Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Louis XVI", och från Gustaf III:s resa till Italien
(1783-84) kan man räkna den då högst moderna
nyklassicistiska stilens herravälde äfven i Sverige
(klassiska tempelgaflar, kolonnader, "pompejansk"
rumsinredning).
Inom skulpturen representerar fransmannen Ph.
Bouchardon rokokon i sina högeligen skickliga
"enleveringsgrupper" och annan dekorativ skulptur
i slottet, Karl XII:s byst m. m., P. Larchevesque
utförde Sveriges båda första kungastatyer, Gustaf Vasa
och Gustaf II Adolf (båda i Stockholm; se bilderna i
bd 15, sp. 1231-32). Hans lärjunge var J. T. Sergel
(1740-1814), den svenska skulpturens främsta namn
(om hans verk se Sergel, med fig. och hänv.). - Af
de franske målare, som inkommit för slottsbygget,
blef G. T. Taraval (1701-50) i sina plafonder och
dörrstycken rokokomåleriets typiske företrädare i
Sverige. Han stannade här och blef konstakademiens
förste direktör. Efter honom var Gustaf Lundberg
(1695-1786) den franska rokokons representant
(porträtt i pastell). Porträttet representeras
f. ö. af L. Pasch d. ä. (1702-66), O. Arenius
(1701-66), J. H. Scheffel (1690-1781),
A. Roslin (1718-93), L. Pasch d. y. (1733-1805).
Det gustavianska måleriets representanter äro jämte de
båda sistnämnde N. Lafrensen (1737- 1807; pastorala
trädgårdsbilder eller interiörer med figurer, målade
i gouache, äfven ypperliga miniatyrer), P. A. Hall
(1739-93), som förblef bosatt i Paris och var en
af tidens främsta miniatyrister, P. Hilleström
(1733-1816; borgerliga interiörer, toalett-
och köksscener, stilleben), porträttmålare P. Krafft
d. ä. (1724-93), Ulrika Pasch (1735-96)
och K. G. Pilo (1711-93). Den sistnämnde, länge
verksam i Danmark, intar som målare en plats för sig
i sin tids Sverige. Utan att ha studerat i Paris,
målade han typiska rokokoporträtt i fransk anda, tog
därjämte i sin färgsmak intryck både från England
och från Rembrandt. I den ej h. o. h. fullbordade
Gustaf III:s kröning (se d. o.) gaf han skedets
främsta koloristiska praktmålhing, ett af
det svenska måleriets hufvudnummer. Det stora
måleriet hade sina representanter i J. Hoffman
(1728-80), P. Hörberg (1746-1816), L. Masreliez
(1747 -1810) - alla tre ha målat altartaflor; den
hufvudsakligen själflärde Hörberg hade dylika till
sin specialitet. Masreliez målade några klassiska
motiv och blef i sina stilstränga rumsdekorationer
med motiv från romersk senantik dekorationskonst
och från Rafaels loggior (på Haga m. fl. platser)
nyklassicismens på detta område främste företrädare
i Sverige. Hans sträfvan delades af K. A. Ehrensvärd
i dennes konstfilosofiska uttalanden. De båda jämte
Sergel beteckna i smakutvecklingen, sådan denna
gör sig gällande i vårt land, Roms seger öfver
Paris. Fransk-italiensk nyklassicism i Viens och
den unge Davids anda representerar A. U. Wertmüller
(1751-1811, i "Ariadne", "Danae" och i kraftigt och
fast byggda porträtt). Samtidigt införde K. F. von
Breda (1759-1818) i sina porträtt engelsk kolorit
och ett från Reynolds och Gainsborough upptaget
behandlingssätt. Från England hemförde Elias Martin
(1739-1818) en ideellt roman tisk och idyllisk tolkning
af landskapet, som förut knappast varit annat än
tämligen handtverksmässigt utsiktsmåleri
(J. Sevenbom, 1721-84). Elias och hans broder
J. F. Martins konturetsningar med lätt
pålagd akvarellfärg skildra deras tids Stockholm
med på en gång reell trovärdighet och poesi. Bland
1700-talets svenska gravörer voro P. G. Floding
(1731-91) och J. Gillberg (1769-1845)
de främste, efter dem följde K. D. Forssell
(1777-1852). L. Sparrgren (1763-1828) blef vid
1800-talets början miniatyrporträttets mästare. En
fantasifull och genialisk teaterdekorationsmålare
hade Sverige förvärfvat i J. L. Desprez (1743-1804),
som bildade skola inom denna konstart. Som arkitekt
hyllade Desprez tidens nyklassicism, representerad
äfven af E. Palmstedt (1741-1803), båda ej minst
intresseväckande i sina aldrig utförda förslag
till betydande nybyggen i Stockholm och i dess
omgifningar. I den gifna riktningen gingo äfven
K. V. Carlberg i Göteborg (1745-1814), K. F. Sundvall
(1754-1831), G. af Sillén (1762-1825, typiska
interiörer i empirestil) m. fl.
Efter den kraftiga uppblomstringen följde
med 1800-talets inbrott ett skede af torka och
tillbakagång. Sverige blef en tid framåt konstnärligt
isoleradt, sambandet med konstens strömningar
i utlandet afbröts, konstverksamheten hölls med
möda uppe, utbildningen var svag. De tongifvande
målarna voro P. Krafft d. y. (1777-1863; stela
historietaflor, mest porträtt), F. Westin (1782
-1862; mytologiska och allegoriska ämnen, altartaflor,
porträtt), G. E. Hasselgren (1781- 1827; altartaflor,
historietaflor), P. E. Limnell (1764-1861,
fortsatte Masreliez’ dekorativa rumsdekorering,
torrt och svagt), J. G. Sandberg (1782-1854; porträtt,
ansatser inom folklig genre, midsommarfest, marknad
på landet, folkdräkter, historiska motiv). I sina
väggbilder i Uppsala domkyrka - motiv ur Gustaf
Vasas historia (1831-36) - blef han den förste
freskomålaren i Sverige i senare tid. På landskapets
område blir K. J. Fahlcrantz (1774-1861) efter Elias
Martin romantikens representant - (fantasirika
och effektfullt komponerade och belysta svenska
landskap, gärna i skymning eller solnedgång, flera
stora praktstycken). - Inom skulpturen representera
E. G. Göthe (1779-1838) och J. N. Byström (1783-1848)
en ganska temperamentslös klassicism i tidens
anda. Båda stannade länge i Rom, där äfven B.
Fogelberg (1786-1854) slog sig ner 1821. Han
hade i Stockholm tagit del i den "götiska" rörelsen,
som sträfvade efter att i diktning och konst upptaga
gammalnordiska myter och sägner hellre än att gå den
klassiska allfarvägen. Götiska utställningar hade
blifvit anordnade i Stockholm; vid en af dessa, 1818,
hade Fogelberg väckt uppmärksamhet. Efter att i Rom
till en början ha arbetat i Thorvaldsens anda upptog
han de nordiska ämnena och utförde kolossalstoder af
Oden, Tor och Balder. Hans tredje stadium (1840-talet)
betecknas af historiska monumentalstatyer af för sin
tid realistisk hållning (se Gustaf II Adolfs staty
å pl. IV till art. Göteborg samt Karl XIV Johan).
Fr. o. m. 1820-talet blef Rom en vallfartsort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
