Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
privata äganderätten af produktionsmedlen, men
som hittills i regel förlupit som det "fjärde
ståndets" frammarsch till ökad delaktighet af den
nationella produktionens vinst och af det offentliga
samhällsarbetets ansvar, är ett barn af det moderna
ekonomiska systemet. Först ett kvartsekel efter
näringsfrihetens och med den storindustriens införande
i S. vann arbetarrörelsen under 1880-talet i form
af fackföreningar (se d. o.) insteg i landet. Genom
de strejker (se d. o.), som däraf blefvo en följd,
upprördes opinionen i olika riktningar, och den
sociala frågan eller, som det då hette, arbetarfrågan
(se d. o.), i nutida mening började på allvar
sysselsätta offentligheten. De två sista årtiondena
före sekelskiftet kännetecknades därvid mera af ett
energiskt agitations- och organisationsarbete från
lönarbetarnas sida än af de svenska statsmakternas och
de borgerliga samhällslagrens insikt i de invecklade
problem, hvilka här mötte, och de nya kraf, som därmed
ställdes på samhället. Tidningspressen och allmänheten
med den skiftade sina sympatier i arbetsgifvarnas och
arbetarnas lönestrider efter partipolitiska linjer,
och själfva det egentliga statsarbetets småningom
skeende inriktning på de sociala uppgifterna gaf till
en början skäligen ringa resultat. Under intrycket af
Bismarcks epokgörande lagstiftningsarbete om statlig
tvångsförsäkring för arbetare i Tyskland påkallade
visserligen S. A. Hedin (se d. o. 4) i svenska
riksdagen genom en omfattande motion 1884 lagförslag
om skydd mot yrkesfara, arbetsgifvares ansvarighet
för olycksfall i arbete och om arbetares olycksfalls-
och ålderdomsförsäkring, men en olycksfalls- och
ålderdomsförsäkring lagfästes först resp. 1901 och
1913. Dessförinnan hade dock 1891 års sjukkasselag
möjliggjort bidrag af statsmedel till de frivilliga
sjukkassorna, hvilka, såsom efter hand omfattande
600,000 medlemmar, äro den i numeriskt afseende
största sociala folkrörelsen i S. Och före 1901 lades
äfvenledes grunden till arbetarskyddslagstiftningen
(se Arbetarlagstiftning) och yrkesinspektionen
(se d. o.), hvilka dock först genom 1912 års lag
om arbetarskydd fått en mera tillfyllestgörande
lösning. Å andra sidan föranledde förföljelser mot
strejkbrytare riksdag och regering att stifta en
särskild lag, den s. k. Åkarpslagen (se d. o.), med
straffskärpning för öfvervåld på arbetsvilliga vid
konflikter på arbetsmarknaden. Efter sekelskiftet växa
de sociala rörelserna i S., jämsides med den snabba
ekonomiska utvecklingen och demokratiens politiska
segertåg, i styrka och betydelse. Märkligast och mest
ingripande är härvid dock statens vaknande sociala
aktivitet, som onekligen, förutom af vidgad kunskap
och förståelse hos myndigheter och allmänhet,
påverkats af de politiska vänsterpartiernas,
enkannerligen socialdemokratiens, ökade maktställning
inom riksdagen. Liksom i andra länder inleddes denna
statliga socialpolitik (se d. o.) med verkställande
af vissa arbetsstatistiska (se Arbetsstatistik)
utredningar, som 1903 uppdrogos åt en särskild
afdelning inom Kommerskollegium, hvilken 1912
utvidgades till ett själfständigt centralt ämbetsverk
för sociala ärenden, Socialstyrelsen (se d. o.). På
socialförsäkringens område ha under de sista 10
åren stora framsteg gjorts, senast genom 1916 års
vidtgående lag om obligatorisk olycksfallsförsäkring,
som upphäfde den ofvan nämnda lagen
af 1901. Genom 1910 års lag om mera rationella grunder
för statsbidraget till de registrerade frivilliga
sjukkassorna ersattes lagen af 1891; sedermera har
frågan om införande af obligatorisk sjukförsäkring
och om arbetslöshetsförsäkring (se d. o.) lämnats
till kommittéutredning. I förenämnda hänseenden kan
man numera icke längre med fog tala om någon svensk
eftergifvenhet. Svenska statens socialförvaltning
har också numera svällt ut samt omfattar utom
Socialstyrelsen äfven Riksförsäkringsanstalten (för
olycksfallsförsäkringen) och Pensionsstyrelsen (för
invaliditets- och ålderdomsförsäkring, i S. kallad
pensionsförsäkring) och som vädjoinstans öfver
dessa två sistnämnda Försäkringsrådet. Äfven S:s
kommuner, särskildt de större städerna, ha gjort
en banbrytande socialpolitisk insats genom att
upprätta offentliga arbetsförmedlingsanstalter
(se Arbetsförmedling), hvilka fr. o. m. 1907
åtnjuta statsbidrag (1918: 100,000 kr.) samt äro
underställda statens ledning och kontroll genom
Socialstyrelsen. Kommunerna bidraga jämväl till
den allmänna pensionsförsäkringen. Fattigvården
hvilade enligt lag af ålder på primärkommunerna,
men genom 1918 års reformerande fattigvårdslag har
fattigvårdstungan i vissa fall delvis öfverflyttats
till landstingen och staten. Statsmakterna ha
icke varit lika framgångsrika som på nyssnämnda
socialpolitiska fält, då det gällt att emot
parterna på arbetsmarknaden häfda samhällets behof
af arbetsfred och respekt för sina öfverordnade
intressen. Årtiondet efter sekelskiftet
karakteriserades af uppkomsten och den snabba
utvecklingen af arbetsgifvarorganisationerna, i
främsta rummet Svenska arbetsgifvareföreningen (se
d. o.), till en med arbetarnas i Landsorganisationen
(se d. o.) centraliserade fackförbund jämbördig, ja,
öfverlägsen maktfaktor. Spänningen mellan dessa två
läger, ytterligare skärpt genom den samtida politiska
situationen i S. (den politiska storstrejken 1902)
och det socialdemokratiska partiets organisatoriska
sammankoppling med den fackliga arbetarrörelsen
(den s. k. tvångsanslutningen), nådde sin höjdpunkt
i masslockouterna och storstrejken (se Strejk)
under 1909. Efter denna enastående kraftmätning har
arbetsfreden varit tämligen ostörd; den radikala
riktning inom fackföreningsrörelsen, som kallas
syndikalism (se d. o.), har dock under senare
år kommit mycken oreda åstad såväl inom de gamla
fackorganisationerna som på arbetsmarknaden. Endast
i fråga om förlikningsväsendet ha statsmakterna
genom 1906 års lag om medling i arbetstvister
hittills kunnat utöfva något positivt inflytande
på arbetskonflikterna. Alla försök att med stöd
af kommittéutredningar och under intryck af de
förutnämnda stora arbetsinställelserna få till
stånd en lagstiftning om arbetsaftal (se d. o.) ha
strandat på vänsterpartiernas motstånd i Andra
kammaren, hvilka i de föreliggande lagförslagen
och sådan lagstiftning öfver hufvud velat påvisa
ett klafbindande af de organiserade lönarbetarnas
rörelsefrihet och ett partiskt gynnande af
arbetsgifvarsidan. Af samma skäl har heller icke någon
lagstiftning emot s. k. allmänfarliga strejker
kommit till stånd. Genom organisationsväsendets
egen höga ståndpunkt i S. och stadfästa i de här
talrikt förekommande kollektivaftalen ha emellertid
utbildats vissa sedvänjor på arbetsrättens område,
som under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
