Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk läraretidning - Svensk lösen - Svensk lösen - Svensk militär tidskrift - Svensk musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spridning och utgår nu (1918) i en upplaga af 6,600
ex. Den betraktas numera som organ för folk- och
småskolekårerna i det hela samt har öfvat ej ringa
inflytande på skolfrågors behandling under de senaste
årtiondena. Prenumerationspriset är kr. 5,50. -
Under samma redaktion utges fr. o. m. 1911
tidningen "Småskolan. Veckoblad för den första
undervisningen". Dess prenumerationspris är kr. 3,00.
Frv Brg.*
Svensk lösen, krigsv. Se Lösen 2.
Svensk lösen, politisk tidskrift, som uppsattes 1916
och s. å. utkom med 1 n:r i veckan samt fr. o. m. 1917
utger 2 n:r i månaden. Tidskriftens program innebär
framför allt att i utrikespolitiskt afseende betona
och framhålla Sveriges "baltiska" uppgifter,
d. v. s. att, genom att bruka de möjligheter
Världskriget ger, återupptaga och genomföra Sveriges
forna politik i fråga om Östersjöproblemen,
främst i fråga om Finland och Estland, hvilka under
lämpliga yttre former skulle så nära som möjligt
förenas med Sverige, samt i inrikespolitiskt afseende
återupptaga en radikalt nationell politik med strid
mot plutokrati och socialdemokrati. Tidskriften,
som eges och från början utgetts af Sven Lidman
(se Lidman 3), har bland namngifna medarbetare
F. Böök, A. och N. Forssell, Hj. Haralds, E. Hjärne,
O. Järte, J. Kolmodin, P. Norrmén, J. Sandström
och E. Welander. Prenumerationspriset
är 5 kr. Upplaga 1918 2,500 ex.
R-n B.
Svensk militär tidskrift, uppsatt 1 okt. 1911 under
redaktion af generalmajor K. O. Nordensvan och kapten
O. F. Kuylenstierna, på Norstedt & söners förlag,
fr. o. m. 1918 redigerad af den förre ensam och med
distribution från Hæggströms boktryckeri-a.-b.,
afser att fritt och själfständigt behandla på
dagordningen stående militära frågor och tilldragelser
inom och utom landet samt utkommer med 8 hftn om året.
C. O. N.
Svensk musik. Om dennas beskaffenhet i äldsta tider
vet man icke mycket, ehuru det är kändt, att sånger
utfördes vid t. ex. offer och gästabud, att skalden
ofta slog "konstiga grepp" på sin harpa såväl till
sina kväden som för att lifva sinnena till dans, att
präktiga bronslurar, som torde ha blåsts tvåstämmigt
(se Lur 1), hittats i torfmossar, att dylika samt
slaginstrument finnas afbildade i segertåget på
Kiviksmonumentet och att från 900-talet i konungars
hird funnos spelmän med pipor och gigor. Sången
torde urspr. ha varit mera reciterande, till skillnad
från den senare "folkvisan", medeltidens förnämsta
melodiska musikskatt, hvilken fordom, såsom ännu sker
på Färöarna och såsom antydes genom själfva namnet
"ballad", sjöngs under utförande af en pantomimisk
dans. Balladen skall enligt K. Rosenberg ha uppstått
i de nordiska vikingakolonierna (Normandie, England)
och därifrån spridt sig till andra länder. Enligt
H. Schück däremot torde den ega samband med den gamla
franska "carole", en dansvisa med omkväde, och på
1200-talet ha kommit till Sverige dels öfver England,
Island och Norge, dels öfver Nederländerna, Tyskland
och Danmark, närmast genom köpmän. T. Norlind vill
häfda, att den medeltida svenska balladmelodien erhållit
sin kärna (eller vissa urtyper) af den fornnordiska
musiken, sin tekniska
formgifning af kyrkans sång och sitt allmänna europeiska
karaktärsdrag af den danska och tyska visan. Balladens
blomstring här inföll under skedet 1250-1400. På
svensk grund ombildades och nationaliserades den,
från riddarborgen fördes den ut bland folket, på
hvars läppar den fortlefde till senare tid, och
visst är, att vi i våra svenska folkmelodier, såväl
de äldsta (balladerna) som de mestadels yngre mera
lyriska, ega en skatt, som i musikalisk skönhet och
innerlighet söker sin like (se vidare Folkvisor,
sp. 803-806). - Den äldsta uppteckningen af ett
nordiskt folkmelodifragment finnes i en runskrift
af Skånelagen från omkr. 1300. I Sverige torde inga
äldre finnas än de i visböcker från 1500-1600-talen
inströdda. Större samlingar af uppteckningar från
folket utgåfvos först på 1800-talet af Geijer
och Afzelius, Arwidsson, Dybeck m. fl. och i
landsmålsföreningarnas tidskrift samt gåfvo upphof
åt en mera nationell riktning i vår komposition, som
förut lefvat på utländska mönster. - Samtidigt med
balladen förekom vid hofven och hos riddarklassen
världslig instrumentalmusik. Denna utgjorde i än
högre grad efterklang af den allmän-europeiska, stod
under tysk och fransk påverkan och utfördes mera
bullrande än fint af kringvandrande s. k. lekare
(se d. o.). Utom harpa, pipa (skalmeja) och giga
voro instrumenten säckpipa, trumpet, basun, trumma,
klockspel, mot skedets slut stundom tvärflöjt,
klavikord och luta. Dessutom funnos i städerna här
och där musikantskrån (se d. o.) samt spelmän i olika
skråns tjänst. Af danser omtalas tidigt springdanser,
sedermera utom ringdansen svärdsdans och bågdans. -
Jämte den folkliga balladen fick katolska kyrkomusiken
stor betydelse i Sverige. Det var den romerska,
i hela Europa spridda kyrkosången, som här troget
följdes under medeltiden. Vid gudstjänsten medverkade
en större och en mindre kör. Antifonierna och
mässmusiken kännetecknades af koloratursirad sång,
medan sekvenserna och hymnerna voro mera rytmiska;
i Sverige diktades och tonsattes sådana till Kristus,
Heliga jungfrun, Birgitta m. fl. Skarabiskopen
Brynjulf Algotsson (d. 1317) var sålunda en
berömd kompositör af helgonofficier. Från
1200-talet äro äfven officierna till Sigfrids,
Erik den heliges och Henrik den heliges ära. Mycket
utvecklad var sången i klostren, i synnerhet inom
birgittinklostret i Vadstena. Petrus Olai (se
d. o. 2) komponerade vackra antifonier och hymner
till birgittin-ritualen (se vidare d. o.). Biskop
Nils Hermansson (1326-91) skref Birgitta-antifonien
"Rosa rorans bonitatem". Flera svenska sekvens-
och än mera hymnmelodier utmärkas för skönhet, icke
minst de folkliga hymnerna, som hämtade sina motiv
från folkmusiken. Dessa jämte skolsångerna samlades
1582 i "Piæ cantiones" af T. P. Ruuta (se denne)
och blefvo långt fram i tiden af stor betydelse för
läroverken. Fragment af antifonier och gradualer
från 1100-1300-talen samt flera fullständiga sådana
från 1300-1500-talen jämte hymn- och sekvenssamlingar
finnas bevarade på biblioteken i Uppsala, Stockholm,
Linköping och Skara. Den enda instrumentala insatsen
i kyrkomusiken var orgeln, från senare delen af
1200-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
