Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kantater och oratorium voro sorgfälligt arbetade efter
de bästa klassiska mönstren, samt J. N. Eggert
(1780—1813). Konsertlifvet i Stockholm stod ganska
högt under gustavianska tiden, och i landsortsstäder
började man bilda de sällskap för högre körmusik
med orkester, som sedan mångfaldigades under nästa
årh. (se Musiksällskap).
1800-talets förra hälft kännetecknas i Sverige af,
att sången med ensidig förkärlek odlas. Dess i
början tyska stil får snart färg af en fosterländsk
riktning ,och större innerlighet, med folkvisans
dittills gömda skatter som utgångspunkt. Till
Afzelius’ och Geijers samling "Svenska folkvisor
från forntiden" (1814—17) anordnades musiken af
Hæffner, och Afzelius’ "Traditioner af svenska
folkdanser" (1814-15) harmoniserades af Åhlström;
sedermera tillkommo Arwidssons "Svenska fornsånger"
(1834—42, äldre ballader och ringdanser), med
melodierna till stor del upptecknade af Drake, samt
Dybecks folkvise- och låtsamlingar på 1840—50-talen
o. s. v. Hæffner normerade vidare koralerna till 1819
års psalmbok och skapade den svenska studentsången,
för hvilken han skref präktiga körer i klassisk
stil. B. Crusells (1775—1838) enkla och välljudande
melodier till dikter af Tegnér slogo mycket an på
samtiden. Varmare och motivrikare var J. E. Nordblom
(1788—1848), i hvars visor en nordisk ton kan
skönjas; äfven han skref manskvartetter, som ännu
lefva, liksom stormannen E. G. Geijer (1783—1847),
hvars rika personlighet icke minst gärna sökte
sig uttryck i tonernas värld. Märkligast blefvo
där hans sånger vid piano; genom honom först blir
den svenska romansen ett verkligt uttrycksfullt
tonspråk, känslostämningar tolkas mera innerligt
och personligt, folktonen framklingar bestämdare,
ackompanjemanget blir rörligare och mindre torftigt än
hos de föregående. Helgjutenheten vann på, att Geijer
oftast själf skref orden till sina sånger, något som
äfven i stor utsträckning gjorts af A. F. Lindblad,
Josephson, Wennerberg o. a. (för att nu icke tala om
Bellman), men knappast återfinnes i andra länders
sångalstring. Melodikern A. F. Lindblad (1801—78)
blef vår klassiske romanstonsättare, som närmare
anknöt till folktonen och med enkla, men konstnärliga
medel uttryckte en mångfald af stämningar och
karaktärer samt bl. a. gaf liffulla nordiska natur-
och folklifsbilder. Mera högstämd och gripande är
J. A. Josephson (1818—80) i sin sköna sånglyrik,
där fortfarande det melodiska är hufvudsak. Den
från Tyskland påverkade fyrstämmiga manssången,
som lämpar sig väl för svenskarnas lyriska läggning
och deras rösters af språket främjade rena klang,
rycktes framåt därigenom, att Uppsala studentsång
(se d. o;) fick fastare form omkr. 1830 och Lunds
studentsång (se d. o.) vid samma tid skapades. Den
senares förnämste ledare, O. Lindblad (1809—64),
skänkte åt den sina blidt svärmiska och melodifriska
kvartetter, medan uppsalasången fick sin bard i
G. Wennerberg (1817—1901); hans manskörer, fyllda af
brinnande fosterlandskärlek, storvulen karskhet och
krigarhåg, som afspeglas äfven i harmonierna, gälla
som uttryck för uppsvenskt kynne. Andra betydande
kvartettkompositörer på denna tid voro E. J. Arrhén
von Kapfelman (1790—1851),
J. A. Josephson, K. O. J. Laurin (1813—53), A. Randel
(1806—64), prins Gustaf (1827—52) och F. A. Frieberg
(1822—1913). Om K. operans verksamhet och förmågor
under förra hälften af 1800-talet samt de ryktbare
utländske operakompositörer, som då vunno hemortsrätt
på svensk scen och påverkade den allmänna smaken,
se Stockholms teatrar, sp. 73—74. Den som sångare och
dirigent beundrade É. Du Puy (1771—1822) lät nordisk
folkton spela in i sina sångpjäser. Skådespelsmusik
skrefs af J. F. Berwald (1787—1861), J. N. Ahlström
(1805—57), A. Randel m. fl. Den tidigt bortryckte
E. Brendler (1800—31) hann ge rika löften som
melodram- och sångspelskompositör. A. F. Lindblads
något flackt mozartiserande opera "Frondörerna" slog
ej igenom. På 1840-talet utvecklade Franz A. Berwald
(1796—1868) en ymnig tonsättarverksamhet, bland
hvars alster operorna rönte vida mindre uppmärksamhet
än hans nordiska tonmålningar för orkester och
sång, medan hans symfonier och kammarmusikverk,
bådadera förunderligt själfständiga i uppfinning
och formbehärskning, först långt senare ha vunnit
tillbörlig hedersplats i konsertvärlden. Den benådade
sångerskan Jenny Lind (1820—87) bar svenska namnet
vida kring i två världsdelar. På öfvergången till
andra halfseklet stå den borne sångkompositören
G. Wennerbergs buffatrior och hans genialiska
studentlifsduetter "Gluntarne", som i omtyckthet
kommit att täfla med Bellmans sånger.
På 1850-talet häfdade A. Rubenson (1826—1901)
och L. Norman (1831—85) eftertryckligt krafven
på grundlig musikalisk genombildning samt större
beaktande af instrumentalmusik och polyfoni, gentemot
den dilettantism och ensidiga dyrkan af det melodiska,
som dittills väl mycket gett karaktären åt svensk
tonkonst. Nu framhöllos Mendelssohns, Schumanns och
Gades arbeten, och efter hand eröfrade Beethovens
det stora inflytande de alltför länge fått vänta
på. Norman blef af betydelse som musikledare och
genom sina af nobless och fulländadt tekniskt
arbete kännetecknade tonverk, i synnerhet de
större instrumentala. I Aug. Söderman (1832—76)
fick landet ändtligen en kärnsvensk tondiktare
med stark begåfning för både melodi, harmonier och
instrumentation. Han åstadkom bl. a. vår yppersta
skådespelsmusik, efterbildade svenska folktonen mera
själfständigt än föregångarna, ingöt dramatiskt
lif i sångformerna, främst i sina oöfverträffade
ballader, och skref glansfull andlig musik samt
lyriska sånger, manskörer och blandade körer af stor
friskhet.I. Hallströms (1826—1901) behagliga visor
och operetter voro mindre märkliga än hans försök
att skapa en nationell svensk opera med folkvisan som
melodisk grund; stilen är dock öfvervägande fransk och
hans orkestreringsförmåga icke nog utbildad. Sedan
R. Wagners musikdramer börjat införas här efter
midten af 1860-talet, fingo hans idéer småningom
välde i musikmedvetandet. A. Hallén (f. 1846) skref
den första svenska operan i wagnerstil, utan att
dock i senare verk strängt vidhålla denna. Wagners
formgifning vardt bestämmande äfven för V. Stenhammar
(f. 1871) och V. Peterson-Berger (f. 1867) i deras
musikdramer, men båda ha sökt att sammansmälta den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
