Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
representanter och herremän från landsbygden, som ej
anslöto sig till landtmannapartiet, började tidigt
kallas intelligenspartiet (se Intelligensen), senare
centern (se Center 2). Bland dess främsta män voro
till en början frih. J. A. Gripenstedt, A. Bergström,
S. Ribbing och S. G. von Troil. Landtmannapartiets
program upptog från början som hufvudpunkter:
ett tidsenligt på allmän värnplikt byggdt
försvarssystem, sparsamhet i statsanslagen,
rättvis skattefördelning, lättnader i skjuts- och
vägunderhåll, förenklade förvaltningsformer samt
mera jämnt afvägd rösträtt vid kommunala val. Snart
koncentrerades partiets sträfvanden på att afskaffa
grundskatterna och indelningsverket.
– Försvarsfrågan har varit den dominerande under största
delen af tvåkammartiden. Till 1867 års riksdag hade regeringen
ej medhunnit något organisationsförslag, men på
grund af flera motioner tillsattes ett särskildt
försvarsutskott, som föreslog indelningsverkets
aflösning, en af staten aflönad stamtrupp, åt hvilken
kommunerna skulle anskaffa bostäder, samt 60 dagars
beväringsöfningar. Första kammaren ville ej få
"kommunalsoldater", Andra kammaren ej en stamtrupp,
som skulle vara både indelt och värfvad. Kamrarna
kunde blott enas om en skrifvelse till K. M:t med
begäran om ett härordningsförslag, bland hvars
hufvudgrunder skulle vara en armé af stamtrupp och
beväring, äfvensom utredning af de villkor, på hvilka
indelningsverkets besvär skulle kunna lindras eller
aflösas. Emellertid anslog riksdagen 1½ mill. rdr
till bakladdningsgevär för infanteriet, hvarför
en särskild vapenskatt beviljades. För att bringa
krigslagstiftningen i närmare öfverensstämmelse med
strafflagen och minska allmogens ovilja mot utsträckt
värnplikt ersattes 1868 de gamla krigsartiklarna med
nya krigslagar, som införde mildare straffbestämmelser
och upphäfde prygelstraffet. I trontalet 1868
betonade konungen starkt, att indelningsverket
måste behållas orubbadt till sina hufvudgrunder
såsom det billigaste och rättvisaste medlet att
erhålla en god stamtrupp. Enligt denna åsikt hade
krigsministern Abelin till 1869 års riksdag utarbetat
ett fullständigt förslag, som dock ministärens öfriga
ledamöter ej djärfdes framlägga i dess helhet. Endast
hufvudgrunderna om den indelta stamtruppen, vissa
lindringar för rust- och rotehållare, värnpliktstidens
utsträckning från 5 till 20 år samt öfningstiden från
30 till 60 dagar förelades riksdagen. Det särskilda
försvarsutskottet afstyrkte så godt som alltsammans,
utan att kunna enas om något annat i stället. Första
kammaren slöt sig till krigsministerns uppfattning,
men Andra kammaren förklarade, att knektekontrakten
hindrade värnpliktens utsträckning utan vida större
lindringar, än som nu föreslagits. Dels i samband
med försvarsfrågan, dels genom särskilda motioner kom
grundskattefrågan under behandling, och det beslöts,
att grundräntan och kronotionden skulle omsättas i
fasta penningafgifter, men däremot förkastades ett
förslag om dessa skatters aflösning.
1869 bestämdes ett kommunalt röstmaximum för
stad af 100 röster. 1870 förklarades hvilande en
grundlagsändring (definitivt antagen 1873), hvarigenom
främmande trosbekännare blefvo valbara
till riksdagen samt fingo rätt att bekläda de flesta
statstjänster. Samma års riksmöte upptogs väsentligen
af järnvägsfrågor. Landtmannapartiets allmogemän hade
från början ingalunda varit fientliga mot De Geerska
ministären, och af hänsyn för nya riksdagsordningens
skapare hade partiet 1868 låtit falla ett af partiet
omhuldadt förslag att indraga anslaget till Handels-
och sjöfartsfonden, men under A. Posses ledning
blef partiet alltmera oppositionellt och ofta
småaktigt sparsamt gentemot regeringens anslagskraf
samt försökte indragningar på civillistan och
utrikesbudgeten. Under ledning af Henning Hamilton
blefvo samtidigt anfallen mot ministären från Första
kammarens majoritet allt starkare. Man klandrade den
vid 1870 års riksdag, icke utan skäl, för svaghet
och bristande initiativ. För att stärka ministärens
ställning sökte De Geer förmå kamrarnas talmän,
grefve G. Lagerbielke och biskop A. N. Sundberg, att
inträda i densamma, men då detta misslyckades, afgick
De Geer jämte Ehrenheim och två andra af konseljens
ledamöter. En ny konselj bildades af förutvarande
civilministern A. Adlercreutz (3 juni 1870–4 maj 1874),
som blef justitiestatsminister. Assessorn
A. Bergström blef civilminister, grosshandlaren
K. F. Waern finansminister och byråchefen Gunnar
Wennerberg ecklesiastikminister. Den ledande mannen
i konseljen blef Bergström, hvilken så mycket mindre
kunde vinna stöd hos landtmannapartiet, som han i
Andra kammaren varit dess kraftigaste motståndare.
Erfarenheterna från fransk-tyska kriget 1870–71
visade än tydligare behofvet af en arméreform. Redan
vid sin första riksdag framlade den nya ministären
ett härordningsförslag, byggdt på indelningsverkets
orubbliga bibehållande utan lindringar i rust- och
roteringsbördorna och utsträckning af beväringens
öfningstid till 82 dagar. Andra kammaren beslöt med
106 röster mot 79, att indelningsverket inom 15
år skulle afskaffas, hvarmed regeringsförslaget
hade fallit. Däremot beviljades vid denna och
följande riksdagar stora belopp till vapen och
fästningsbyggnader. Enligt en uppgift utan att ens
ha hört statsrådet i dess helhet, beslöt konungen
att hösten 1871 sammankalla en urtima riksdag
för försvarsfrågan. Ett förslag, byggdt på samma
principer som det förra, framlades af regeringen,
denna gång med betydliga lindringar för rust- och
rotehållarna; staten skulle åtaga sig rekryteringen,
om ej soldat erhölls för måttlig lön. Äfven nu
afslogs det kungliga förslaget i Andra kammaren med 109
röster mot 78, hvilket föranledde hela statsrådet
att begära afsked. Då det visade sig omöjligt
för konungen att få lämpliga män till att bilda ny
ministär, förmåddes de förra statsråden att återtaga
sina afskedsansökningar. Dock ersattes krigsminister
Abelin med öfversten O. Weidenhielm. Grefve B. von
Platen inträdde i regeringen som utrikesminister
efter grefve K. Wachtmeister, som aflidit under
ministerkrisen. Förhållandet mellan Andra kammarens
majoritet och regeringen fortfor att vara spändt. Vid
1872 års riksdag föreslog den senare med anledning af
de goda tider, som inträdt, vissa skattelindringar,
men riksdagen företog på egen hand helt andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
