Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längre man kommer åt norr. - Hagel är liksom åska
hufvudsakligen en fastlandsföreteelse, fast ännu mera
sällsynt. Medelantalet hageldagar uppgår nämligen
för hela landet till endast 3 om året per observatör,
maximum 6 i det inre af sydvästra Götaland, minimum
1-2 på hafvet och i fjällregionen. Hagel förekommer på
fastlandet hufvudsakligen under vårmånaderna, oftast
i maj (i Norrland i juni), men de mest skadliga
hagelskurarna inträffa i regel under högsommaren och
då för det mesta i sammanhang med åskväder. Skadorna
äro dock i jämförelse med dem i sydligare länder i det
hela föga betydliga. Litt.: H. E. Hamberg, "Sveriges
klimat" (i "Sveriges rike", utg. af J. F. Nyström
1899); dessutom nyare specialarbeten öfver
lufttrycket, temperaturen, nederbörden, snötäcket,
nattfrosterna, molnighet och solsken, åskdagarnas
och haglets frekvens m. fl., H. H. Hildebrandsson
och K. A. Rundlund, "Prise et débâcle des lacs en
Suède" (1879).
H. E. H.
Växtvärld. S:s sydligaste
och sydvästra delar tillhöra det mellaneuropeiska
löfskogsområdet, den största delen af landets
öfriga del upptas af barrskogsregionen, de högsta och
nordligaste områdena ha fjällflora. Bokskogsregionen
härskar i landets sydligaste och sydvästra
del. Barrskogsregionen kan uppdelas i ett sydligt och
nordligt område, och mellan denna och fjällen finnes
en björkskogsregion. Den egentliga fjällvegetationen
är trädlös. (Se kartan till Skog.) Fjällregionen
sträcker sig i s. till norra Dalarna, där
dess nedersta gräns utgör omkr. 950 m. ö. h.; i
Lappland går den ner till omkr. 500 m. ö. h. Dess
mest utmärkande växtsamhälle är den magra och
enformiga fjällheden (se d. o.), hvars nedersta delar
karakteriseras af videsnår. Björkskogsregionens nedre
gräns ligger i norra S. omkr. 400 m. ö. h. och når
i Dalarna upp till omkr. 900 m. ö. h. Den utmärkes
af fjällbjörken (Betula odorata f. subalpina),
bildande låga och glesa skogar (se Skogstyper, fig. 7). På fuktig och näringsrik mark
frodas här en rik vegetation af högväxta örter
jämte hägg, röda vinbär och viden. På mera torr
och mager mark utgöres undervegetationen af ris,
sparsamma gräs och örter samt mossor och lafvar. I
barrskogsregionen dominera tall och gran. Dess norra
del bildar S:s stora skogsland. Jämte tall och gran
utgöres trädvegetationen af glasbjörk, asp. sälg,
hägg, rönn och al. Floran är i allmänhet artfattig
och enformig, marken är täckt af lafvar, mossor
och ris, på fuktigare och kalkhaltig mark är ört-
och gräsvegetationen rikare. I denna region kunna
flera skogssamhällen urskiljas, såsom tallheden,
den mossrika tallskogen, i hvilken granen lätt
invandrar och till slut kan alldeles uttränga
tallen, så att ren granskog uppkommer, den mossrika
granskogen, den örtrika granskogen (granlundar)
i Jämtlands silurområde och södra Lappland, den
försumpade granskogen, m. fl. (om dessa samhällen
se Skogstyper). Landets södra barrskogsregion vidtar
vid ekens nordgräns (Dalälfven). Utom af barrskogar
intagas, särskildt i kusttrakterna och omkring
sjöarna, delar af den icke odlade marken af ekflorans
representanter, särskildt de s. k. ädla löfträden
(ek, ask, alm, lind, lönn) samt hassel m. fl. buskar
(löfblandskog).
Här finnas äfven löfängar, bestående af parklikt
ordnade grupper af ädla löfträd och buskar
med en blomsterrik ängsmatta. I öfvervägande
grad består barrskogen af en blandning af tall
och gran (barrblandskog), ofta med inblandad
björk. Bokskogsregionens träd utgöras i främsta rummet
af bok (se Skogstyper, sp. 1084). Utom boken spelar
eken stor roll inom detta område, och på fuktigare
mark förekomma vackra alskogar. - Ett i synnerhet i
sydvästra Sverige särskildt framträdande växtsamhälle
är ljungheden med en vegetation af ljung, blåbär,
lingon och andra erikacéer. Torfmarkerna intaga,
särskildt i norra Sverige, flerstädes en betydande
del af arealen. Man kan urskilja två hufvudgrupper,
mossar och kärr; i de förra förhärska hvitmossor
och ris, i de senare brunmossor med gräs, starr och
örter. Mossarna förekomma särskildt i det södra
barrskogsområdets kalkfattigare trakter, kärren
i de kalkrikare områdena. En öfvergång mellan
kärr och mossar utgöra starrmyrarna i den norra
barrskogsregionen. Alfvarområdena på Öland, Gottland
och i Västergötland äro nakna eller med ett tunt
jordlager täckta kalkhällar med en egendomlig kalk-
och värmeälskande flora, som visar stor släktskap med
stäppvegetationen. Är kalkhällen djupt vittrad, kan
den bära skog, annars träffas träd och buskar vanligen
endast i skrefvor och sprickor. Hafssträndernas
vegetation utmärkes af tjockbladiga, saftiga och
ej sällan blågröna örter, mest framträdande vid
västkusten och södra Östersjön. Flerstädes utmed
kusterna förekomma äfven flygsandsområden med
sandbindande gräs, såsom Elymus och Psamma, som
hufvudsaklig vegetation. Insjövegetationen är ej
artrik, men ofta yppig. Stränderna kransas af vass,
säf, dyfräken, starr m. fl., längre ut i vattnet
vidtaga näckrosor, nate m. fl. I fjällregionens sjöar
saknas blomväxter nästan alldeles. Om vegetationens
invandring till Sverige efter istiden se Kvartärperioden, sp. 389. Litt.: G. Andersson,
"Svenska växtvärldens historia" (2:a uppl. 1896),
R. Sernander, "Sveriges växtvärld i nutid och forntid"
(1902) och "Sveriges land och folk" (I, 1915).
G. L-m.
Djurvärld. Land- och sötvattensfaunan tillhör på grund
af de i olika delar af vårt land starkt växlande
naturförhållandena flera olika djurgeografiska
områden. Man kan urskilja tre zoner: 1) Den arktiska
zonen, omfattande högfjällen; det smala björkbältet
på fjällsluttningarna utgör en öfvergångszon till
följande område. Hela S. s. och ö. om fjällen samt det
öfriga Europa ned till Medelhafvet kunna betraktas
som ett enda djurgeografiskt område, den boreala
provinsen l. subregionen, som dock sönderfaller i
mindre områden. 2) Den subarktiska zonen. Hit höra
björkbältet omkring högfjällen (en öfvergångszon, se
ofvan) samt det stora norrländska barrskogsområdet;
den nedre barrskogsregionen, mellan ekens nordgräns
(som i ö. går något n., i v. strax s. om Dalälfven)
och de ädla löfträdens (lindens m. fl.) nordgräns,
är ett öfvergångsområde till nästa zon. 3) Den
"mellanboreala" zonen, som omfattar hela den öfriga
delen af vårt land och i s. sträcker sig ungefär
till Alperna (s. härom vidtar en sydligt boreal
l. mediterran zon).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
