Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för tanken att göra S. till en kolonialmakt var man
främmande, hvarom särskildt kolonien Nya Sverige (se
d. o.) i Amerika vittnar, men den kraftutveckling,
som skulle fordrats härför, togs i anspråk af
den europeiska stormaktsställningens kraf. –
Storhetstidens svenskar älskade sammanställa
sina egna bedrifter med de svenske "göternas"
deltagande i folkvandringarna, hvarom tidens
okritiska historieforskning gett dem förvirrade
föreställningar. Om, såsom den moderna arkeologien
gjort troligt, detta deltagande verkat upprifvande
på de inre förhållandena (se ofvan), så skulle
sammanställningen äfven i detta hänseende få en
sanningskärna. Under den äldre Vasatiden hade
ett nytt förläningsväsen uppkommit. Det innebar –
frånsedt hertigdömena samt gref- och friherreskapen
(se Grefve och Friherre) – ej som medeltidens
ett utskiftande af själfva statsmyndigheten, utan
var rent ekonomiskt, bestod i bortförläning af
kronogods eller rätt att inom ett område uppbära
de å skattejorden hvilande räntorna (= skatterna),
men det var, i strid mot landslagen, ärftligt. Till
följd af naturahushållningen funnos ej nödiga
penningtillgångar till kostnaderna för den nya
riksstyrelsens ökade behof af statstjänst, och då
tillgreps det ekonomiska förläningsväsendet och
gjordes ärftligt i analogi med adelns privilegier,
som ju också betraktades som en ersättning för
statstjänst. En riksfördärflig utsträckning af
detta förläningsväsen blef följden af den abnorma
kraftansträngning, som vårt deltagande i Trettioåriga
kriget gjorde nödvändig. Det användes ofta till
att belöna adelns fosterländska offervillighet,
hvarförutan de stora uppgifterna ej kunnat lösas,
men det användes också, under form af förpantning
och frälseköp (se d. o.), för att skaffa statskassan
medel till kriget. Det ena som det andra var att för
stundens behof offra själfva inkomstkällorna, och
då drottning Kristina, blifven myndig, äfven under
freden (och på det mest öfverdrifna sätt) fortsatte
med hvad som under kriget kunnat vara berättigadt som
en nödfallsutväg, blef rikets finansiella ställning
förtviflad. Men gods- och ränteafsöndringarna verkade
också socialt förryckande. De senare inneburo en
fara för böndernas odalfrihet, och båda gåfvo åt
högadeln, som vunnit mest genom dem, en öfvermakt på
samhällslifvets skilda områden, som väckte ovilja och
farhågor ej blott hos de ofrälse stånden, utan ock
hos den lägre ämbetsadeln. Yrkandet på en reduktion i
kraft af landslagens förbud mot ärftliga förläningar
blef samlingstecknet för den sociala oppositionens
olika element, och med Karl X Gustafs trontillträde
fick detta yrkande äfven stöd af konungamakten,
för hvilken det öppnade en möjlighet att råda bot på
rikets finansiella nödläge. Den reduktion, som 1655
härigenom kom till stånd (se Reduktion 9, sp. 1148),
fullföljdes dock ej så, att detta mål vanns, och
följden häraf var, att Karl XI:s förmyndare drefvos
till en äfventyrlig subsidiepolitik och därigenom
störtade riket i ett krig, som utan den unge konungens
kraft och hjältemod skulle ha beröfvat oss frukterna
af Karl X Gustafs segrar. Äfven själfva styrelsesättet
rönte inverkan af den aristokratiska förskjutningen
inom samhällslifvet. Hos den nu socialt dominerande
högadeln framträdde tendenser att låta dess politiska organ,
riksrådet, undantränga konungen från den plats
Vasatiden gett honom inom riksstyrelsen. De båda
förmyndarregeringarna (Kristinas 1632–44 och Karl
XI:s 1660–72) hade inneburit ett konungslöst
stormannaregemente, och tanken låg nära att
göra ett sådant i sak, om också ej formellt,
permanent. Förutsättningen för, att den fasta
förvaltningsorganisation, som trädt i st. f. de
äldre Vasarnas personliga regemente, skulle på ett
tillfredsställande sätt fungera, var emellertid en
kraftig regeringskontroll. Att åstadkomma en sådan
var konungens uppgift, och om han ej kunde eller fick
handha den, hänvisades förvaltningsorganisationen till
själfkontroll genom sina egna till rådsregeringen
hörande spetsar. Tack vare Axel Oxenstiernas
exceptionella ledaregenskaper utföll experimentet
ej illa under Kristinas omyndighetstid, men under
Karl XI:s ledde frånvaron af kontroll utifrån
öfver administrationen till en förvaltningsanarki,
hvars riksvådlighet kriget i början af Karl XI:s
egen regering bragte i öppen dag. Därmed ramlade
planerna på ett själfständigt rådsvälde, men deras
fall drog med sig det på maktfördelning och samverkan
mellan konung, råd och ständer grundade statsskick,
som, rotadt i uråldrig svensk statsuppfattning, af
Gustaf II Adolf bragts till större fulländning än
någonsin förut. Med hjälp af riksdagsoppositionen mot
den aristokratiska utveckling, som både i socialt
och politiskt hänseende visat sig så betänklig,
samlade konungen, fäderneslandets räddare, i sin hand
hela statsmyndigheten (se härom Riksråd, sp. 386,
Statssekreterare, sp. 1106, och Riksdag, sp. 332
o. f.), och så uppstod det karolinska enväldet
l. suveräniteten (jfr d. o.) – en monistisk,
d. v. s. af statsmyndighetens koncentrering på ett
enda statsorgan utmärkt styrelseform, som var en
nyhet i svenskt författningslif, men då hade ett visst
berättigande såsom en tillfällig diktatur till lösande
af viktiga samhällsuppgifter. Dess verk blefvo en ny
vidsträckt reduktion (se d. o. 10, sp. 1150 f.), som
räddade den svenska bondefriheten och möjliggjorde,
att förvaltningskostnaderna tillgodosågos genom en
fast aflöningsstat i stället för genom förläningar (se
Riksstat); skapandet af en ny härordning genom
indelningsverket (se d. o.) och åvägabringandet af
reda och plikttrohet i förvaltningen. Denna beröfvades
därvid sin aristokratiska själfständighet och erhöll
karaktären af en kunglig byråkrati, men Karl XI lät
den arbeta i former från Gustaf II Adolfs och Axel
Oxenstiernas reform och gaf åt dessa ännu större
fasthet. – De nya krafter, som Karl XI ingöt i riket,
förmådde dock ej rädda S:s stormaktsställning. I
18 år kämpade Karl XII (1697–1718; se vidare Karl,
sp. 968–985) en förtviflad kamp för denna, skoningslös
både mot sig själf och sitt folk. Det var tillika
en kamp för germanskt statslif mot det framryckande
ryska väldet, men i st. f. att däri understödjas
af stambesläktade folk måste han strida äfven mot
sådana. Trots sagolika bedrifter blef den ojämna
kampen slutligen hans folk öfvermäktig, och genom
de freder, som 1719, 1720 och 1721 afslutade Stora
nordiska kriget (se Nordiska kriget), sammanstörtade
det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
