Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grafen A. F. Dalin en för sin tid mycket
förtjänstfull "Ordbok öfver svenska språket", I, 1850,
II, 1853. 1893 började Svenska akademien utge en hela
den nysvenska perioden omfattande ordbok i största
skala, hvaraf hittills dock blott utkommit partierna
A-Bod, C-Distingera och E-Efterkontroll. En mera
kortfattad och uteslutande det nutida språkbruket
afseende "Nusvensk ordbok" började 1915 utges af
0. Östergren och har nu fortskridit till ordet
direkt. En tidsenlig "Etymologisk svensk ordbok"
började 1890 utges af F. Tamm, men afbröts (på
bokstafven K) genom författarens död, 1905. En
i största skala anlagd etymologisk ordbok öfver
ortnamn utges sedan 1906 på offentligt uppdrag genom
K. Ortnamnskommittén (Älfsborgs län) och prof. Noreen
(Örebro och Värmlands län) under titeln "Sverges
ortnamn", och häraf ha tills dato utkommit 19 dlr,
omfattande 17 1/2 härad af Älfsborgs län.
Af den öfriga dagligen växande litteraturen rörande
nysvenskan må här blott anföras följande viktigare och
tidsenliga arbeten. Tidskrifter: "Språk och stil",
utg. af R. G:son Berg, Hesselman och Östergren
(1901 ff.), samt den uteslutande åt namnforskning
egnade "Namn och bygd", utg. af J. Sahlgren (1913
ff.); ordböcker: F. A. Dahlgren, "Glossarium
öfver föråldrade eller ovanliga ord" (1914-16;
upptagande öfver 18,000 ord), D. A. Sundén, "Ordbok"
(1885-92; 56,400 ord), Schulthess, "Svensk-fransk
ordbok" (2:a uppl. 1890; 75,800 ord), A. Lyttkens,
"Svenska växtnamn" (1904-15; omkr. 14,200 namn);
ordlistor: Svenska akademien, "Ordförteckning"
(1916), I. Lyttkens och F. Wulff, "Svensk ordlista
med uttalsbeteckning" (1911; omkr. 28,000 ord),
Wenström och Jeurling, "Svenska språkets ordförråd"
(1891; 80,000 ord), Lundell, "Svensk ordlista" (1893;
81,000 ord), Leksell, "Svenskt rimlexikon" (1907),
K. Generalpoststyrelsen och K. Telegrafstyrelsen,
"Post- och telegraf ortförteckning" (1909,
med "Supplement". 1917; öfver 112,000 namn);
språkhistoria: Kock, "Språkhistoriska undersökningar
om svensk akcent" (I, 1878; II, 1884-85),
E. Hellquist, "Studier i 1600-talets svenska"
(1902) och "Om de svenska ortnamnen på -inge"
(1904) samt "Studier över de svenska sjönamnen"
(1903-06, i "Svenska landsmålen"), N. Beckman,
"Bidrag till kännedomen om 1700-talets svenska"
(1895, i "Arkiv för nordisk filologi"), Tegnér,
"Tyska inflytelser på svenskan" (1892, ibidem),
A. Åkerblom, "Runii svenska rim" (1915), R. Berg,
"Om den poetiska friheten" (1903), E. Olson, "Studier
över pronomenet Den" (1913); nusvensk grammatik:
Lyttkens och Wulff, "Svenska språkets ljudlära"
(1885) och "Ordskatt och ljudförråd" (1916), Tamm,
"Om avledningsändelser hos svenska substantiv" (1897)
och "Om avledningsändelser hos svenska adjektiv"
(1899) samt "Sammansatta ord i nutida svenska" (1900),
G. Ceder-schiöld, "Studier öfver verbalabstrakterna"
(1908), K. Ågren, "Om användningen av bestämd
slutartikel" (1912), Tegnér, "Om genus i svenskan"
(Sv. akad:s handl., VI, 1892), Linder, "Regler och råd
angående svenska språkets behandling" (3:e uppl. 1908)
samt våra två bästa skolgrammatikor,
Beckmans "Svensk språklära" (6:e uppl. 1916) och
Elmquists "Elementary swedish grammar" (Chicago,
1914); öfrigt: G. Cederschiöld, "Om svenskan som
skriftspråk" (4:e uppl. 1916), B. Risberg, "Den
svenska versens teori" (1905-07), A. Noreen, "Spridda
studier" (I, 2:a uppl. 1912; II, 2:a uppl. 1911; III
1913). Se vidare Noreen, "Vårt språk" (I, 287 ff.).
