Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under reformationstiden främjades den världsliga
musiken af Vasakonungarna. Såväl Gustaf I som
hans söner Erik, Johan och Karl egde grundlig
musikbildning, spelade väl luta, tidens mest
omtyckta instrument, och höllo hofkapell af sångare
och spelmän. Sigismund medförde polska musiker
till Sverige. Under Gustaf II Adolf steg musiken
i anseende; han ökade hofkapellet till ett 30-tal
man och förbättrade fältmusiken. Efter furstarnas
föredöme vinnlade sig adeln om musikbildning. De
utifrån införda sällskapsdanserna blefvo efteråt af
betydelse för folkmusiken. Inom denna kom nyckelharpan
i bruk. Den kyrkliga musiken reformerades efter rent
lutherskt mönster, men rönte äfven påverkan af den
härskande nederländska skolans kontrapunktik och af
svensk folkton. Tidigare än någon annan luthersk
landskyrka egde svenska kyrkan en synnerligen
rikhaltig samling körsånger till texter på modersmålet
och bearbetade från gamla gregorianska sångverk. Om
den för tidehvarfvet så viktiga nya psalmsångens
utveckling här se Koral. I skolorna (såsom
Tyska skolan och Trivialskolan i Stockholm samt
gymnasierna) idkades träget en- och flerstämmig
kyrklig sång, dels gregoriansk och hymnsång, dels
efter större kompositioner af samtida mästare som
O. Lasso och G. Gabrieli, hvarjämte undervisning
gafs i musikteori. Jonas Columbus (1586-1663) gjorde
Västerås till en centralpunkt för svensk musikodling
och grundlade musiklifvet i Uppsala.
Under stormaktstiden fick musiken pryda hofvets
och adelns slösaktigt praktfulla fester. Kristina
lät uppföra allegoriska "baletter" med körer och
dansmusik uti samt inkallade tyska, holländska och
italienska musikantsällskap; mot 1600-talets slut
tog emellertid den franska musikens inflytande
öfverhand här. Hofmusiken skildras som ganska
larmande och gäll. Stora musikaliesamlingar infördes
i landet, den moderna orkestern tog småningom form,
och en rad framstående kapellmästare, som tillika
voro kompositörer, verkade här, främst släkten
Düben. Anders Düben (d. 1662) inkom 1624 från
Tyskland till Stockholm som hoforganist och blef
sedan k. kapellmästare samt komponerade sorgkantater
och danser. Hans son och efterträdare Gustaf Düben
(1624- 90), den svenska musikens första stora
namn, skref i tysk-italiensk stil andliga och
världsliga sång- och instrumentalverk, tonsatte
bl. a. S. Columbus’ "Odæ sveticæ" och anlade
stora samlingar kompositioner af samtida utländska
mästare, upptecknade af honom. Sonen Anders Düben
(1673-1738), som redan skref musik i fransk stil,
flytande och elegant, men utan faderns djup, bildar
öfvergång till frihetstiden. Musiken hade nu blifvit
en modesak, den världsliga visan vann stor spridning,
och adelsdamerna spelade allmänt klaver. I de högre
sällskapskretsarna utfördes stundom folkdanser,
såsom ringdans och daldans. I Uppsala höjdes musiken
kraftigt af O. Rudbeck d. ä., som inskaffade nya
musikalier och instrument i mängd. Till 1695 års
psalmbok ordnades och reviderades koralmusiken dels
af honom, dels och hufvudsakligen af H. Vallerius
(1646-1716), som äfven var tonsättare. E. Burman
(1691-1729) bildade i Uppsala ett "collegium musicum"
och skref på latin afhandlingar i musik.
Frihetstidens musik fick nya förebilder att dana
sig efter: Händel, Lotti, Pergolese, Scarlatti. En
behärskande ställning hos oss intog tidigt
hofkapell-mästaren J. H. Roman (1694-1758), som
fått hederstiteln "svenska musikens fader". Utbildad
under utrikes resor, framstående virtuos, dirigent
och lärare, skapade han värdefulla andliga sångverk,
burna af personlig ingifvelse, sånger vid klaver och
en mängd olikartade instrumentalverk samt försvenskade
uppförda verks utländska texter. Mycket känd i
utlandet blef J. Agrell (1701-67), som skref
för klaver och violin äfvensom orkesterverk, hvari
"sonatformen" uppträder ganska färdig. Om utbildningen
af dansen polska i förra delen af 1700-talet och
den däraf framkallade ymniga alstringen af sköna
svenska folkdansmelodier se Polska och jfr Dans,
sp. 1326. Under Fredrik I uppkom virtuosväsendet,
och offentliga konserter började ges i Riddarhussalen,
där de florerade på 1760-talet (se Konsert 2). Adolf
Fredrik inkallade ett franskt och ett italienskt
operasällskap; teatern trädde nu i förgrunden. De
ledande musikerna under senare delen af frihetstiden
voro H. F. Johnsen (1717-79), den från Italien
inkomne F. A. Uttini (1723-95) och F. Zellbell
(1719-80).
Gustaf III skyndade att skänka tonkonsten i landet ett
fast stöd genom att skapa den svenska operateatern;
å denna uppammades icke minst den svenska
sångkonsten, som framgent skulle få så berömliga
företrädare. Om den högt stående operaanstalten
och dess artister på denna tid se Stockholms
teatrar, sp. 71-72. Kapellmästare och tonsättare
för operan voro utom Uttini de inkallade tyskarna
J. G. Naumann (1741-1801; främst med nationaloperan
"Gustaf Vasa"), J. M. Kraus (1756-92), G. J.
Vogler (1749-1814) och J. Ch. F. Hæffner (1759
-1833). Allmänheten förädlade sin smak vid Glucks
musikdramer; i stor gunst stodo ock bl. a. de franska
komiska operorna af Duni, Monsigny, Grétry m. fl.,
och de efterbildades af J. D. Zander (d. 1796)
i hans vådeviller. Den franska rokokostil, som gjorde
sig gällande, framlyser starkt i bellmanssången. Den
oförliknelige skalden K. M. Bellman (1740-9&),
hvars sångmö växt upp under slutet af frihetstiden,
var ju tillika en snillrik naturmusiker, som med
lekande behag tryckte sin prägel på de melodier han
lånade från tidens hela tonskatt (därom se vidare
bd 2, sp. 1289-90). Af betydelse för den inhemska
musikens uppodling blef gifvetvis Musikaliska
akademien (se d. o.), stiftad 1771; emellertid
var den i början mera en konsertinrättning än ett
undervisningsverk, och i senare egenskapen kom den
till rätt blomstring först på 1860-talet. Kraus’
geni yttrade sig högligen löftesrikt äfven i kantat
och symfoni; J. Wikmanson (1753-1800) skref med
själfständig begåfning stråkkvartetter efter Haydns
föredöme, och O. Åhlström (1756-1835) vardt inemot
sekelskiftet den förnämste viskompositören, som
tonsatte värdefulla svenska dikter och lade all vikt
vid vacker melodi. Hans stil var närmast tysk, likaså
Hæffners, hvars visor blefvo omtyckta. På öfvergången
till nästa skede står P. Frigel (1750-1842), hvars
symforier,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
