Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och slätvaren, hjärtmusslan (Cardium edule), flera
kammusslor (Pecten-arter), strandkrabban (Carcinus
moenas), den ätliga krabban (Cancer pagurus). Hummern
och några andra äro hufvudsakligen boreala. Flera
äro öfvervägande mediterrana och förekomma endast
sällsynt eller som tillfälliga gäster vid vår kust
(många fiskar, t. ex. sardinen, den äkta ansjovisen
och mullen, Mullus barbatus). 4) Några mollusker äro
arktisk-boreal-mediterrana (ex. Mya truncata, Saxicava
arctica; den senare är t. o. m. nästan kosmopolitisk).
I hafvet finnas liksom i insjöarna dels fritt
sväfvande plankton, dels bottenformer. De senare
lefva under mycket olika förhållanden; det finnes
strandformer och djupformer, djurlifvet är olika
på ler-, sand- och stenbotten o. s. v.; faunan är
vidare olika vid kusten och inne i fjordarna. På
många håll finnas verkliga djursamhällen, bestående
af vissa bestämda, ofta massvis förekommande arter;
växlingar i de hydrografiska förhållandena förorsaka
dock ej sällan växlingar i faunans sammansättning.
Hela S:s fauna och flora ha invandrat efter
istiden. Under isens afsmältning (den senglaciala
tiden), som enligt De Geers undersökningar började för
högst 13,000 år sedan och pågick 5,000 år, var land-
och sötvattensfaunan liksom floran först arktisk;
man har i Skåne funnit lämningar af arktiska växter,
såsom Dryas, Salix polaris, samt vildren, isbjörn,
ett litet arktiskt kräftdjur (Lepidurus arcticus
l. Apus glacialis) och dessutom många arktisk-boreala
djur. I västra S:s glaciala leror och skalbankar
har man påträffat skal af arktiska hafsmollusker,
bl. a. den högarktiska Portlandia (Yoldia) arctica,
som under Yoldiatiden (se Kvartärperioden)
genom de på grund af landets nedsänkning bildade
mellansvenska sunden äfven vandrade in i den nuvarande
Östersjöns västligaste del. Klimatet blef dock hastigt
varmare. Den arktiska hafsfaunan dog ut, och äfven
de köldfordrande (stenoterma, se d. o.) land- och
sötvattensdjuren kunde till största delen ej vandra
upp genom mellersta S., utan dogo ut; de flesta
arktiska fjälldjur ha utan tvifvel vandrat in från
n. ö. Några arktiska vattendjur kunde dock hålla
sig kvar i enstaka djupa och därför kalla sjöar;
en sådan glacial relikt (se d. o.) är rödingen i
Vättern och andra sydsvenska sjöar. Några få arktiska
hafsdjur (hornsimpan, kräftdjuren Mysis relicta,
Idothea entomon m. fl.) kunde vänja sig vid lif
i sött vatten och förekomma i många sjöar under
Ishafvets forna gräns (marin-glaciala relikter);
de finnas äfven i Östersjön, där ännu ett arktiskt
hafsdjur, vikarsälen, lefver som istidsrelikt. Äfven
ett par hufvudsakligen arktiska hafsdjur, som
finnas isoleradt vid västkusten eller i södra
Östersjön (Astarte borealis, se ofvan), äro troligen
glacialrelikter. De flesta boreala landtdjuren ha
vandrat in från s. under slutet af den senglaciala
och början af den postglaciala tiden, samtidigt
med tall- och ekfloran; ännu under Ancylustiden
(se Ancylussjön och Kvartärperioden) var
Skåne landfast med kontinenten. Många vandrade dock
dessutom eller uteslutande (några subarktiska djur)
in från n. ö. Under denna tid invandrade äfven
några numera hos oss utdöda djur (uroxe – en
på hela jorden utdöd art –, bisonoxe, vildsvin,
vildkatt, bäfver, kärrsköldpadda). Fynd af fossila
växter n. om deras nuv. nordgräns (Trapa, hassel
m. fl.) visa, att klimatet under en stor del af den
postglaciala tiden var varmare än nu. I land- och
sötvattensfaunan utgöra kärrsköldpaddan och troligen
några lägre djur vittnesbörd om denna postglaciala
värmetid. Undersökningar öfver hafsfaunans
invandring ha gett ännu säkrare upplysningar. Redan
under litorinasänkningen (se Litorinahafvet och
Kvartärperioden) lefde vid vår västkust åtskilliga
sydliga mollusker, som nu äro utdöda vid hela
Skandinaviens kust eller förekomma sällsynt endast
i västra Norge (Tapes decussatus m. fl.), och
denna s. k. Tapesfauna lefde kvar, ända till dess
landets höjning så godt som afslutats, d. v. s. till
bronsålderns slut omkr. 500 f. Kr. Man kan häraf draga
den slutsatsen, att vår västkust under hela denna tid
(troligen 4000 år eller mer) sköljdes af ett haf, som
var varmare och saltare än nu. Efter den postglaciala
klimatförsämringen vid öfvergången mellan brons- och
järnåldern ha endast mycket få djur vandrat in. En sen
invandrare (järnåldern eller senare) är sandmusslan
(Mya arenaria), som nu är vanlig både vid väst- och
östkusten. Några fåglar ha troligen först i sen tid
kommit in i vårt land (t. ex. tornugglan). Kulturen
har genom skogarnas uthuggning, sumpmarkers
torrläggning o. s. v. förorsakat stora förändringar
i djurlifvet (se Naturskydd). – Om djurvärldens
invandring, särskildt om förändringarna i det baltiska
hafvets fauna, se äfven Kvartärperioden.
Litt.: Jägerskiöld, Lönnberg och Adlerz,
"Sveriges djurvärld" (2:a uppl. 1911). Se äfven
Kolthoff och Jägerskiöld, "Nordens fåglar" (1898)
och liknande arbeten. Beträffande utbredningen och
invandringen måste hänvisas till den ytterst sparsamma
speciallitteraturen. S. Ekman förbereder en lärobok
i S:s djurgeografi (land- och sötvattensfaunan).
N. v. H-n.
Befolkningsförhållanden. På en ytvidd af 448,278
kvkm., hvaraf 410,493 kvkm. land, egde S. vid
1916 års slut en folkmängd af 5,757,566 personer,
eller i medeltal 13 pr kvkm. (14 pr kvkm. land), en
siffra, som i Europa understiges endast af Norges
och Finlands. Få länder i Europa äro dock så ojämnt
befolkade som S. Af de olika länen hinner Malmöhus
till en folkmängdstäthet af 99 pr kvkm., eller
i medeltal nästan lika med Österrikes och mer än
Frankrikes. Större delen af Lappmarkerna samt vissa
delar af Jämtland, Härjedalen och Dalarna hinna
däremot ej ens till fullt 1 persons folkmängd pr
kvkm. I södra Sverige är det inre landet (småländska
höglandet) glesare bebodt än kusttrakterna, af hvilka
de västra i allmänhet äro tätare befolkade än de
östra; i mellersta S. äro slättbygderna omkring
de stora sjöarna jämförelsevis bäst befolkade; i
norra S. ändtligen är befolkningstätheten störst
vid kusten, särskildt inom sågverksdistrikten i
Sundsvalls och Härnösands närhet, och aftar mot
det inre höglandet. – Enligt en för 1910 verkställd
undersökning utgjorde i hela S. arealen af kommuner
med nedanstående folkmängdstäthet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
