Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
leptitområdena och vissa gnejser, hufvudsakligen
centrala S:s, förekomma lager och stora långsträckta
körtlar af kristalliniskt kornig kalksten
(urkalksten); en bland de största förekomsterna är
den s. v. om Nora i Örebro län, och rätt betydlig
är också den, som omger Sala grufva. Förekomster
af magnesit finnas i Lappland. – I förbindelse med
porfyrer och leptiter uppträder flertalet af S:s
malmförekomster. De flesta och ojämförligt viktigaste
utgöras af järnmalmer (svartmalm och blodstensmalm),
och dessa äro fördelade på hufvudsakligen två områden,
det ena i centrala S., det andra i nordliga Lappland;
inom det förra är att märka Grängesbergsfältet, inom
det senare Kirunavaara, Luossavaara och Gällivare
malmberg. Af kismalmer finnas inom centrala och
södra S. ganska afsevärda förekomster, kopparmalm
(kopparkis och kopparhaltig svafvelkis) vid
Falun och Garpenberg i södra Dalarna, Tunaberg i
Södermanland, Bersbo i Östergötland och Åreskutan i
Jämtland m. fl. st. Blymalm (silfverhaltig blyglans)
förekommer vid Nya Kopparberg, Guldsmedshyttan
och Kallmora i Västmanland, ehuru af jämförelsevis
ringa betydenhet. I Sala förr så gifvande grufva är
den där rikt silfverhaltiga blymalmen till stor del
utbruten. Vid Åmmebergs grufvor i trakten af Askersund
bearbetas en betydande zinkbländeförekomst. Manganmalm
(brunsten) finnes vid Bölet n. om Karlsborg samt vid
Späxeryd och Hohult s. om Jönköping. – En ansenlig del
af det svenska urberget intar dess s. k. granitgrupp,
som omfattar en hel mängd till struktur, färg
och mineralsammansättning olika granitvarieteter,
vanligen benämnda efter de trakter, inom hvilka de äro
mest typiskt utbildade (se art. Granit). De största
granitområdena äro de, som sträcka sig öfver en stor
del af sydöstra S. (Småland, Östergötland) samt längs
midtpartiet af Norrland och Lappland (se kartan). Ett
icke obetydligt granitområde upptar också större delen
af Uppland och Västmanland, mindre sådana förekomma
inom Blekinge, Bohuslän, Dalsland, Västergötland,
Närke, Värmland och Dalarna. De svenska graniterna
lämna ett förträffligt material till såväl gat- och
byggnadssten m. m. som för monumentala och skulpturala
ändamål och ha gett upphof till en blomstrande
industri (se Stenindustrien). Som gångar
och stockformade körtlar förekommer flerstädes inom
urberget den grofkristalliniska bergarten pegmatit
l. pegmatitgranit. En mycket bekant fyndort är
Ytterby i Stockholms skärgård, där i stora, delvis
underjordiska brott bergarten lämnar råmaterial
(fältspat och kvarts) till Rörstrands porslinsfabrik
i Stockholm. Graniter, som äro yngre än urberget
(postarkeiska), finnas i trakterna kring Ragunda
i Jämtland samt i Ångermanlands skärgård. Inom
nästan alla delar af det svenska urbergssystemet
förekomma de under det gemensamma namnet grönstenar
sammanfattade eruptiva bergarterna diorit, gabbro,
diabas och hyperit, af hvilka de till färgen mörkaste
och jämnaste ha stor användning inom stenindustrien
under namn af "svart granit". Af grönstenarna är
diabasen yngre än urberget och genomsätter i form af
smalare eller bredare "gångar" icke allenast dettas
bergarter, utan äfven yngre lager (t. ex. silur i
Skåne), och flerstädes har den flutit ut
och lagt sig som bäddar eller täcken öfver sådana
(Västergötland och Dalarna). Anmärkningsvärd är den
södermanländska s. k. Hälleforsgången, en af diabas
fylld kolossal spricka i urbergsgrunden, omkr. 40
km. lång och delvis 1 km. bred.
Inom S:s fjälltrakter, från Dalarna i s. till
Torne träsk i n., samt dessutom inom några
spridda områden i centrala och södra S., utgöres
berggrunden af på urberget liggande sedimentära,
men icke fossilförande aflagringar (algonkiska
l. prekambriska), som äro yngre än urberget, men
äldre än de äldsta kambriska lagren (se Algonk).
De äro på kartan sammanförda under beteckningen
Sevegruppen och ha sin största utbredning längs östra
randen af fjällkedjan (Kölen eller Seveberget) mot
Norge, från Dalarna norrut. Systemets östliga facies
(se kartan), som har tydligt klastisk struktur och
hufvudsakligen utgöres af röda sandstenar jämte
konglomerat m. m., upptar ett vidsträckt område
i nordöstra Dalarna (Dalasandsten, se d. o.) och
förekommer inom mindre områden i Gästrikland
(Gäflesandsten) och nordöstra Värmland. Hit
räknas också Almesåkragruppen (se d. o.) i Småland
och Dalslandsserien (Dalformationen; se d. o.) i
Dalsland. De algonkiska bildningarnas kristalliniskt
utbildade västliga facies (sparagmiter, kvartsitiska
och gnejsiga bergarter m. fl.) har stor utbredning
inom fjälltrakternas mera västliga områden och upptar
där en på blott ett par ställen afbruten, delvis 100
km. bred zon från Härjehågna och Städjan i Dalarna
till nordligaste Lappland. – Kambrisk-siluriska
aflagringar (kambrium, ordovicium l. undersilur
och gotlandium l. öfversilur), hvilka sannolikt
ursprungligen täckt större delen af S., finnas numera
i behåll endast inom spridda, större eller mindre
områden. Störst är det omkring och norr om Storsjön
utbredda Jämtlandsområdet; inom detta äro systemets
alla tre hufvudafdelningar företrädda. Så är delvis
äfven förhållandet i Västergötland, där, bland de
s. k. Västgötabergen, Kinnekulle (se d. o.) har att
uppvisa den fullständigast utbildade lagerföljden,
underst sandsten, därpå alunskiffer, tät kalksten
(ortocerkalk) och lerskiffrar af flera slag. Bergets
topp utgöres af diabas, som bildar ett 30 m. mäktigt
täcke på de öfversta silurlagren; äfven Billingen och
Mösseberg samt Halle- och Hunneberg ha en liknande
betäckning af diabas. Närkes och Östergötlands
silurområden visa i hufvudsak samma lagerföljd
som Västergötlands, men ha varit mera utsatta för
förstörelse, så att flera af systemets öfre lager
här fattas. Silurfältet i Dalarna saknar kambriska
lager. På Öland utgöres den blottade berggrunden
nästan uteslutande af ortocerkalk, utom längs öns
västra kust, där den underliggande alunskiffern
och – likasom vid den motsatta Smålandskusten
– kambriska sandstenen går i dagen. Gottland
är uppbyggdt af till öfversiluren (Gotlandium)
hörande kalkstenar, märgelskiffrar och sandsten (jfr
Gottlandsmarmor och Gottlandssandsten). Inom Skåne
förekomma de kambriska och siluriska bildningarna
inom en i s. ö.–n. v. utsträckt, vid Romeleåsens
nordspets dubblerad zon från kusten vid Simrishamn,
Sandhammaren, förbi Ringsjön, till trakten mellan
Söderåsen och Landskrona. (Rörande de gottländska
och skånska lagrens beskaffenhet och ordningsföljd
m. m. se art.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
