Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksdag försökte regeringen genomföra en ny värnpliktslag,
utan att öka fredsöfningarna, men med utsträckning
af värnpliktstiden till 20 år. Ehuru De Geer
förklarade, att han gjorde förslagets antagande
till kabinettsfråga, afslogs det af Andra kammaren
med 121 röster mot 75. Hela statsrådet afgick, och
konungen uppdrog nu åt landtmannapartiets chef
grefve Arvid Posse att bilda den nya ministären
(19 april 1880–13 juni 1883). Posse, som nu såg
sina ihärdiga sträfvandens mål uppnådt, kunde
dock endast därigenom, att Forssell och Malmström
till en början kvarstannade i sina ämbeten, få sin
ministerlista fulltalig. Konsultativa statsrådet
N. von Steyern öfvertog Justitiedepartementet,
frih. K. Hochschild aflöste som utrikesminister den
om förbättrande af S:s allmänna utrikespolitiska
ställning högt förtjänte O. Björnstjerna. Bland de
nye männen var juris professorn K. G. Hammarskjöld,
som snart öfvertog Ecklesiastikdepartementet. Senare
inträdde i regeringen byråchefen R. Themptander, som
1881 öfvertog Finansdepartementet. Generalmajor
A. Ryding åtog sig senare att utarbeta
regeringens härordningsförslag till 1883 års
riksdag. Under tiden nedsattes de 1880 höjda
tullsatserna å vissa förbrukningsartiklar; nya
handelstraktater ingingos med Frankrike 1882 och
Spanien 1883. Landtmannapartiet, som ytterligare
stärkts vid 1881 års val, var i allmänhet ej mera
regeringsvänligt än förut – det hade följt Posse
endast till konseljrummets dörr –, och oppositionen
i Första kammaren, ledd bl. a. af P. von Ehrenheim,
mot ministären var mycket stark. Vid 1883 års riksdag
skulle efter grundliga förberedelser regeringens
förslag till härordning och grundskatteafskrifning
komma till afgörande. Liksom i landtmannapartiets
massmotioner 1878 föreslogs en värfvad stam (nu
endast 25,000 man) med skyldighet för kommunerna
att hålla den fulltalig. Beväringens åldersklasser
skulle bli 20 och öfningstiden 90 dagar. 10 procent af
grundskatterna skulle följande år afskrifvas, hvilket
skulle successivt fortsättas. Första kammaren afslog
med 70 röster mot 63 den värfvade stammen och utan
diskussion förslagets öfriga delar. Andra kammaren
beslöt endast 60 dagars öfningstid för beväringen
och gjorde en mängd andra försämringar i regeringens
förslag. Hela konseljen begärde afsked, men konungen
beviljade detta endast åt Posse och civilministern
F. Hederstierna. Efter långvarigt sökande efter en
statsminister förmådde konungen förra statsrådet
K. J. Thyselius att åtaga sig uppdraget för ett år
(13 juni 1883–16 maj 1884). Revisionssekreteraren
E. von Krusenstjerna blef civilminister. Vid 1884 års
riksdag beslöt Andra kammaren 10 procents afskrifning
af grundskatterna utan förstärkning af försvaret
samt sökte drifva afskrifningsfrågan till gemensam
votering, men detta strandade på talmannen O. Wijks
propositionsvägran. I öfrigt antogs en ny patentlag,
kvinnans myndighetsålder nedsattes till 21 år, vatten-
och brödstraffet afskaffades. Efter riksdagens slut
öfvertog finansministern Themptander statsministerns
plats (16 maj 1884–6 febr. 1888). Bruksegaren
frih. G. Tamm inträdde i ministären, först som
konsultativt statsråd, sedan som finansminister; som
utrikesminister efterträddes Hochschild sept. 1885
af grefve Alb. Ehrensvärd. Med verksamt biträde af
Louis De Geer, F. F. Carlson och A. Bergström lyckades
ministären vid 1885 års riksdag påbörja lösningen af
här- och skattefrågorna i den anda, som kännetecknat
1873 års kompromiss. Värnpliktsåren bestämdes till
12, däraf 6 i landstormen, öfningstiden ökades från
30 till 42 dagar, och ett ordnadt inskrifningsväsen
infördes. I samband därmed afskrefvos 30 procent af
indelningsbördan och grundskatterna.
Dåliga konjunkturer, särskildt för jordbruket, gåfvo
stark fart åt den protektionistiska strömningen och
föranledde en hetsig tullfejd, som för åtskilliga
år sprängde de gamla partigrupperingarna. I
den s. k. Rundbäckska gruppen (kring bröderna
A. och J. Rundbäck) fick protektionismen en
energisk ledning. Vid 1885 års riksdag yrkades
på höjda tullsatser för industriartiklar och
landtmannaprodukter, men de afslogos, spannmålstullen
i Första kammaren med 72 röster mot 52 och i Andra
med 114 röster mot 93. Till att bättre främja
sina åsikter bildade frihandlarna under riksdagen
Föreningen mot lifsmedelstullar (se d. o.), och
på sommaren upplifvade protektionisterna en äldre
förening Svenska arbetets vänner. I början af
1886 års riksdag tillsatte de senare en kommitté,
som på partiets vägnar utarbetade ett förslag
till tullförhöjningar. Spannmålstullen, som var
den viktigaste, afslogs i Första kammaren med 75
röster mot 57, men bifölls i Andra kammaren med 105
röster mot 99. I den gemensamma voteringen blef
den afslagen. Näringarnas betryckta ställning
föranledde regeringen att strax därpå nedsätta
en kommitté för att inkomma med förslag till de
åtgärder, som kunde vara egnade att underlätta
villkoren för åkerbrukets och andra näringars
bedrifvande, kreditväsendets ordnande, nedsättning i
järnvägstaxor m. m. Dock skulle kommittén ej befatta
sig med tullfrågor. Vid 1887 års riksdag framlades
massmotioner i tullfrågan. Bevillningsutskottet
(15 protektionister och 5 frihandlare under
ordförandeskap af G. Boström) tillstyrkte en
fullständig förändring i tullpolitiken. Rågtullen,
som var systemets hörnsten, afslogs i Första
kammaren med 70 röster mot 68, men bifölls af
Andra kammaren med 111 röster mot 101. Resultatet
af en gemensam votering var själfklart, men
innan det kom till en sådan, upplöste regeringen
5 mars Andra kammaren, förordnade om nya val och
bestämde, att den nya riksdagen skulle sammanträda
2 maj. Valstriden fördes med stor bitterhet på ömse
sidor. Frihandelsvännerna hade framgång och uppgingo
i Andra kammaren under majriksdagen till 139 mot
82 protektionister. De senare ansågo då lönlöst
att återupptaga tullmotionerna. Handelstraktaten
med Spanien förlängdes till 1 febr. 1892, då
franska handelstraktaten skulle utlöpa. Ehuru
landstingen, så snart tillfälle gafs, ersatte
frihandlare med protektionister i Första kammaren
och de ord. höstvalen 1887 ökade tullvännernas
antal i Andra kammaren, skulle dock efter valen
frihandlarna ha haft omkr. 20 rösters flertal i
riksdagen. Men en tillfällighet och bristfällighet
i valbestämmelserna omkastade ställningen. Stockholm
hade valt 22 frihandlare, men en af dessa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
