Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egentligen maktegande stånden: adel, präster och
borgare, och det blott af medlemmar från dem bestående
allsmäktiga sekreta utskottet (se d. o.), utgjordes
själfva till största delen af ämbetsmän, och därför
blef den skenbart utifrån verkande kontrollen i
verkligheten blott byråkratisk själfkontroll;
hos de yngre mössorna framträdde visserligen
antibyråkratiska tendenser, och en yttring häraf var,
att tryckfriheten infördes och grundlagsfästes 1766
(se Tryckfrihetsförordningen), men den praktiska
yttringen af deras makttillträde var blott, att
riksdagskontrollen öfvergick från riddarhus- till
prost- och borgmästarbyråkratien. Det, som skilde
frihetstidens byråkratiska själfkontroll från hvad,
som på högadligt håll åsyftats under 1600-talet och
1719, var sålunda, att den handhades ej af den högsta
förvaltningsmyndigheten: rådet, utan af underordnade
ämbetsmän i kraft af riksdagssuveräniteten. Härmed
sammanhängde karaktären af den parlamentarism,
hvari frihetstidens riksdagsenvälde från 1738 tog sig
uttryck. Denna kom ej som den engelska att resultera
i en stark kabinettsregering, utan i ett omedelbart
riksdagsregemente (jfr Parlamentarism, sp. 128). En
öfverordnad ställning i förhållande till alla
förvaltningens utgreningar tillkom dock historiskt
och rättsligt det svenska riksrådet, och hade detta
liksom det engelska kabinettet fått verkligt regera,
skulle dess chefsställning i någon mån ha kunnat bli
ett band på riksdagsbyråkratiens benägenhet att till
privat fördel utnyttja ständersuveräniteten. Men nu ej
blott bands rådet genom instruktioner af riksdagen,
utan denna drog också under omedelbar handläggning
af sig själf eller sina deputationer (utskott)
verkliga regeringsärenden. Att denna parlamentarism
ej slog ännu sämre ut, än den gjorde, berodde af den
administrativa rutin, hvarmed riksdagen just till
följd af sin byråkratiska sammansättning satt inne,
men då den åstadkom en sådan upp- och nedvändning
af förvaltningsorganisationen, att de, som bort
kontrolleras, kontrollerade eller undansköto dem,
som förmanskap och kontroll rättsligen tillhörde,
så fick det byråkratiska själfsvåldet därigenom
fritt spelrum. Aldrig ha ämbetsmannagodtycke och
ämbetsmannakorruption så frodats i vårt land som
under denna "frihetstid", och inom hela förvaltningen
uppstod en oreda, som t. o. m. öfverträffade den
under Karl XI:s förmyndartid. Men äfven rikets
själfständighet råkade i fara. Då den omedelbara
riksdagsregeringen utsträcktes äfven till den
yttre politiken, sökte främmande makter vinna den
oansvariga riksdagsmajoriteten för sina syften,
och därvid kom utländskt guld att spela en skamlig
roll. Den franskvänliga hattpolitiken hade gett
uppslaget härtill, men Frankrike önskade dock,
om ock i egoistiska syften, ett starkt S. Ryssland
åter, hvars ärenden mössorna gingo, åsyftade dess
försvagande – en politik, hvars följder Polens öde
skulle göra uppenbara. Därför blef omstörtandet af
frihetstidens statsskick en nödvändighet, äfven om
det varit möjligt att på annat sätt råda bot på dess
skadliga inre-politiska verkningar. Det bar också
inom sig själft ett frö till upplösning, nämligen de
stridiga ståndsintressen, som söndrade de maktegande,
och det var denna söndring, som
beredde vägen till den revolution, hvarigenom Gustaf
III (1771–92; se vidare Gustaf, sp. 671–679) 19
aug. 1772 beröfvade ständerna deras envåldsmakt.
Gustavianska tidehvarfvet 1772–1809. Mot slutet af
frihetstiden hade under inverkan af Montesquieu (se
d. o.) yrkanden, ehuru fåfängt, framställts om en
på maktfördelning grundad författningsrevision. En
sådan sökte Gustaf III nu åvägabringa genom den nya
grundlag, 1772 års regeringsform (se d. o.), som han
efter statskuppen tvang riksdagen att godkänna, men
han gaf den en nationell-historisk orientering genom
att förklara den åsyfta en återgång till förhållandena
före 1680, d. v. s. till den maktfördelning, hvars
rubbande genom det karolinska enväldet och sedan genom
frihetstidens författning visat sig så ödesdigert. I
enlighet härmed delades nu lagstiftningsrätten mellan
konungen och riksdagen; den senares beskattningsrätt
erkändes, men den frånkändes rätt att inblanda
sig i rättskipningen och i förvaltningen, som helt
underordnades regeringen. Denna bestod fortfarande
af konungen och rådet, men den förre tillsatte nu det
senare och hade i regel beslutanderätten. Därmed var
möjlighet beredd till en från ämbetsmannaintresset
frigjord kontroll öfver förvaltningen, och en
sträng räfst med de byråkratiska missbruken från
frihetstiden blef också en af det nya statsskickets
bästa frukter. Äfven inom andra områden visade
sig denna uppryckning. Genom en myntrealisation
(se d. o. och Liljencrantz 1) 1777 botades omsider
förvirringen i penningväsendet, och reformer i
fysiokratisk anda (se Fysiokrater) lättade på det
merkantilistiska näringstvånget. Upplysningens
idéer (se Upplysningstidehvarfvet) fingo sätta
prägel på lagstiftningen, och i enlighet med dem
återupplifvades 1774 tryckfriheten, som dragits med
i det förra statsskickets fall. Det skedde dock ej
genom en grundlag, utan genom en kungl. förordning,
hvilket längre fram möjliggjorde godtyckliga
inskränkningar däraf. Genom en på samma gång fast
och hofsam politik och med stöd af Frankrike
afvärjdes den krigsfara, som blef en följd af Katarina II:s
(se d. o., sp. 1277–81) harm öfver förändringen i det
svenska statsskicket, och till betryggande af rikets
framtida säkerhet förbättrades krigsväsendet till
lands och till sjöss. Till allt detta kom glansen
af den vittra blomstring, som nu utvecklade sig,
hägnad af "snillet på tronen". Också väckte det nya
statsskicket till en början allmän belåtenhet, men det
innehöll dock frön till slitningar, och personliga
förhållanden vållade, att dessa fingo tillfälle att
utveckla sig. S:s författning på Gustaf II Adolfs
tid, som Gustaf III ville återställa, innebar
väl en maktfördelning, men hade ej tillräckligt
fixerat gränserna därför, och denna oklarhet fann
Gustaf III, anhängare som han innerst var af den
"upplysta despotismen", lämpligt att låta fortbestå
i den nya författningen, därmed kastande öfver bord
den konstitutionella erfarenhet, som kunnat hämtas
från frihetstiden. Rådet skulle väl enligt 1772
års R. F. vara regeringskonseljen, men möjligheten
att låta det bli en verkligt konstitutionell sådan
omintetgjordes, då dess under frihetstiden införda
ansvarighet inför riksdagen borttogs, och genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
