Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med rent nordiska element, och särskildt har den
sistnämnde velat förenkla den i svensk-nationell
riktning. I allmänhet förfoga de nya generationernas
män öfver mycken talang i uttrycksfull
harmonibehandling och färgrik instrumentation. Den
symfoniska dikten i Liszts anda har odlats af
Hallén, N. Berg (f. 1879), B. Beckman (f. 1866) och
O. Lindberg (f. 1887), konsertuvertyren af Norman
och Sv. Sjöberg (f. 1873), programsymfonien af
Peterson-Berger, rapsodien af H. Alfvén (f. 1872),
som skördat än större berömmelse med rena symfonier;
denna stora form har ock med framgång pröfvats af
Stenhammar och K. Atterberg (f. 1887), den senare icke
utan dragning till den nymoderna "impressionismen",
som afgjordt företrädes af N. Berg (äfven i opera)
och T. Rangström (f. 1884). - Sångromansen
har kommit till förnyad blomstring; främst står här
E. Sjögren (1853-1918), hvars romantiska fantasiflykt,
innerlighet och originella harmonik ställt honom bland
märkesmännen i svensk tonkonst. Peterson-Bergers
sånger ha vunnit popularitet genom melodisk
omedelbarhet och sinnrik karakteristik, Stenhammars
genom själfullhet; på området märkas vidare
A. Körling (f. 1842), Y. Svedbom (1843-1904),
Beckman, L. Lundberg (f. 1863), Alfvén, R. Liljefors
(f. 1871), Jos. Eriksson (f. 1872), G. Nordqvist
(f. 1886) o. a. I festkantater ha i synnerhet Norman,
Stenhammar och Alfvén utmärkt sig, körballader
ha komponerats af Hallén, Svedbom, K. Valentin
(1853-1918), Stenhammar, E. Åkerberg (f. 1860),
omtyckta manskvartetter af Hallström, Norman,
A. Körling, A. M. Myrberg (1825-1917), I. Hedenblad
(1851-1909), A. Berg (f. 1857), Peterson-Berger,
Stenhammar, H. Palm (f. 1863), I. Widéen (f. 1871),
O. Olsson (f. 1879). Sällskapet för svenska
kvartettsångens befrämjande (st. 1883) söker egga
kvartettalstringen. Den svenska manskörsången
har med uppsalastudenterna i spetsen sedan 1867
gjort ärofulla landvinningar äfven utomlands, genom
sångarfärder till världsutställningarna och genom
Orphei drängars (se d. o.), Lundastudenternas och
Svenska K. F. U. M.-körens (se d. o.) sångarfärder;
den har numera öfver hela riket vunnit organisation
medelst sammanslutningar i sångarförbund
(se Svenska sångarförbundet, Sångarfester och
Sångföreningar). Den högre körmusiken har målmedvetet
odlats, med Josephsons oratoriekonserter i Uppsala
som föregångare, af flera föreningar (se därom
Musiksällskap), och allmänhetens sinne för de
stora symfoniska instrumentalformerna i högre grad
utvecklats dels af hofkapellets mönsterkonserter,
dels på senaste tiden genom särdeles flitig
konsertverksamhet af Konsertföreningen (se d. o.,
äfven i Suppl.), Göteborgs orkesterförening (se
d. o.) och delvis statsunderstödda orkestrar
i många städer. Folkkonserter leddes nitiskt
af Valentin. Kammarmusikens ädla konstart
fick fastare ställning inom det offentliga
genom Aulinska kvartetten (från 1887) och dess
efterföljare. Själf verkade T. Aulin (1866-1914)
oförtrutet också som dirigent för den högre musikens
popularisering, hvarjämte han komponerade erkändt goda
