Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Handbok i S:s geografi" (1895) och utgett
samlingsverket "Sveriges rike" (1899–1902), som på
ett förtjänstfullt sätt behandlar S:s natur, växt- och
djurlif, klimat, näringar, folk samt författning och
förvaltning. Bland mindre arbeten, som behandla S:s
naturförhållanden (frånsedt läroböcker), må nämnas
P. B. Sköldberg, "Beskrifning öfver Skandinaviska
halfön i topografiskt, statistiskt och historiskt
hänseende" (1846), K. A. Agardh och K. E. Dahlman,
"Inledning till S:s physikaliska geographi" (1857),
N. Torpson, "Norden, dess natur och näringslif"
(1887), "Vårt land, skildringar i ord och bild"
(landskapsvis af olika förf., 1888), G. De Geer, "Om
Skandinaviens geografiska utveckling efter istiden"
(1896), R. Kjellén, "Inledning till S:s geografi"
(1900), Anna Sandström, "Natur och arbetslif i
svenska bygder" (I. Götaland, II. Norrland, 1908,
1910), G. Sundbärg, "Ekonomisk-statistisk beskrifning
öfver S:s olika landsdelar" (Emigrationsutredningens
bilaga 5. Bygdestatistik, 1910), P. Stolpe,
"Geografiska betingelser för näringslifvet inom
S:s olika landsdelar" (ibid. 6, 1912), geografiska
skildringar i Gleerupska biblioteket (II, 1912)
samt I. Flodström, "Naturförhållandena i Sverge"
(1918). Bland utländsk litteratur är det företrädesvis
den tyska, som har några mera värdefulla arbeten
om S.: af Fr. Hahn i "Kirchhoffs Länderkunde" (II,
1890), Kerp i Sammlung Göschen (1904) och G. Braun i
"Aus natur und geisteswelt" (1912) samt W. Niemann,
"Das Nordlandbuch, eine einführung in die gesammte
nordische natur und kultur" (1909). Icke ringa
värde för kännedomen om S:s natur ega Svenska
turistföreningens årsskrift och öfriga publikationer,
främst dess resehandböcker öfver olika landskap.
De viktigaste kartorna: S. G. Hermelins kartor öfver
S:s landskap (1797–1807) ha gjorts öfverflödiga genom
de af Rikets allmänna kartverk (se d. o.) utgifna
topografiska kartorna (öfver södra och mellersta
S. upp till 61° 30’ n. br. i skalan 1 : 100 000 95
blad, öfver norra S. i skalan 1 : 200 000, hittills
omkr. 70 blad), öfver norra S. (tills vidare upp
till 64° 30’ n. br.) i skalan 1:100 000 (hittills 41
blad), översiktskarta öfver S. i skalan 1 : 400 000
(under utgifning sedan 1914), en höjdkarta öfver
S. (skala 1:500000), hvilken hufvudsakligen är
afsedd att fylla en rent geografisk uppgift (under
utgifn.), samt ekonomiska kartor öfver olika län,
utg. på bekostnad dels af staten, dels af landsting
och hushållningssällskap (i skalan 1 : 50 000 och
1 : 100 000, för Malmöhus och Västmanlands län i skalan
1 : 20 000). Andra topografiska kartor ha utarbetats af
N. Selander (från början utg. på egen bekostnad, nu
inköpt af staten, skala 1 : 500 000), hvilken karta
ligger till grund för den på A.-b. Ljus’ förlag 1904
utgifna (skala 1:500 000, Norrland 1:1 mill.), af
E. Cohrs (fickformat, landskapsvis, skala Göta- och
Svealand 1:1 mill., Norrland 1:2 mill., jämte flera
specialkartor i större skala) samt af S. Zetterstrand
i 32 blad (1915–16, skala 1:500 000). Under utarbetning
och nära sin afslutning är Nordisk familjeboks karta
öfver S. (se därom sp. 1130, not). S. G. U. utarbetar
geologiska kartor (skala 1 : 50 000, 1 : 100 000 och
1 : 200 000) jämte öfversiktskartor öfver hela S. och
olika delar samt länskartor, Hydrografiska byrån hydrografisk
öfversiktskarta (i skalan 1 : 1,5 mill.),
Sjökarteverket utarbetar sjökort: dels passkartor,
dels kustkartor, dels specialkartor för navigering
genom skärgård (allt i olika skalor från
1 : 20 000 till 1 : 550 000). Svenska turistföreningen
har ock utgett kartor dels som bihang till sina
resehandböcker, dels som specialkartor öfver mera
besökta turistplatser.
