Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skattenedsättningar. Bl. a. yrkade Andra kammaren
mantalspenningarnas afskaffande och ville, ehuru
detta var en af statsverkets ord. inkomsttitlar,
bringa frågan under gemensam votering, men talmännen
vägrade att därom framställa proposition.
Oskar II (1872–1907) behöll den föregående ministären,
men då konungen mot Platens skarpa gensaga beslöt
föreslå riksdagen en återförening af flottans båda
kårer, afgick denne från utrikesministerposten och
ersattes med envoyén O. Björnstjerna. Vid 1872 års
riksdag hade grundskatteafskrifningen blifvit en
hufvudpunkt på landtmannapartiets program, på samma
gång som Första kammarens majoritet allt ifrigare
yrkade på ett förstärkt försvar. För att få slut
på det politiska stillaståendet uppgjorde De Geer
och det skånska partiets ledare, J. Stiernblad och
K. Ekman, med E. Key och andra statsutskottsledamöter
af landtmannapartiet sammanjämkningsförsök, den
s. k. kompromissen (se d. o.), enligt hvilken i
samband med en på utsträckt värnplikt hvilande
härordning grundskatterna och indelningsverket
skulle successivt afskrifvas under 33 år, mot det
att jordegendom underkastades samma bevillning som
annan fastighet. Första kammaren antog kompromissen
med 57 röster mot 54 och Andra kammaren med 128
röster mot 54. Adlercreutzska ministären var icke
vidare tilltalad af kompromissen, men konungen
uppdrog åt krigsministern Weidenhielm att utarbeta
ett härordningsförslag enligt kompromissens
grunder. Regeringens anslutning härtill utsatte
ministären för stort klander i Första kammaren, och
Posse gjorde hvad han kunde att bereda ministärens
chef obehag i Andra kammaren. Adlercreutz begärde
sitt afsked, och konungen anmodade De Geer att bilda
en ny ministär med Posse och andra kompromissens
män. Därtill var De Geer icke villig. Omsider
förmåddes justitierådet E. Carleson (4 maj 1874–11
maj 1875) att bli Adlercreutz’ efterträdare. Den
landtmannavänlige frih. G. Åkerhielm öfvertog
efter Wærn finansportföljen, men ökade endast
söndringen i ministären. I kompromissens anda
hade kammarrådet A. Anderson uppgjort förslag
till grundskatternas afskrifning, men detta
framlades icke för 1875 års riksdag, utan endast
ett fullständigt förslag till ordnande af landt-
och sjöförsvaret med uppgifvande af stamsystemet
och försvarets grundande uteslutande på allmän
värnplikt. Fördelningen mellan vapenslagen skulle,
där så fordrades, ske genom lottning. Värnpliktstiden
skulle omfatta åldern från 18:e till 40:e året
och öfningstiden 10 1/2 månad vid infanteriet
och 17 månader vid kavalleriet jämte betydande
repetitionsöfningar. Men intet öfvergångsförslag
bifogades om sättet för indelningsverkets
upphörande. Till statsrådsprotokollet hade Carleson
och 5 andra statsråd uttalat betänkligheter mot att
framlägga förslaget utan övergångsbestämmelser, och
finansministern Åkerhielm afstyrkte förslaget såsom
alltför kostsamt för landet. Som villkor för det hela
hade uppställts en grundlagsbestämmelse, att grunderna
för den nya härordningen jämte erforderliga anslag
ej skulle kunna rubbas utan konungs och riksdags
samtycke. När riksdagen i denna del
antog en annan formulering, begagnade
sig Carleson häraf för att genast begära
afsked. Härordningsförslaget afstyrktes
enhälligt af särskilda utskottet. Ett förslag till
omorganisation af Kommerskollegium gaf regeringens
många fiender i kamrarna tillfälle att rikta
nya hugg mot ministären. Förslaget förkastades i
gemensam votering, hvilket föranledde statsråden
Bergström, Wennerberg och Berg att afgå (den
s. k. "bergsprängningen"). Åkerhielm följde med i
fallet. Posse sökte nu åstadkomma en ny ministär,
men kunde ej få några antagliga kolleger. De
Geer måste då träda till och bilda sin andra
ministär (11 maj 1875–19 april 1880). Han upptog
fem partipolitiskt mera färglösa namn ur förra
konseljen och tre af sina förra statsrådskolleger:
K. J. Thyselius som civilminister, F. F. Carlson
som ecklesiastikminister och G. Lagerstråle som
konsultativt statsråd. Finansminister blef den unge
riksbankssekreteraren H. Forssell. Två dagar efter
ministärförändringen förekom härordningsförslaget
i kamrarna med väntad utgång. Riksdagen anmälde hos
K. M:t, att kamrarna ej kunnat enas om de grunder,
hvarpå ett nytt förslag skulle fotas.
Därefter inträdde under någon tid lugnare politiska
förhållanden. Vid 1876 års riksdag vidtogs
den betydelsefulla ändring af regeringsformen,
att konungen skulle utnämna en af statsrådets
ledamöter till statsminister och statsrådets
främste ledamot, hvilken ställning förut
olämpligt nog hade varit förenad med chefskapet
för Justitiedepartementet. Förändringens politiska
räckvidd framträdde ej genast så klart, enär gifvetvis
De Geer blef den förste statsministern. Vid 1877
års riksdag framlade regeringen ett partiellt
härordningsförslag med 62 dagars öfning för
de värnpliktige samt 10 procents afskrifning af
indelningsbördan och grundskatterna. Förslaget antogs
i Första kammaren med stor majoritet (99 röster mot
20), men afslogs i Andra med 104 röster mot 86; dess
fall föranledde krigsministern Weidenhielms afgång och
ersättande med generalmajor J. H. Rosenswärd. Däremot
gick Andra kammaren med på att reglera befälets
löner och pensioner, att öka arméns underbefäl
och att förbättra de värnpliktiges villkor på
mötesplatserna. Vid 1878 års riksdag framlade
landtmannapartiet ett eget omfattande härordnings-
och skatteafskrifningsförslag, undertecknadt
af 102 bland Andra kammarens ledamöter. Förslaget
innebar en värfvad stamtrupp på 30,000 man, 90 dagars
beväringsöfningar samt afskrifning af indelningsbördan
och grundskatterna. Då landtmannapartiet ej ville
medge lottning bland de värnpliktige såsom garanti
för den frivilliga stamtruppens anskaffande, afslog
Första kammaren förslaget, dock mot en rätt afsevärd
minoritet. I nov. 1878 afgick Carlson, och professor
K. G. Malmström blef ecklesiastikminister. Sjunkande
spannmålspris, försvårad afsättning af skogs- och
bergverksprodukter samt framför allt fastlåsning
af kapital i ännu oproduktiva företag, i synnerhet
järnvägsanläggningar, framkallade 1879 en ekonomisk
kris. Från alla håll ropades på regeringens hjälp,
och då finansministern var föga villig att gå
storindustrimännen till mötes, blef oppositionen allt
lifligare. Vid 1880 års
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
