Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för-, ge- begynnande, t. ex. antal, eröfra, förlora,
gestalt o. d. På 1600-talet börja på grund af
Frankrikes alltmer stigande politiska och litterära
betydelse äfven franska ord att ymnigt upptagas, och
dessa lån snarare till- än aftaga under 1700-talet;
sådana äro från 1600-talet affaire, respect,
serviette, trafique, visite, från 1700-talet
talent, interessant m. fl. Först på 1800-talet
märkas, i synnerhet vid midten af århundradet,
starka och medvetna ansatser i puristisk riktning
jämte nya försök såväl till rik nybildning som till
upptagande af ord dels ur fornspråket, t. ex. mäla,
fylking o. s. v., dels ur dialekterna, t. ex. flis,
skrabbig o. d.; så att den nuvarande ordskatten redan
i ovanligt hög grad afviker från den, som uppträder
t. ex. i 1600-talets litteratur. I ljud- och formlära
däremot ha de sista båda århundradena, den "yngre
nysvenskan", medfört jämförelsevis få förändringar af
större betydenhet. Dock ha på 1700-talet frikativorna
dh och gh försvunnit och ersatts af d och g (efter l
och r dock j), t. ex. bröd för brödh, lag för lagh
(talg, varg); lj har blifvit j, t. ex. då ljuster
uppträder skrifvet juster; i trycksvag stafvelse
förstummas j efter k och ng, t. ex. märk(i)a,
dräng(i)ar; "tjockt" l utbytes, åtminstone hos den
riksspråkstalande stadsbefolkningen mot vanligt l;
efter uppsvenska dialekters föredöme utträngas ofta
gamla nominativer på -e af ackusativformerna på
-a, t. ex. aga, hjärna (jfr familjenamnet Hjärne),
skara, stadga (men ännu pl. stadgar) o. d., hvaraf
spår träffas redan i yngre fornsvenska; neutra anta
i pluralis artikeln -(en)a, t. ex. bina (Lind 1738,
ja örona redan hos Stiernhielm), styckena (Sahlstedt
1769), och t. o. m. den ännu icke allmänt erkända
typen bergena träffas redan hos Hof 1753. Från
våra dagar kan påpekas, hurusom rd, rl, rn,
rs, rt hålla på att öfvergå till enhetliga ljud
(alveolara d, l, n, s, t), den ersätter han, hon,
så snart ej fråga är om varelser med naturligt kön,
och verbets pluralformer utträngas af singularis,
något, hvaraf spår visat sig redan mycket tidigt. En
genomgripande förändring, som sakta, men säkert,
under svenskans alla perioder ungefär likformigt
genomförts, är hufvudaccentens flyttande till ordets
början i de fall, där den ursprungligen stått närmare
dess slut, en tendens, som utmärker alla de nordiska
språken, men i svenskan kanske drifvits längst. Redan
i urnordisk tid flyttades accenten i de flesta enkla
ord. Sedan kom turen till de sammansatta ord, som hade
hufvudaccenten på senare sammansättningsleden, och
den motsats, som ännu röjes i t. ex. tyskans úrteil,
men ertéilen, har småningom mer och mer upphäfts
till förmån för det förra betoningssättet. I den
nutida svenskan hvilar hufvudaccenten mera sällan
(och företrädesvis i yngre lånord) på annan stafvelse
än den första, t. ex. i lekámen, välsígna (gestalt,
affär).
Det vetenskapliga studiet af nysvenskan
daterar sig från Sveriges storhetstid, senare hälften
af 1600-talet. Visserligen hade redan i början af
1600-talet Bureus och Er. Schroderus gjort åtskilliga
ansatser till vetenskaplig behandling af modersmålet
äfven i dess yngre form, men den första egentliga
grammatiken är skrifven 1684 (ehuru tryckt först 1884)
af Er. Aurivillius, på latin; den första på svenska
är af N. Tiällmann, 1696.
Dock hade något tidigare dels Arvidi (1651) och
sedan Lagerlööf (1685 och 1692) lämnat värdefulla
prosodiska utredningar, dels Columbus (1678)
på ett genialt sätt behandlat ortografiska och
språkriktighetsfrågor. Dessa båda sistnämnda ämnen
blefvo framför allt annat föremål för 1700-talets
intresse. Efter ett oändligt gräl, under hvilket
den så godt som enda ljuspunkten utgöres af Hofs
briljanta skrift om "Swänska Språkets Rätta
Skrifsätt" (1753),’ regleras rättskrifningen
slutligen genom Leopolds och Rosensteins gemensamma
"Afhandling om svenska stafsättet" (1801), som trots
t. ex. A. G. Silverstolpes snillrika reformförslag
(1811) blef normgifvande för mer än ett halft
århundrade, tills efter nya skarpa strider,
särskildt under perioden 1869-89 (jfr Rättstafning och Rättstavningssällskapet), och däraf
föranledd ortografisk villervalla ändtligen genom
regeringens stafningsreform af 1906 och Svenska
akademiens accepterande af densamma 1916 ett nytt
ortografiskt tidehvarf inleddes. Hvad som skulle anses
vara rätt svenskt språkbruk kodifierades däremot
i och genom Sahlstedts under Vetenskapsakademiens
egid utförda och af samma akademi "gillade" svenska
grammatik 1769, som dock i fråga om utförlighet
öfverträffas af Botins 1777 och ännu mycket mer
af Mobergs synnerligen innehållsrika, men som det
tycks på sin tid oskäligt förbisedda af 1815. Dessa
arbeten och deras många afläggare under förra hälften
af 1800-talet äro emellertid af rent elementär och
skolmässig natur, så att man kan säga, att i rent
vetenskapligt afseende frambringas, frånsedt Hofs
dock mest dialektala företeelser afseende arbete
"Dialectus Vestrogothica" (1772), föga af värde före
Rydqvists ofvannämnda stora arbete, hvilket, om också
företrädesvis behandlande fornspråket, dock äfven för
nysvenskan är af stor vikt. Från de sista årtiondena
må för sina språkhistoriska forskningar särskildt
framhållas K. F. Söderwall, F. A. Tamm, A. Kock och
B. Hesselman. Det nutida språket behandlas mycket
utförligt af A. Noreen i hans på nio band beräknade
verk "Vårt språk, nysvensk grammatik i utförlig
framställning" (1903 ff.).
Försök i ordboksväg förekomma redan på 1500-talet,
t. ex. (äldst) den anonyma "Variarum rerum
vocabula cum sueca interpretatione", 1538, och
Elavus Petri Helsingius’ "Synonymorum libellus",
1587. Från 1600-talet märkes särskildt Er. Schroderus’
"Dictionarium qvadrilingve" med synnerligen rikhaltigt
svenskt ordförråd (först nu under utgifning af
B. Hesselman). Den första på modernt sätt uppställda
ordboken är af H. Spegel, 1712, och 1769 publicerade
Sveriges troligen största språksnille Joh. Ihre
(d. 1780) sitt "Glossarium suiogothicum", tills
dato den utförligaste af slutade svenska ordbok,
som ges. Vida större inflytande på den stora
allmänhetens språkbruk än detta grundlärda arbete
vann emellertid för lång tid framåt Sahlstedts "på
allernådigste befallning" och liksom hans grammatik,
under Vetenskapsakademiens skygd utarbetade ordbok
1773, hvilken dock i afseende på både utförlighet
och vetenskapligt värde vida öfverträffas af Westes
"Swenskt och fransyskt lexicon", 1807. Längre fram
på 1800-talet utgaf den flitige lexikografen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
