Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svenska stormaktsväldet. Af de landförvärf, på
hvilka det uppbyggts, återstodo sedan endast: i
Tyskland en remsa af Pommern samt Wismar och i S. de
från Danmark-Norge vunna provinserna.
Frihetstiden 1718(19)–72. Då de tunga offer till stormaktsväldets
bevarande, som Karl XII utkräft, väsentligen
möjliggjorts genom enväldets maktmedel, hade ett
allmänt missnöje uppstått mot detta styrelsesätt,
framför allt bland ämbetsmännen, hvilkas klass
efter aristokratiens fall och genom den af Karl XI
genomförda fasta byråkratiska ordningen blifvit den
inflytelserikaste beståndsdelen i det dåv. svenska
samhället. Hvad man här i synnerhet harmades
öfver var, att denna ordnings former medelst
enväldet genombrutits af konungen och Goertz
(se d. o. 1), då formerna ställde sig i vägen för
offrens utkräfvande. När Karl XII:s död och Ulrika
Eleonoras (1718–20) omtvistade tronföljdsrätt gett
den af ämbetsmannaintresset behärskade riksdagen
fria händer, nedbröts därför i grunden genom 1719
och 1720 års grundlagsstiftning enväldet. Den
monistiska statsuppfattning, hvaraf detta varit
ett uttryck, gjorde sig dock därvid fortfarande
gällande, men nu till förmån för riksdagen. Oinskränkt
lagstiftningsrätt tillerkändes denna. Konungadömet
bibehölls, men blott som en dekoration, och till att
det så förblef, bidrog också, att det fick så svaga
representanter som Fredrik I (1720–51) och Adolf
Fredrik (1751–71). Det egentliga regeringsorganet
skulle vara riksrådet, som kunde öfverrösta
konungen, men det tillsattes enligt riksdagens
förslag, och från 1738 tog sig riksdagen äfven
rätt att afskeda för det härskande riksdagspartiet
misshagliga rådsherrar (se Licentiera). Riksråden
blefvo därför blott ständernas "fullmäktige" –
exekutorer af deras vilja. Så aflöstes det kungliga
enväldet (suveräniteten) af ständerenväldet
(riksdagssuveräniteten). Detta innebar lika väl som
det förra ett afsteg från den inbördes samverkan
och kontroll af flera maktfaktorer, som af ålder
karakteriserat svenskt statslif, men var dock ett
verk af en statsuppfattning, som byggde på nationell
historisk erfarenhet, om också folksuveränitetsteorier
– monarkomakiska (se Monarkomaker) och naturrättsliga
(se Naturrätt) – medverkande till dess uppkomst
och sedermera framfördes till dess försvar. Af de
gamla maktfaktorerna hade konungamakten förlorat
förtroendet genom olyckorna under Karl XII:s tid. Som
garanti däremot åsyftades på aristokratiskt håll 1719
en betryggad byråkratisk förvaltningsorganisation
enligt mönstret af 1634 års regeringsform under ett
själfständigt regerande riksråd, och såtillvida
realiserades tanken, att det nya statsskickets
hufvudurkund blef kallad regeringsform (se d. o.,
sp. 1208) och att däri ämbetsverkens organisation
grundlagsfästes till värn mot alla ingrepp. Men Karl
XI:s omyndighetstid hade bragt äfven en själfständig
rådsregering i misskredit, och detta omintetgjorde
förverkligandet af denna punkt i det aristokratiska
programmet. Om några maktmissbruk eller felgrepp af
riksdagen – den tredje maktfaktorn – hade man ej någon
erfarenhet; därför tedde sig denna som ett ofelbart
värn för "gammalsvensk rätt", och därför intogos i
den nya regeringsformen bestämmelser, som på både konungs och
råds bekostnad samlade hela statsmakten hos
riksdagen. Genom denna anordning fingo också
nationella krafter ett större spelrum än någonsin
förut, och goda verkningar däraf uteblefvo ej. Den
nya friheten – efter hvilken tidehvarfvet fått
sitt namn – blef föremål för hänförd beundran, och
under inflytande af denna entusiastiska stämning
utvecklades på olika områden – näringslifvets,
vetenskapens och litteraturens – en, i enlighet med
den rådande tidsriktningen, på det nyttiga riktad
patriotisk verksamhet, som läkte många den gångna
olyckstidens sår och i mycket blef grundläggande
för den följande tidens kulturarbete. Äfven inom
statslifvet åstadkom frihetstiden erkännansvärda
resultat. Formerna för riksdagens verksamhet,
särskildt utskottsväsendet, utbildades genom grundlag
(1723 års riksdagsordning) och praxis, hvarjämte
riksdagens befogenhet att ensam ge rättsligt uttryck
åt folkviljan samt att sammanträda på viss tid –
hvart 3:e år – grundlagsfästes (se Riksdag, sp. 334,
och Riksdagsordningen, sp. 354). Bestämd skillnad
gjordes nu först mellan grundlagsstiftning och
vanlig lagstiftning (se Grundlag, sp. 406–408),
och på den senares område bragtes till fullbordan
ett under föregående period förberedt storverk:
1734 års lag. Men om frihetstiden sålunda vittnade
om fördelarna af ett fritt statsskick, så gaf den å
andra sidan påtagliga bevis på, att den politiska
maktens fullständiga samling på ett enda håll
.är egnad att verka skadligt, äfven om det sker i
frihetens namn. Den oinskränkta riksdagsmakten kom
att innebära en oinskränkt och okontrollerad makt
för det tillfälliga majoritetspartiet inom riksdagen
och utnyttjades af detta på det hänsynslösaste,
stundom på ett riksfördärfligt sätt. Därigenom
möjliggjordes hattpartiets (se d. o.) äfventyrliga
utrikes- och näringspolitik. Den förra blef blott
en karikatyr af storhetstidens krigiska statskonst,
då förutsättningarna för denna nu saknades, och den
kostade riket (1743) en del af Finland. Den senare,
ett öfverdrifvet merkantilistiskt understöds-
och skyddssystem (se Merkantilsystemet), var
väl också till sitt syfte patriotisk och hade
en ej ringa andel i tidehvarfvets ekonomiska
lifaktighet, men den användes till att gynna
enskilda intressen på det allmännas bekostnad och
bragte i förening med den dyrbara krigspolitiken
statsverket i fullständig förvirring. Å andra
sidan använde det 1765 segrande mösspartiet (se
d. o.) förfoganderätten öfver riksdagens envåldsmakt
till ett ekonomiskt strypsystem, som ytterligare
ökade förvirringen i penningväsendet. Icke ens den
personliga rättssäkerheten respekterades af dem,
som behärskade riksdagsmaskineriet. Riksdagen
hade också tagit domsrätten i sin hand och ansågs
vid dess utöfning ej bunden af lagen, ty, menade
man, lagstiftaren står öfver denna. Häruti voro
bägge partierna medskyldiga. Men ej nog med att
riksdagsenväldet brukades illa eller missbrukades till
rättskränkningar och förtryck; det verkade också
upprifvande på själfva statsmyndigheten. Riksdagen
intog nu till förvaltningsorganisationen samma
öfverhöghetsställning som förut konungen, och
möjlighet till yttre kontroll saknades således ej,
men innehafvarna af riksdagens kontrollmakt, de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
