Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därigenom stärktes ytterligare det moment af folklig
själfstyrelse, som från början ingått i den nya
statsordningen. – Under unionstiden hade S. ej haft
andra utrikespolitiska intressen än de unionella
konflikterna med Danmark och skyddandet af den
svenska kulturen i Finland mot ryska eröfringsförsök,
men den nya svenska nationalstaten ställdes inför
utrikespolitiska uppgifter af större räckvidd. Ehuru
Gustaf Vasa ej intresserade sig för sådana, måste
han dock deltaga i Grefvefejden (se d. o.) för att
värna handelsfriheten mot Lübeck, och under den stora
kampen mellan kejsar Karl V och Frans I i Frankrike
fann han sig föranlåten att 1542 träda i förbindelse
med den senare, emedan kejsaren såsom Kristian II:s
svåger gynnade restaurationsplaner till förmån för
denne eller hans släkt. Några politiska följder
af betydelse medförde dock ej detta, och bortsedt
från Grefvefejden och ett ryskt gränskrig (1555–57),
undgick det befriade S. under hans regering utländska
krig. Erik XIV ansåg sig däremot böra bevaka S:s
intressen i Svärdsriddarordens (se d. o.) dödsbo och
bemäktigade sig Estland, därmed – om ock omedvetet –
återupplifvande vikingatidens Östersjöpolitik. Detta
korsade Danmarks utvidgningsplaner på samma håll, och
till följd såväl häraf som af Danmarks nu förnyade
anspråk på unionens återställande uppstod 1563
Nordiska sjuårskriget (se d. o.). Det afslutades
1570 efter Eriks fall, men i stället invecklade
Estlands besittningstagande Johan III i ett ryskt
krig, som fortgick, tills Ryssland genom freden i
Teusina 1595 af stod anspråken på detta land. Hvad
som framför allt förde S. ut i utrikespolitiska
förvecklingar var emellertid det genom Sigismunds
afsättning (1599) framkallade kriget med Polen, som
blef ett led i protestantismens stora försvarskamp
mot den katolska reaktionen. Det medförde (1609)
också inblandning i de ryska tronstriderna, som
Sigismund sökte utnyttja på ett för S. farligt
sätt (se Ryssland, sp. 1455), och då den gamla
motsättningen till Danmark nu äfven ledde till ett
danskt krig (1611), befann sig riket vid periodens
slut i tredubbelt krigstillstånd.
Storhetstidehvarfvet 1611–1718. De svårigheter, som värnandet af S:s
politiska och religiösa själfständighet medförde,
framkallade hos vårt folk en kraftutveckling,
hvartill endast vikingatiden erbjuder ett motstycke
och som under ledning af snillrika och målmedvetna
höfdingar för en tid förskaffade oss en verklig
stormaktsställning. Grundläggaren af denna var Karl
IX:s store son och efterträdare Gustaf II Adolf
(1611–32; se vidare Gustaf, sp. 658–671). Sedan han,
ännu blott en yngling, under stora svårigheter och
mot en oerhörd penningutbetalning (se Älfsborgs lösen)
lyckats åvägabringa freden i Knäred 1613 med Danmark
och därmed bevarat rikets integritet, fullföljde han
den ryska fejden med sådant resultat, att äfven den
sydöstligaste delen af Finland, Kexholms län, jämte
det dittills äfvenledes ryska Ingermanland 1617 blef
svensk. Hans kamp för afvärjandet af Sigismunds kraf
på S:s krona ledde till, att Polen 1629 tillsvidare
måste afträda Livland och en del för Östersjöhandeln
viktiga preussiska hamnar. Genom dessa ryska och
polska förvärf togs ett stort steg till, att
Östersjön skulle bli ett svenskt innanhaf – en tanke,
som ej innebar en orimlighet på en tid, då hafven
till följd af kommunikationsväsendets beskaffenhet
snarare förbundo än skilde länderna och då
nationalitetsprincipen (se d. o.) ännu ej fått
en bestämmande betydelse för statsbildningen. Men
Sigismund hade ej uppgett sina anspråk, och om den
katolska reaktionen segrade i det 1618 utbrutna stora
religionskriget i Tyskland, kunde han påräkna dess
understöd till S:s kufvande. Detta var orsaken till
Gustaf II Adolfs deltagande i Trettioåriga kriget
(se d. o.). De för eftervärlden ännu delvis i dunkel
höljda planer med afseende på S:s blifvande ställning,
som han anknöt till sitt segerlopp, blefvo till följd
af hans förtidiga död ofullbordade, men tack vare dem,
som fortsatte verket
– Axel Oxenstierna (se d. o.) och de store
fältherrarna ur hans krigarskola, en Johan Banér,
en Lennart Torstenson (se dessa ord), m. fl. –
vanns i alla fall det, för hvars skull han sett sig
nödsakad att ingripa i världsstriden: betryggandet af
S:s nationella själfständighet. I och med
detsamma vanns också det, som var villkoret härför
och som Gustaf II Adolf kände som en nådegåfva för
sig och sitt folk att få kämpa för: räddandet åt
mänskligheten af protestantismens andliga frihet.
Äfven landområden (en stor del af Pommern, Wismar,
Bremen och Verden) tillföllo S. i den fred,
den Westfaliska, som under hans efterträderska
Kristina (1632–54) 1648 bragte den stora kampen till
slut. Deras besittning medförde ej den politiska
maktställning, som Gustaf II Adolf kanske, om han
fått själf föra det tyska verket till afslutning,
skulle förskaffat vårt land, men då S. genom dem
blef medlem af Tyska riket och tillika i freden
förklarades som en af garanterna för Tysklands i
denna fastslagna ordning, var det nu erkändt som en
af det europeiska statssystemets mera framstående
medlemmar. Två af de tyska landförvärfven –
Pommern och Wismar
– hade också betydelse för det svenska
Östersjöväldets utveckling och gåfvo en ersättning
för det tillbakasteg med afseende på detta, som
genom de preussiska hamnarnas uppgifvande 1635 måst
tagas för att bereda möjlighet att efter Gustaf II
Adolfs död fortsätta tyska kriget. En vinst af
stormaktsställningen, som skulle komma att öfverlefva
denna, var, att därigenom tillfälle bereddes att
inom naturliga gränser mot Danmark-Norge
konsolidera det rent svenska området. En medelbar
följd af framgångarna i tyska kriget var nämligen
freden vid Brömsebro (1645), som återgaf S. Gottland,
Jämtland och Härjedalen, och den i kriget förvärfvade
militära öfverlägsenheten blef förutsättningen för
de bragder, genom hvilka Kristinas efterträdare
Karl X Gustaf (1654–60; se Karl, sp. 954–961)
sedan framtvang Roskildefredens dyrbara förvärf af
Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän (1658).
Hans storslagna plan att fullborda Östersjöväldet – på
Polens bekostnad med anledning af de polske Vasarnas
ej uppgifna svenska tronkraf, och sedan genom ett
nytt danskt krig med hela Danmarks eröfring som mål –
blef visserligen ej realiserad, men till följd af
det polska kriget skaffades dock – efter hans död
– genom freden i Oliva (1660) det nämnda krafvet
fullständigt ur världen och blef S:s rätt till
Livland definitivt erkänd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
