karaktär; efter hans död fann man i hans
skrifbordslåda en lock af hennes hår, insvept i ett
papper, på hvilket stod skrifvet: "endast en kvinnas
hår". Man har framkastat många olika gissningar för
att förklara det förhållande, i hvilket S. stod till
dessa kvinnor. Ett rykte, att S. och Stella skulle
ha varit naturliga barn till Temple och således bror
och syster, faller på sin egen osannolikhet och är för
öfrigt obevisadt. Den naturligaste förklaringen, till
hvilken också vissa stöd finnas i S:s skrifter, är,
att S. på grund af konstitutionella egendomligheter
icke kunde älska en kvinna. Med tiden hade S. blifvit
irländsk patriot, fast han föraktade både Irland
och irländarna, emedan han funnit, att Irland
tillbakasattes af moderlandet. 1720 uppmanade han
irländarna att icke nyttja engelska varor (Proposal
for the universal use of irish manufactures), och
från april till dec. 1724 skref han de berömda Sex
artiklarna, som kallats Drapier’s letters, då man
gett en viss Wood privilegium på myntningen af ett
nytt irländskt skiljemynt. De äro skrifna på ett
språk ännu mera lättfattligt och omedelbart tändande
än i S:s öfriga skrifter. Verkan var också oerhörd.
Monopolet måste återkallas, och S. betraktades
därefter af folket nästan som en half gud. Några år
senare gaf sig hans förtrytelse öfver irländska
förhållanden ännu en gång luft i en af hans
mästerligaste satirer: A modest proposal for
preventing the children of poor people from being
a burden to their parents or the country and
for making them beneficial to the public (1729),
i hvilken S. med orubbligt allvar rekommenderar
att nedslakta barnen och försälja dem som födoämne,
en af S:s mest misantropiska skrifter, skrifven
med satanisk ironi och bitterhet. Bullret kring
"Klädeshandlarens bref" hade knappast dött bort,
förrän S. vann oförgänglig ära genom "Gullivers
resor" (Travels into serveral remote nations of the
world by Lemuel Gulliver, 1726, sv. öfv. med fransk
mellanhand 1772 och ofta sedan, bl. a. 1876; första
gången fullständigt 1917). Det är genom detta arbete,
ett af de mest beundransvärda i sin art, som någonsin
skrifvits, som S. ännu är känd i vidare kretsar. Det
är en skarp satir icke blott mot samtidens egna
kyrkliga och politiska förhållanden, utan mot allt
mänskligt, men den kan njutas som en fantasirik saga,
utan att man söker efter denna mening, en bok på en
gång för vuxna och för barn. Full af fantasi, är den
berättad med en realistisk trovärdighet, som om det
vore en verklig resebeskrifning. Gulliver kommer
först till Lilliput, där människorna äro dvärgar,
därefter till Brobdingnag, där de äro jättar. I dessa
båda delar förlöjligas människosläktets narraktiga
föreställningar om sin egen storhet och betydelse;
men misantropien döljer sig under det lekfulla
skämtet. I tredje delen, resan till Laputa, där
vetenskapligt pedanteri och andra former af dumhet
förlöjligas, är tonen redan tyngre, och besöket i
Houyhnhnms land, där människorna framställas som
de fysiskt och moraliskt smutsiga yahos, utgör en
af de mest förfärande misantropiska skildringar,
som finnas. Bland S:s öfriga prosaskrifter förtjäna
ytterligare nämnas A meditation upon a broomstick
(1710), en parodi på vattenhaltiga predikningar, hans
om mästerlig observation vittnande The directions for
servants (tr. först 1745) och Polite conversation
(1731, tr. 1738). Hans poesier ha knappast andra
förtjänster än hans prosa. Hans lekfulla humor bryter
först fram under vistelsen i Laracor i dikter som The
petition of Mrs Frances Harris. I Baucis and Philemon
(1709) har man en behagfull idyll nästan utan ett
stänk af satir. Ypperst är kanske hans dikt om hans
egen död, On the death of Dr Swift (1731; "Vid dr
Jonathan Swifts död", öfv. af K. R. Nyblom) med en
egendomlig blandning af humor, egoism och patos. S:s
människohat och den dystra tonen i hans senare
skrifter sammanhänga säkerligen med hans tilltagande
sjuklighet. Redan i ungdomen hade han lidit af
svindelanfall och döfhet; det är numera uppvisadt,
att orsaken var en öronsjukdom, som föranledde tryck
på hjärnan. Särskildt efter ankomsten till Irland
ökades denna sjuklighet, och hans själskrafter aftogo
småningom. Hans lynne blef alltmera nyckfullt, hans
misstänksamhet och sparsamhet tillväxte. 1742 måste
han ha sjukskötare, och i sept. s. å. träffades han
af ett slaganfall, från hvilket han aldrig hämtade
sig. Han led dessa sista år af afasi, men behöll för
öfrigt sitt förstånd till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
