Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landsbygden 1,000 röster). Regeringens förslag
till utsträckning af den politiska rösträtten
afslogos. Däremot beslöts 1900 att begränsa den
kommunala rösträtten på landsbygden för en person
eller ett bolag till högst 1/10 af kommunens röstetal
med högst 5,000 röster. 1897 lyckades regeringen
få majoritet för en proposition, hvarigenom K. M:t
skulle tillsätta ordf. i Riksbankens styrelse
mot vederlag i indragning af privatbankernas
sedelutgifningsrätt. För den, som försöker tvinga
någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra
någon att återgå till arbete eller att öfvertaga
erbjudet arbete, stadgades 1899 straffarbete
(den s. k. Åkarpslagen, se d. o.; 1914 mildrades
straffet till fängelse). 1899 beviljades stora
anslag till flottan och 1900 till en fästning vid
Boden. Statsbanebyggandet, särskildt i Norrland,
tog ny fart. Förhållandet till Norge påverkade ofta i
hög grad S:s inre politik (se därom Mellanrikslag och
Sverige-Norge). Boströms sanktionerande af den rena
norska flaggan och andra åtgärder framkallade mot
honom stark opposition inom Första-kammarkretsar,
hvilket bidrog till hans beslut att (sept. 1900)
afgå ur regeringen. Förre sjöministern F. von Otter
blef statsminister (12 sept. 1900–5 juli 1902). För
det nyupprättade Jordbruksdepartementet blef
landshöfdingen T. Odelberg den förste chefen. Senare
blef revisionssekreteraren Hj. Hammarskjöld
justitieminister och konteramiral L. Palander af
Vega sjöminister. Redan i förra ministären hade
J. Crusebjörn inträdt som krigsminister. Regeringens
viktigaste åtgärd var genomförandet af en ny
härordning vid 1901 års riksdag. Under 12 år skulle
indelningsverket afskaffas och ersättas med en ren
värnpliksorganisation. Enligt den nya värnpliktslagen
förlängdes öfningstiden från 90 till 240 dagar för
fotfolket, 300 dagar för flottans värnpliktiga samt
365 dagar för kavalleriet och vissa specialvapen. De
afgörande besluten fattades i Första kammaren
med 118 röster mot 22 och i Andra kammaren med
126 mot 98. I hufvudsak bifölls äfven regeringens
förslag om ersättningsplikt för arbetsgifvare inom
industriella näringar för olycksfall i arbetet. En
särskild inkomstskatt (se d. o.) i förening med
själfdeklaration (se d. o.) infördes. Regeringens
förslag om utsträckning af den politiska rösträtten
till de kommunalt röstberättigade med 2 röster för
gifta män eller de, som fyllt 40 år, afslogs af
riksdagen, som – på förslag af biskop G. Billing och
I. Månsson – begärde ytterligare utredning af frågan
med hänsyn särskildt fäst till införande af allmän
rösträtt med proportionella val. Efter riksdagen
afgingo von Otter och 5 andra led. af statsrådet,
hvarefter G. Boström som statsminister för andra
gången bildade en konselj (5 juli 1902–13 april
1905). Han behöll de moderate fackministrarna från
förra ministären, men inkallade de moderat-liberale
häradshöfdingen O. Berger som justitieminister,
rektor K. von Friesen som ecklesiastikminister
och grosshandlare E. Meyer som finansminister
jämte justitierådet J. Ramstedt som konsultativt
statsråd. I samband med regeringsskiftet meddelades
den ombildade ministärens program i rösträttsfrågan:
lika representation för stad och land, borttagande
af census samt medgifvande af politisk
rösträtt åt hvarje till 25 år kommen svensk man, som
fullgjort åliggande värnplikt och skattskyldighet
till stat och kommun, äfvensom proportionellt
valsätt, om en blifvande utredning fann det för
svenska förhållanden lämpligt. Men när proposition
i enlighet härmed framlades vid 1904 års riksdag,
hvarvid föreslogos proportionella val för Andra
kammaren, mötte motstånd från båda kamrarna. Första
kammaren biföll visserligen med 93 röster mot 50
i hufvudsak regeringens förslag, men med ett af
biskop G. Billing gjordt tillägg, att för valrätt
skulle fordras äfven skattskyldighet till staten,
d. v. s. minst utgörande af mantalspenningarna. Andra
kammarens majoritet ogillade proportionella val för
endast Andra kammaren samt biföll en af K. Staaff
och 68 andra led. af liberala samlingspartiet
väckt motion om val i enmansvalkretsar (utom i de
större städerna) och valmäns oberoende af direkt
skatt till staten jämte ett af P. Olsson i Fläsbro
föreslaget tillägg om fullgjord skattskyldighet till
kommunen. Regeringsförslaget framlades i nästan
oförändradt skick för 1905 års riksdag, men äfven
då nåddes intet resultat. Det viktigaste ministären
lyckades genomföra voro de vid 1904 års riksdag under
ecklesiastikministern, på initiativ af f. d. professor
E. Carlson, utarbetade förslagen ang. läroverken med
skolstadiets skiljande från gymnasiet, införande
af realskolexamen, indragning af vissa läroverk
och inrättande af samskolor äfvensom upprättande
af en öfverstyrelse för läroverken. Till egna hem
(se d. o.) för mindre bemedlade arbetare anvisades
af statsmedel 10 mill. kr. att utlånas under de
närmaste 5 åren. Åtgärder beslötos mot skogssköfling
i Norrland. Maltdrycks- och punschskatter
infördes, sockerbeskattningen reglerades, och
väghållningsbesväret öfverflyttades delvis från
jordbrukarna. Unionsfrågans vanskligheter föranledde
Boströms utträde ur regeringen.
Statsminister blef konsultativa statsrådet J. Ramstedt
(13 april–2 aug. 1905). Som utrikesminister
kvarstod grefve A. Gyldenstolpe, som 1904 efterträdt
Lagerheim. Efter unionsbrottet (7 juni) inkallades en
urtima riksdag för att med norska stortinget förhandla
om unionsupplösningen. Ett särskildt utskott af
alla partier under ordförandeskap af bruksegaren
Kr. Lundeberg tog ledningen i sin hand från den
svaga expeditionsministären och formulerade de
svenska villkoren för skilsmässan. Hela ministären
afgick, och en samlingsministär med Kr. Lundeberg
som statsminister (2 aug.–7 nov. 1905) och grefve
Fr. \Vachtmeister som utrikesminister fullföljde sin
verksamhet från riksdagen. Fyra af dess led. voro
svenska delegerade i Karlstad, där villkoren för
unionsupplösningen fastställdes (se Sverige-Norge).
Tiden efter unionsupplösningen (1905–18). Efter de
upprifvande unionella stridigheterna kunde svenska
statsmakterna odeladt egna sina omsorger åt S:s
egna förhållanden. Konungen uppdrog åt liberala
samlingspartiets ledare K. Staaff, som varit en af
de liberale medlemmarna i Lundebergska ministären
och en af de svenske förhandlarna i Karlstad, att
som statsminister (7 nov. 1905–29 maj 1906) bilda
en ny regering. Från föregående ministär behöllos
krigsministern L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
