Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska språket - Svenska språkföreningen - Svenska spårvägsförbundet - Svenska stadsförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nordliga trakter, råge, släde, tanke, timme (som i
Svealand ofta ha ändeisen -a) däremot från sydliga.
Trots den enhetlighet, som sålunda omsider i det
väsentliga redan på 1700-talet vunnits i skrift
och som från och med detta århundrade äfven började
göra sig i nämnvärdare grad gällande i tal, kan man
emellertid ända in i våra dagar åtminstone i fråga
om ordförrådet spåra en om ock jämförelsevis ringa
dialektfärgning uti vissa författares (särskildt
norrlänningars och skåningars) språkbruk alltefter
deras olika hembygd. Allra märkbarast är dock detta
förhållande i fråga om finländska författare,
och afvikelserna i dessas språkbruk från den
egentliga högsvenskan (i Sverige) äro, åtminstone
på senare tider, så betydande, att man kanske
redan med en viss rätt kan tala om ett särskildt
finlandssvenskt riksspråk för den svensktalande
delen af Finland. Bland dettas egenheter må här
blott anföras följande: ur ljudläran, att e och ä
(utom före r) sammanfallit (liksom i stockholmskan)
i ett mellanljud, så att t. ex. skepp och läpp,
farväl och del o. d. allmänt användas rimmande
med hvarandra; pluraländelsen -or uttalas som -år,
t. ex. blommor; vokalkvantiteten är ofta afvikande,
t. ex. o långt i prost, dom, tom, å kort i moln,
dolde och dolt, som rimma med sålde och stolt,
liksom ock det rimmar med sett och rätt samt en
(räkneordet) med ren; i förbindelserna rd, rl, rn,
rs, rt uttalas r särskildt och sammansmälter sålunda
icke med följande konsonant till ett alveolart d,
l, n, s, t; tonfallet är blott ett enda, hvadan
t. ex. participet buren uttalas som substantivet buren
(af bur). I böjningsläran märkas t. ex. pluralformer
sådana som backor, haror, slädor, lakor, droppor,
bodor för backar o. s. v., imperfekt las (läste), veg
(vigde), sofde (sof), infinitiv måsta (vara tvungen),
presens res (reser) och blås (blåser). I ordfogningen
sådana konstruktioner som månne han gå (för går),
mera (ganska) stor, läsa något på (i) tidningen, på
(i) stallet, jo för ja. Ändtligen märkas egenartade
ord eller fraser såsom kälka (åka. kälke), kräfta
(fånga kräftor), spissam (tillräcklig), sätt ( = lägg)
strumporna där, en kvart fått i tolf (d. v. s. 3/4
till 12) o. s. v. Se H. Pipping, "Om det bildade
uttalet av det svenska sproket i Finland" (1893,
i tidskriften "Nystavaren"), R. Saxéns bearbetning
af Beckmans "Svensk språklära" (1905), Bergroth,
"Etthundra i det finländsk-svenska skriftspråket
förekommande provinsialismer" (Helsingfors,
1912) och "Det svenska scenspråket i Finland" (i
Sv. litteratursällskapets i Finland "Förhandlingar
och uppsatser", bd 30, Helsingfors, 1917) samt framför
allt hans "Finlandssvenska" (Helsingfors, 1917); jfr
för öfrigt den hos Noreen, "Vårt språk" I, 312 f.,
554 f., III, 534 f. anförda litteraturen.
