Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Silursystemet, sp. 549 o. 550, för Skåne dessutom
art. Skåne, sp. 1302–03.) Inom alla de nämnda
områdena har siluren normal utbildning likasom i
allmänhet också den längs fjälllandets östra fot
i norra S. förekommande (östlig facies); längre
mot v. längs gränsen mot Norge, äfvensom inom ett
område af västligaste Jämtland, förekomma däremot
siluriska lagerserier af helt annan beskaffenhet
(silur af västlig facies), nämligen utprägladt
kristalliniska skiffrar, såsom glimmerskiffrar,
hornbländeglimmerskiffrar, fylliter, gröna skiffrar
m. m. jämte underordnade lager af kristallinisk
kalksten, i hvilken flerstädes träffats krinoidleder
(jfr Köligruppen). I motsats till förhållandet
inom de normalt utbildade silurområdena, där den
ursprungliga horisontella lagerställningen är nästan
orubbad bibehållen, ha fjällsilurens lager tillika
med Sevegruppens (algonk) blifvit uppresta, böjda och
skrynklade under de veckningsprocesser, hvilka gett
upphof till den skandinaviska fjällkedjan. Stora
partier blefvo därvid t. o. m. öfverstjälpta,
sönderslitna och skilda från sitt sammanhang samt i
form af kolossala skollor skjutna öfver den framför i
ö. liggande berggrunden, hvarigenom väldiga bergmassor
af såväl urberg som algonkiska bildningar kommit
att ligga ofvanpå yngre lager, t. ex. i Åreskutan,
hvars af kristalliniska seveskiffrar bestående massa
hvilar på öfversiluriska lager. Gränsen för denna
abnorma öfverlagring anges på kartan genom en grof
svart linje. – Triassystemet. Inom nordvästra
Skåne förekomma på ett par områden brunröda och
grönaktiga leror, märglar och sandstenar tillhörande
systemets yngsta del, keupern. De utgöra underlaget
för den närmast yngre rät-liastidens aflagringar
(äldsta jura), som äro kända under namn af Skånes
stenkolsförande formation och ha sin hufvudsakliga
utbredning i nordvästra Skåne mellan Öresund i v.,
Höganäs, Skelderviken och Hallandsås i n. samt
Söderåsen i ö. (För denna redogöres i art. Skånes
stenkolsförande formation.) Till rät-lias hör
också den inom spridda mindre områden n. och
n. v. om Ringsjön förekommande, vanligen grofkorniga
s. k. Hörs sandsten. Inom en stor del af sydvästra
Skåne samt ett icke ringa område i provinsens
nordöstra del jämte angränsande del af Blekinge
utgöres berggrunden af till kritsystemets båda
yngsta afdelningar, senon och danien, hörande, af
kalksten, kalksandsten, krita och kalkmärgel bestående
aflagringar. Från tertiärtidens äldsta del, paleocen,
finnes vid Klagshamn s. v. om Malmö en obetydlig,
på kritkalken liggande aflagring af glaukonitsand
eller sandig grönsandsmärgel. (Rörande förhållanden
och aflagringar under trias-, rät-lias-, krit-
och tertiärtiden samt förkastningar m. m. hänvisas
till art. Skåne, sp. 1304–06, samt till art. Skånes
stenkolsförande formation. Se äfven E. Erdmann, "De
skånska stenkolsfälten och deras tillgodogörande",
med atlas, i "Sveriges geol. unders.", ser. C, a,
n:r 6, 1915.) – Bergarter af rent vulkaniskt ursprung
har S. att uppvisa dels i de kullar af basalt, som i
ganska stort antal finnas i trakten n. om Ringsjön i
Skåne, dels i den vid sjön Mien vid gränsen mellan
Småland och Blekinge uppträdande ryoliten och den
vid Dellensjöarna i Hälsingland förekommande andesiten,
alla af tertiär ålder. – Rörande kvartärtiden
och de därunder bildade lösa jordlagren, inlandsisens
utbredning, landets nivåförhållanden under olika
skeden, Ancylussjöns uppkomst, litorinasänkningen
m. m. se Kvartärperioden, Istiden, Glaciala
bildningar, <sp>Glaciallera</så>, Glaciärer,
sp. 1246, Postglaciala tiden och Skåne, sp. 1307
o. 1308. – Sammanfattande arbeten rörande S:s
geologi: "Geologisk öfversiktskarta öfver Sveriges
berggrund", med beskrifn. af A. E. Törnebohm (i
"Sveriges geol. unders.", ser. Ba, n:r 6, 1909),
och A. G. Nathorst, "Sveriges geologi" (1894).
E. E.
Klimatet betingas väsentligen å ena sidan af
S:s närhet till och delvis sammanhang med den
rysk-asiatiska kontinenten med dess stränga
[Illustration: Fig. 1. Medeltemperaturen för januari åren
1859–1900 i bebodda trakter i Sverige.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
