Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skapelser på olika områden af arkitektur och
dekoration, främst Stockholms slott (se d. o.) -
det mest omfattande byggnadsverk, som dittills
blifvit utfördt i Sverige (påbörjadt 1688) -, vidare
bl. a. sitt eget palats i Stockholm, Steninge och
Rosersberg i dess nya skick. Bland hans kyrkbyggen
märkas Trefaldighetskyrkan i Karlskrona (italiensk
kupolbyggnad) och i samma stad Fredrikskyrkan
(längdkyrka i italiensk barock). Äfven palatsen
visa i det yttre italiensk stil, i interiörerna
fransk, närmast Versaillesstil. Tessinska tiden
blef den svenska slotts- och stadsarkitekturens
glansskede. Trots all påverkan utifrån fick den
egen karaktär. Den blef grundläggande för svensk
byggnadskonst under lång tid framåt. En storslagen
och enastående rundbild af detta tidehvarfs svenska
byggnadskonst ger Erik Dahlberghs "Suecia antiqua
et hodierna". (Se Sueciæ-verket.) - Skulpturens
uppgift under detta skede var nästan undantagslöst
rent dekorativ. För kyrkorna utfördes grafmonument,
altaruppsatser - ibland både omfattande och för
svenska förhållanden storartade kompositioner -
och epitafier. Företrädesvis nederländska och tyska
konstnärer utförde dessa verk, likaså de ibland
ganska prunkande portaler med statyer, figurreliefer
och rik ornamentering, som prydde såväl kyrkor som
palats, praktspisar, skulpterade tak i slottsrummen
och praktfontäner i parkerna. För Drottningholm
arbetade nederländska och italienska konstnärer
(N. Millich, C. Carove), för Stockholms slott
införskrefs fransmannen R. Chauveau. Barockstilen
trängde med denna dekorationsskulptur in i Sverige och
medförde en våldsam omhvälfning i smaken. Skedets
representativa och typbildande skulptör och
dekoratör blef den från Tyskland inflyttade
Burchard Precht (1651-1738), som bäst arbetade i
trä. Hans rikt uppbyggda predikstolar och
altarverk (flera efter teckning af N. Tessin d. y.) med
svällande draperier, flygande, basunblåsande änglar,
grupper af helgon och allegoriska figurer införde i
den svenska kyrkinteriören helt nya element, liksom de
i vår skulptur införde Berninis barockstil (se fig. 3
i art. Predikstol). - Af måleriet från 1600-talets
förra hälft äro uteslutande porträtt bevarade. Bland
de mest anlitade porträttörerna märkes J. H. Elbfas
(d. 1664), som inkom från Livland på 1620-talet. Under
Kristina inkommo holländaren David Beck, elev af van
Dyck (målade gedigna, allvarliga, kärnfulla porträtt;
se t. ex. Kristina, sp. 1417), fransmannen Sébastien
Bourdon, en elegant och förfinad virtuos, Alexander
Cooper, engelsk miniatyrmålare, och Pierre Signac,
fransman, emalj- och miniatyrmålare. Den sistnämnde
var den ende af dessa målare, som stannade i Sverige
och blef af verklig betydelse för konstutvecklingen
här. Bland främlingar, som under den närmaste tiden
gjorde längre eller kortare besök i landet, där de
målade porträtt och allegorier, äro Ovens,
Wuchters, Gelton att nämna. Största inflytande fick
D. K. von Ehrenstrahl (1629-98) från Hamburg, som
stannade i Sverige till sin död. Han målade pompösa
allegoriska plafonder och väggstycken, religiösa
kompositioner, men hufvudsakligen porträtt, såväl
ståtliga ceremoni porträtt som intima
karaktärskonterfej. Bland hans otaliga alster äro äfven friska
djurstycken. Andra utlänningar, som hamnade i Sverige,
voro holländaren Martin Mytens (1648 -1736, målade
ståtliga porträtt i tidens breda, stoltserande
hållning) och hamburgaren David von Krafft
(1655-1724), som blef Ehrenstrahls efterträdare som
hofkonterfejare (på äldre dagar blef han Karl XII:s
och Karolinernas representative porträtter). Hans
närmaste efterföljare blefvo J. Starbus, D.
Swartz och G. Schröder. Till Mytens’ skola höra
G. Desmarées och M. Mytens d. y. Båda lämnade Sverige,
då under Karl XII:s krig den konstnärliga verksamheten
af brist på uppmuntran så godt som afstannade. Bland
de utvandrande voro M. Dahl, som i England blef en
ansedd porträttmålare, David och Johan Richter och
emaljmålaren Charles Boit. En inflyttad konstnär,
som kvarstannade, var den tyskfödde bataljmålaren
J. F. Lemke (1631-1711), som i gallerierna
på Drottningholm framställt Karl X:s och Karl
XI:s bragder. Bland Drottningholms dekoratörer var
den svenskfödde J. Sylvius (d. 1695), som,
efter verksamhet i England, Frankrike och Italien,
kom hem och blef den förste svenske freskmålaren i
tidens stil, som han tillegnat sig i Venezia och
Versailles. - Medaljgravyr hade under Kristinas
tid börjat odlas i Sverige. Vår medaljkonst hade
hufvudsakligen fransk skola; dess mest lysande namn
bäres af en inkallad schweizare J. K. Hedlinger
(se d. o. och Medalj, sp. 1376-77 och pl. III).
Stockholms slotts uppförande - afbrutet sedan
1707, fortsatt 1727 - bildar medelpunkten
för skedets konstodling och konstutöfning i
Sverige. Franska konstnärer och handtverkare inkommo
och förde med sig den rådande smaken i dess olika
skiftningar. Konstverk och konstindustriella föremål,
möbler o. d. importerades i mängd af svenska samlare
och utskickade. För konstslöjdens höjande arbetades
ifrigt, väfnads- och metallindustrien omhuldades,
möbeltillverkning drefs till sin höjdpunkt,
porslinsfabriker inrättades. Ur den ritskola, som de
inkallade franske konstnärerna inrättat i ändamål
närmast att utbilda yrkesskickliga medhjälpare vid
slottsbygget, utvecklades konstakademien (1735), som
fick till uppgift att uppodla de fria konsterna samt
"alla slöjder och handteringar, som fordra smak". Då
blef det vanligt, att unga svenska konstnärer reste
till Paris, några studerade vid akademien där,
flera stannade där i många år och blefvo ansedda
mästare. Likasom den svenska arkitekturen efter
Tessinarna gick den franskas väg från rokoko till
nyklassicism - utvecklingsgången representerad af
arkitektnamnen Hårleman, Adelcrantz, Rehn,
Palmstedt, Desprez - följde det svenska måleriet
det franska i dess olika skiftningar frå Watteaus
närmaste efterföljare till Greuze och David. Men
hvarken vår arkitektur eller vårt måleri blef en
liflös kopia af franska förebilder. Inflytanden från
andra håll tillkommo, och den nationella karaktären
är uppenbar såväl i byggnadskonst - där Tessinska
traditioner fortlefva, trots alla senare nyheter - som
i måleri och skulptur. I Lovisa Ulrikas nybyggnader
och rumsinredningar härskar rokoko, gustavianska
stilen blir en svensk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
