Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ångköksföreståndaren O. Larsson, förklarades af
Högsta domstolen icke valbar, och alla valsedlar
med hans namn kasserades. Därigenom kom den
protektionistiska minoritetens vallista att segra,
och 22 protektionister förklarades valda. På så
sätt fingo protektionisterna tidigare än hvad
annars skulle ha skett majoritet äfven i Andra
kammaren. Regeringen ansåg sig icke böra för tredje
gången under ett år tillställa en upprifvande
valstrid. Strax efter riksdagens början bildade
110 protektionistiska led. af Andra kammaren nya
landtmannapartiet (se Landtmannapartiet) under
ledning af G. Boström, F. Östberg, A. Danielsson
och Liss Olof Larsson. Flertalet ledamöter hade
tillhört landtmannapartiet. De kvarstående under
ledning af K. Ifvarsson, Sv. Nilsson i Efveröd
och O. Jonsson i Hof benämndes sedan gamla
landtmannapartiet, som samverkade med städernas
frihandelsvänner. Tullvännerna i öfre kammaren
sammanslöto sig till en fastare partigruppering:
Första kammarens protektionister, under
ordförandeskap af hofmarskalken P. Reutersvärd,
hvilket parti i 20 år blef dominerande i
kammaren (se Protektionister). Themptanderska
ministären begärde redan i början af riksdagen
sitt afsked. Riksmarskalken frih. G. Bildt
(6 febr. 1888–12 okt. 1889) bildade en blandad
protektionistisk-frihandelsvänlig ministär, hvari
frihandelsvännen A. Bergström som justitieminister
och protektionisten Gunnar Wennerberg som
ecklesiastikminister voro de mest bemärkta
ledamöterna. Riksdagen antog en protektionistisk
tulltaxa, så långt det var möjligt för franska
handelstraktaten, som dock från fransk sida uppsades
redan 30 jan. 1891. Regeringen bragte riksdagens
beslut i verkställighet, och ministären ombildades
alltmer i protektionistisk riktning. Bergström
afgick efter några månader. Senare inträdde i
konseljen f. d. finansministern frih. G. Åkerhielm
som utrikesminister och snart som statsminister
(12 okt. 1889–10 juli 1891). Utrikesminister blef
nu grefve K. Lewenhaupt. Både Bildts och Åkerhielms
ministär sökte med moderation åstadkomma försonlighet
och samhällsfrid efter tullstriderna och afstyra
öfverdrifterna hos de ifrigaste protektionisterna.
Arbetarfrågorna började alltmera framträda på
dagordningen. Särskildt industriarbetarna bildade
talrika fackföreningar till att främja sina
intressen. Statsåtgärder vidtogos att förbereda
försäkringar mot olycksfall och invaliditet samt att
åstadkomma en ålderdomsförsäkring. Från Tyskland
inträngde öfver Danmark socialistiska åskådningar
bland arbetsklassen (jfr Palm, A. T.). 1889
konstituerade sig Sveriges socialdemokratiska
arbetareparti (se d. o.), och dess agitatorer hotade
att med våld förverkliga sina åsikter. Yid 1889
års riksdag framlade därför regeringen förslag om
laga straffpåföljder för uppvigling till åtgärder,
som innebära hot mot samhället. Kännedomen om,
huru litet sådana tvångslagar gagnat i Tyskland,
föranledde riksdagen att ge lagen en form, som förtog
dess egentliga kraft. Vid samma riksdag beslötos
vissa åtgärder mot yrkesfara jämte erforderlig
fabriksinspektion. Ett obetänksamt uttalande af
frih. Åkerhielm vid ett enskildt sammanträde af Första
kammaren om vikten af att
kunna "tala svenska både västerut och österut" blef i
förvriden form kändt och väckte ond blod både i S. och
ännu mer i Norge samt föranledde statsministerns
afgång. Protektionisternas ledare i Andra kammaren
godsegaren G. Boström blef hans efterträdare (10 juli
1891–12 sept. 1900). Efter Wennerberg blef rektor
G. F. Gilljam ecklesiastikminister.
Den första boströmska ministären (den längsta
sedan 1870) undergick sedan betydande
förändringar. Unionspolitikens växlande
skeden förde landshöfdingen grefve L. Douglas
till utrikesministerposten 1895 och envoyén
A. Lagerheim 1899. Krigsminister var 1892–99
frih. A. Rappe. Boström blef, tvärtemot hvad
man väntat, icke någon fanatisk tullifrare i
regeringen. På grund af spannmålsprisens stegring
genomdref han 1892 en sänkning af spannmålstullarna,
men då sädesprisen fallit, tillstyrkte han konungen
jan. 1895, att 10 dagar före riksdagens öppnande
höja säd- och mjöltullarna, hvilket riksdagen sedan
i hufvudsak bekräftade. Efter handelstraktaternas
utgång 1892 erhöllo industriidkarna en starkt
protektionistisk tulltaxa. Härordningsfrågan var
uppe vid lagtima riksdagarna 1891 och 1892, men
kom till något resultat först vid urtima riksdagen
sistnämnda år, då det beslöts, att grundskatter
och roteringsbesvär skulle fullständigt afskrifvas
under 12 år och beväringstiden ökas från 42 till
90 dagar (i Andra kammaren beslöts detta med 144
röster mot 80). De värnpliktiges dagaflöning höjdes
till 50 öre. Riksdagen gillade regeringens åsikt,
att afskrifningarna icke borde ersättas med skatter
på allmänna förbrukningsartiklar (de s. k. urtima
löftena). Bevillningen för jordbruksfastighet
fördubblades, hvarjämte en särskild tilläggsbevillning
godkändes. Antalet af städernas representanter
hade genom stadsbefolkningens raska tillväxt
ökats betydligt fortare än landsbygdens. Detta
väckte landtmännens bekymmer, i synnerhet som
städernas riksdagsmän i allmänhet voro frihandlare
och flera rätt radikala. Därför genomfördes 1894
den s. k. "vingklippningen" af städerna, då antalet
ledamöter i Första kammaren fixerades till 150 och
i Andra till 230, däraf 80 från städerna och 150
från landsbygden.
När tullstriderna ej längre voro så brännande,
blefvo de båda landtmannapartierna 1895 förenade,
hvarvid O. Jonsson i Hof och J. Johansson
i Noraskog voro de mest verksamme. Några
ledamöter i gamla landtmannapartiet ogillade
sammanslagningen och förenade sig med de radikale
stadsrepresentanterna till folkpartiet (se
d. o.) under ordförandeskap af jämtlänningen
J. Bromée, men med stockholmsrepresentanten
David Bergström som partiets mest drifvande
kraft. Centerbildningen i Andra kammaren hade
aldrig haft någon fastare sammanhållning ("De
oberoende"). Mot slutet af 1890-talet funnos två
liberala s. k. diskussionsklubbar omkring Sixten von
Friesen och frih. Karl K:son Bonde. 1900 sammanslöto
sig folkpartiet och diskussionsklubbarna till liberala
samlingspartiet (se d. o.) under ledning af S. von
Friesen med ett ganska moderat-liberalt program
(politisk rösträtt för alla kommunalt röstberättigade
män, kommunalt röstmaximum för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