Äfven i Canada och Förenta staterna, där
(företrädesvis i Minnesota och Illinois) inemot
två millioner svensktalande individer finnas,
har svenska riksspråket fått en afvikande prägel,
detta så godt som uteslutande på grund af inflytande
från engelskan. Det visar sig bl. a. i direkt lån
af engelska ord, t. ex. box ’låda’, dress ’dräkt’;
utvidgning af svenska ords betydelse, t. ex. gå
(eng. go) ’resa’, sipa (eng. soap) ’tvål’, mil
(onsr. icill) ’skall’;
efter engelskt mönster bildade sammansättningar såsom
allt öfver (eng. all over) ’öfverallt’, hattpinne
(eng. hat pin) ’hattnål’, postkort (eng. post
card) ’brefkort’, skrifdisk (eng. writing desk)
’skrifpulpet’, taga kallt (eng. take cold)
’förkyla sig’ och afledningar som bankör
(eng. banker) ’bankir’, tvätteri (eng. laundry)
’tvättinrättning’. Se Berg och L. Elmquist i "Språk
och stil" IV, 1 ff., V, 250 ff., resp. XI, 17 ff. samt
framför allt V. Berger, "Vårt språk. Ett bidrag till
kännedomen om engelska språkets inflytande på svenska
språket i Amerika" (Rock Island, 1912).
Se i det hela Ad. Noreen, "Vårt språk" I, 88 ff.,
och "Geschichte der nordischen sprachen", 3. aufl.,
s. 35 ff. Ad. N-n.
Svenska spräkföreningen stiftades 1911 på initiativ af
landshöfding Lars Berg och efter inbjudan af ett stort
antal på olika områden bemärkta män, bland hvilka
likväl ingen representativ filolog. Föreningens
uppgift är att "vårda det svenska taloch
skriftspråket, befrämja dess naturliga utveckling,
skydda detsamma mot urartning och förfall till följd
af skadligt intrång från främmande tungomål eller
genom obefogade ingrepp i dess utveckling". Föreningen
utger fr. o. m. 1912 en "Årsskrift" om 4 häften
årligen. Ordf. ha varit riksantikvarien H. Hildebrand,
professor H. Hjärne och landshöfding K. A. Sjöcrona,
sekreterare major O. Kuylenstierna. Ledamotsantalet är
f. n. (1918) omkr. 1,300. Föreningens verksamhet har
alldeles uteslutande gällt staffrågorna, i hvilka den
intagit en konservativ eller reaktionär ståndpunkt.
Svenska spårvägsförbundet. Se Fackförbund.
Svenska stadsförbundet, de svenska stadssamhällenas
centrala organ, bildades 1908 med ändamål
att tillvarataga städernas, köpingarnas och
municipalsamhällenas gemensamma intressen, främja
samverkan dem emellan och sprida kunskap i kommunala
ämnen. Bland förbundets stiftare märkas dess förste
sekreterare frih. E. Palmstierna och Stockholms
stads fullmäktiges dåv. ordf. lektor S. von
Friesen. Förbundet omfattar alla stadssamhällen
af någon betydenhet. Vid årsskiftet 1917-18
var den totala medlemssiffran 214 (101 städer,
34 köpingar och 79 municipalsamhällen). - I
spetsen för förbundet står en styrelse (7 led. med
3 suppleanter). Viktigare frågor handläggas af
styrelsen i samråd med representantförsamlingen,
bestående af 1 ombud för stadssamhällena i hvarje
län jämte särskilda representanter för de större
städerna. Den hvart tredje år sammanträdande
kongressen besluter i sista hand öfver förbundets
verksamhet. Medlem företrädes vid kongressen i
proportion till sin folkmängd af 1 eller flera,
högst 7, valda ombud. Organisationen fullständigas
af förbundets kansli, kommunala centralbyrån. Dess
uppgift är att följa den kommunala utvecklingen i
Sverige och utlandet, samla för studier i kommunala
ämnen behöfligt material samt besvara till byrån
inkomna förfrågningar och sköta förbundets löpande
ärenden. Medlemmarna, deras förvaltningsmyndigheter,
förtroende- och tjänstemän ega kostnadsfritt erhålla
byråns biträde för utredningar. Förbundets sekreterare
är chef för kommunala centralbyrån, hvars personal
i öfrigt f. n. (maj 1918) utgöres af 6 akademiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
