Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karl XI (1660–97; se vidare Karl, sp. 961–968)
betryggade genom sina vapenbragder 1676–79
besittningen af de från Danmark förvärfvade
provinserna, som råkat i fara, då riket genom hans
förmyndares okloka politik indragits i ett europeiskt
krig, som ej berörde dess intressen, och så länge han
regerade, behöll S. sedan sin europeiska maktställning
utan krigiska förvecklingar. – 1600-talet blef
för S. en storhetstid ej blott i yttre, utan ock i
inre hänseende. Då löstes en uppgift af den allra
största betydelse för statsskicket: skapandet af
bestämda former för utöfningen af den själfständiga
statsmyndighet Gustaf Vasa grundat och Karl IX
räddat. Äfven detta storverk knyter sig i främsta
rummet till Gustaf II Adolfs namn. Den enda rättsliga
representanten för denna statsmyndighet hade under de
äldre Vasarna varit konungen. Riksrådet, såsom varande
en i landslagen lagfäst riksinstitution, skulle väl
också ha kunnat betraktas som en representant därför,
men till följd af de minnen, som knöto sig till
dess maktutöfning under medeltiden, fick det, såsom
redan antydts, till en början endast en undanskjuten
ställning i det "nya riket". Häraf vållades emellertid
den ofvan omtalade aristokratiska opposition mot
konungamakten, som framträdde efter Gustaf Vasas
död. I dess program, hvars förnämste målsman var
riksrådet Erik Sparre (se d. o., sp. 571–574), ingick
en ordnad ämbetsförvaltning, men under rådet såsom
statsmaktens egentliga innehafvare. Detta skulle
antagligen ha medfört en återgång till medeltidens
regerande aristokrati med dess följd den af Gustaf
Vasa undertryckta aristokratiska anarkien. Hans söner
förhöllo sig därför reserverade mot de högadliga
organisationsförslagen, och sedan Karl IX i blod
kväft rådsaristokratiens restaurationsplaner
(bl. a. i Linköpings blodbad 1600), fortsatte han
i det stora hela det rent personliga regemente,
hvari Vasarnas konungadöme, frånsedt några ej
fullföljda ansatser, dittills förmått finna
sitt enda uttryck. Men Gustaf II Adolf försonade
aristokratien med den på monarkisk grund hvilande
nya statsordningen och kunde så göra tjänstbar åt
denna den politiska duglighet, hvaraf adeln mer
än någon annan klass då var mäktig. Rusttjänsten
förlorade härigenom sin konstitutiva betydelse för
adelskapet, och detta erhöll genom riddarhusordningen
(se d. o.) en ny grund. Adeln blef därmed den
samhällsklass, som framför allt skulle egna sig åt
högre statstjänst, ej blott militär, utan ock civil,
och för att befrämja detta gaf Gustaf II Adolf den
ökade privilegier. Det var från dessa förutsättningar
han tillsammans med den svenska aristokratiens
största personlighet, Axel Oxenstierna, utförde det
organisatoriska storverk, som fick sin afslutning
i 1634 års regeringsform (se Regeringsform). Den
föregående Vasatidens sekreterarregemente (se
d. o.) upphörde, och det högadliga riksrådet
blef en verklig regeringskonselj, ej egenmäktigt
beslutande, ej parlamentarisk, men genom sin sociala
maktställning egnad att utgöra ett konstitutionellt
band på konungamakten. Den kungliga domsrätten fick
ett permanent organ i Hofrätten (se Hofrätt), och
riksrådet började få tjänstgöra äfven som en högsta
instans därför. En fast centralförvaltning upprättades
i kollegiala former (se
Kollegium). Gustaf Vasas stora reform af lokalförvaltningen
fullbordades på sådant sätt, att fogdarna
underordnades landshöfdingar, hvilka i olikhet
med medeltidens stora läntagare blefvo, äfven de,
verkliga ämbetsmän (se Kunglig majestäts
befallningshafvande, Landtregering och Län
2). Visserligen mäktade den gamla folkliga
själfstyrelsen i landskap och härad ej bibehålla sig vid
sidan af den sålunda planmässigt organiserade kungliga
ämbetsförvaltningen, men i stillhet lades grunden till
en ny kommunal styrelse genom den själfförvaltning
sockenmenigheterna utöfvade under prästerskapets
ledning, och städernas själfstyrelse undertrycktes
ej, utan ställdes endast i organiskt sammanhang
med den kungliga lokalförvaltningen. Emellertid
förlade Gustaf II Adolfs och Axel Oxenstiernas stora
organisationsverk ingalunda statsmaktens utöfning
blott till konung, råd och ämbetsverk; det var
tvärtom det, som gjorde också ståndsriksdagen till
ett effektivt och lagfäst organ därför (se härom
Riksdag, sp. 329 ff., och Riksdagsordningen, sp. 353
ff.). Ordnad samverkan af alla nationella krafter till
statsändamålets realiserande var grundtanken i Gustaf
II Adolfs statsskick, och därför ha kommande tider
däri kunnat söka en ledning äfven för sitt statslif. –
Jämväl om den andliga och materiella kulturen
inlade storhetstidehvarfvet förtjänster, som gjort
det värdigt sitt namn. Hvad som med afseende på den
förra försummats under reformationstiden godtgjordes
nu. Gymnasier inrättades, Uppsala universitet, till
hvars återställande en svag början gjorts 1595,
fick utvecklingsmöjligheter och ekonomisk trygghet
genom Gustaf II Adolfs storartade donation 1624 (se
Gustavianska arfvegodsen, sp. 702), Åbo universitet
grundlades 1640 och Lunds 1668 för främjande af
svensk odling i Finland och de skånska provinserna,
och det folkbildningsarbete på protestantisk grund,
som denna tids svenska kyrka utöfvade, kan ej skattas
nog högt. Deltagandet i Trettioåriga kriget förde
visserligen med sig rätt mycken förvildning och
öfverdåd i lefnadssättet, men det var å andra
sidan därigenom, som S. öppnades för inflytanden
från andra europeiska länders rikare och mera
förfinade kulturlif. Först nu kan det bli tal om
svensk konstpoesi och svensk vetenskap (se Svenska
litteraturen). I båda röjde sig nybörjarskapets
famlande, men också den storvulna patriotiska kraften
hos den tid, hvars barn de voro. Äfven med afseende
på den materiella kulturen blef storhetstidehvarfvet
epokgörande. Genom åtgärder i merkantilsystemets (se
d. o.) anda och genom inkallande af utlänningar med
större affärsvana eller yrkesskicklighet, än dåtidens
svenskar egde, sökte Gustaf II Adolf och Kristinas
förmyndarregering befordra densamma. S. började
nu få ett ordnadt kommunikationsväsen; införandet
af nya metoder i järntillverkningen grundlade den
stormaktsställning vi sedermera länge intogo i
denna bransch; de första ansatserna till svensk
fabriksindustri gjordes; handeln och i sammanhang
därmed stadsväsendet rönte storartadt uppsving, som
i synnerhet kom Stockholm till godo; först därigenom
och genom styrelsens centralisering blef denna plats
rikets verkliga hufvudstad. Ej ens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