violinkonserter. Nyare stråkkvartetter ha skrifvits
af Stenhammar, likaså
pianokonserter af honom, A. Wiklund (f. 1879) och
Liljefors; på violinsonatens fält intar Sjögren
rangplatsen, och intima pianostycken ha alstrats
af honom samt af Norman, J. A. Hägg (f. 1850),
L. Lundberg, G. Nordqvist o. a. Som orgelvirtuoser
och tonsättare för orgel framstå G. Mankell
(1812-80), V. Heintze (1849-95), G. Hägg (f. 1867)
och O. Olsson, som violinister L. Zetterqvist
(f. 1860), Aulin, S. Kjellström (f. 1875) och
J. Ruthström (f. 1877), som vidtkänd harpvirtuos
Ad. Sjödén (1843-93), som pianister J. van
Boom (1807-72), R. Andersson (f. 1851, ledare af en
berömd musikskola), Stenhammar, A. Roth (f. 1870),
A. Wiklund, U. Sundelin (f. 1887), N. Broman
(f. 1887) och bland kvinnliga sådana Hilda
Thegerström (1838-1907), Tora Hwass (1861-1918),
Märta Ohlson (f. 1876), Aurora Molander (f. 1876),
Astrid Berwald (f. 1886). Sverige kan uppvisa äfven en
rad tonsättarinnor: Elfrida Andrée (f. 1841), Laura
Netzel (f. 1839), Amanda Maier-Röntgen (1854-94),
Helena Munktell (f. 1852), Valborg Aulin (f. 1860) och
Alice Tegnér (f. 1864). Om K. operans mer eller mindre
glansfulla skeden och utmärktare konstnärskrafter
fr. o. m. 1860-talet se Stockholms teatrar,
sp. 74-78. I dirigenternas rad framstå J.
Foroni (1825-58; äfven spirituell tonsättare), Norman,
K. Nordqvist (f. 1840; jämväl tonsättare), Stenhammar
och A. Järnefelt (f. 1869). Svensk operasångs runor
ha förts utomlands af Louise Michaeli (1830-75),
Kristina Nilsson (f. 1843), Sigrid Arnoldsson(f. 1861),
Ellen Gu1branson (f. 1863), J.
Elmblad (1853-1910), J. Forsell (f. 1868), K. Lejdström
(f. 1872), Signe Rappe (f. 1879), Valborg Svärdström
(f. 1879), Julia Claussen (f. 1879). Förtjänster om
kyrkosången ha inlagts af O. Byström (1821-1909),
B. V. Hallberg (1824-83), J. Lindegren (1842-1908),
K. V. Rendahl (f. 1848), R. Norén (f. 1847),
G. T. Lund blad (f. 1851), J. Morén (f. 1854),
O. Sandberg (f. 1870) och H. Fryklöf (f. 1882). Se
ock Svenska kyrkosångens vänner. Svenska mässans
musikaliska beståndsdelar omarbetades 1894-97 med
anslutning till reformationstidens sångsätt. Om
svenska regementsmusiken se Krigsmusik; om vår
nutida musikundervisning i skolorna se d. o. Det
bästa svenska arbetet i harmonilära skref s af
A. Bergenson (1848-1914), sångläror af operasångarna
F. Arlberg (1830-96; äfven tonsättare) och A. Lange
(1850-1904). - Jfr T. Norlind, "Svensk musikhistoria"
(1901) och "Allmänt musiklexikon" (1912-16) samt
"Källorna till svenska musikens historia" (i "Svensk
musiktidning", 1901) jämte flera specialarbeten af
honom (se Norlind 2), samt biografierna öfver svenska
musiker i Nordisk familjebok, väsentligen skrifna
af A. Lindgren, och dennes uppsats "Ur svenska
musikens häfder" i K. Valentins "Populär allmän
musikhistoria" (2:a uppl. 1916). Verkliga monografier
öfver våra tonkonstnärer saknas ännu, om man
undantar F. S. Silverstolpes Kraus-biografi (1833),
K. R. Nybloms "Minne af tonskalden A. F. Lindblad"
(1882),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