Om de svenska dialekterna (lands- eller bygdemålen) se
Nordiska språk och under de särskilda landskapen. Från
hvilka af dessa dialekter det nysvenska riksspråket
erhållit större eller mindre bidrag, är ännu icke
till fullo utredt. Blott så mycket är redan visst,
att det är Närkes samt Mälarprovinsernas språk och
kanske allra mest uppländskan och stockholmskan,
som lämnat grundstommen, utan att därför inflytande
af andra kulturhistoriskt viktiga provinsers
(t. ex. framför allt Östergötlands) språk varit
uteslutet. Att Mälarprovinsernas och Närkes språkbruk
fick en så dominerande ställning, beror väsentligen
dels på, att våra två förnämsta reformatorer, af
hvilka särskildt Olaus Petri var produktiv och genom
sin framstående stilistiska talang inflytelserik,
härstammade från Närke och naturligtvis skrefvo
ett af hembygdens dialekt färgadt språk, dels
på, att regeringens stadigvarande förläggning
till Stockholm och Vasaättens uppländska börd helt
naturligt satte en uppländsk prägel på hofvets och det
officiella lifvets, särskildt ämbetsskrifvelsernas,
språk. Men detta genom de kyrkliga och administrativa
krafternas samverkan sålunda framväxande "uppsvenska"
skriftspråk skulle icke så jämförelsevis hastigt
ha vunnit insteg i alla landsändar och blifvit ett
för hela riket gemensamt mönster, om ej den nyss
införda boktryckarkonsten spridt predikanternas och
öfverhetspersonernas alster till snart sagdt hvar
man och om ej de förres folkliga framställningssätt
gjort deras skrifter för äfven de bredare lagren lätt
tillgängliga och kära.
Emellertid trängde detta närkiskt-stockholmska
riksspråk naturligtvis endast småningom igenom,
och under hela 1500- och 1600-talen saknar vår
litteratur en så enhetlig prägel, som den vi nu äro
vana vid. Under det att t. ex. hälsingen Elavus Petris
ordbok 1587 har formerna beck, skepp, droppe, wecku,
wetta, har östgöten Jonas Petris 1640 däremot beek,
skep, drope, weeka, weeta, allt i öfverensstämmelse
med de båda författarnas dialekter. Strängnäsbon
Arvidi har i sin metrik 1651 gneet, skeep, påsa,
döös, men Uppsalabon Aurivillius i sin grammatik 1684
gnett, skepp, possa, döss. Likaså förhåller det sig
i den samtida skönlitteraturen: hos Dahlstierna
t. ex. formligen flödar det af dalsländska
provinsialismer. Ja ännu så långt ned i tiden som
i Tegnérs och Almquists dagar märker man på deras
skrifter lätt, att de voro den ene värmlänning, den
andre upplänning. Resultatet af denna dialekternas
konkurrens blef för riksspråket en kompromiss. Se
vi på de ofvan från 1500- och 1600-talens ordböcker
anförda fallen, -så finna vi, att vårt riksspråk bland
dessa utvalt än former från norra sidan af Mälaren
(beck, skepp, droppe, vecka), än från trakter söder
därom (gnet, dös, påse, veta). På samma sätt härstamma
galla, kärna, spjäla, ända (som i Götaland ännu ofta
få ändelsen -e) från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