Wbg.
Geologi. I geologiskt
afseende är S., kan man säga, ett urgammalt
land. Det utgöres till ojämförligt största
delen af bergarter, som bildats under jordens
första utvecklingsskeden. Hufvudmassan af dess
berggrund består nämligen af de till den arkeiska
formationsserien (urberget, urbergssystemet)
hörande, kristalliniskt utbildade bergarterna
gnejs, granit, leptit, urkalksten, porfyr m. fl.,
och det är endast inom större eller mindre spridda
områden, som bildningar tillhörande otvetydigt
sedimentära lagersystem, hufvudsakligen det
kambrisk-siluriska och det något äldre algonkiska
(prekambriska) systemet förekomma. Endast Skåne har
att uppvisa bergartslager tillhörande de betydligt
yngre trias-, jura- (rät-lias-) och kritsystemen
jämte en obetydlighet af tertiärsystemet. Under de
oerhördt långa tidsperioder, efter silurtidens slut,
då inom de flesta andra europeiska länder tusentals
meter mäktiga devon-, karbon-, perm-, trias- och
ändå yngre aflagringar afsattes, har hufvudparten
af S. alltjämt varit fastland i likhet med Norge,
Finland och angränsande delar af Ryssland. Ytan
af S:s berggrund, denna må utgöras af ursystemets
eller andra, yngre lagersystems bergarter, är
i mycket betydande utsträckning täckt och dold
af grus, sand, leror, torf och andra jordslag,
de s. k. lösa jordlagren, hvilka bildats efter
tertiärtidens slut, under den senaste af jordens
utvecklingsperioder, kvartärperioden (se d. o.). –
Hvad urbergssystemet beträffar, upptages, såsom
af den vidfogade berggrundskartan (pl. II) synes,
nästan hela västra hälften af södra och centrala S.,
från Skåne och Blekinge ända upp emot Dalarna, af
gnejser och därmed sammanhängande granitgnejser eller
gnejsgraniter; ett annat något mindre gnejsområde
har sin hufvudutbredning i Södermanland och delar
af angränsande landskap. Gnejser upptaga också en
stor del af de norrländska kustlandskapen. Inom
samtliga dessa områden finnas gnejser af ganska
växlande beskaffenhet och utseende. Leptiter och
porfyrer, som tillsammans anses utgöra en grupp
för sig af ursystemets bergarter, uppta ganska stora
områden i Ångermanland och nordligaste S. samt i
Västmanland och Dalarna, mindre i Småland, Värmland,
Östergötland och Uppland, såsom af kartan synes. I
nära anslutning till gnejser och leptiter finnas på
ett fåtal platser tydligt sedimentära urbergarter,
hvilkas klastiska natur är fullt bibehållen. Främst
bland dessa förekomster må nämnas den hufvudsakligen
af lerskiffer bestående Grythytteformationen i
Örebro län, vidare kvartsitkonglomeratet vid Västanå
i nordöstra Skåne, kvartsiten i kustområdet vid
Västervik, den med böljslagsmärken och diskordant
skiktning försedda kvartsiten i Tösse socken,
Dalsland, lerskifferformationen vid Los i Hälsingland
samt flera förekomster af lerskiffer, fyllit,
konglomerat m. m. i Västerbotten och Norrbotten. Inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
