Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
yngre fornsvenskans ordförråd och, tillsammans
med den berömde textutgifvåren Schlyters "Ordbok
till samlingen af Sveriges gamla lagar" (1877),
upptagande den äldsta litteraturens ordskatt, på
ett värdigt sätt tillgodoser fordringarna på ett
fornsvenskt lexikon. En utförlig fornsvensk grammatik,
omfattande ljud- och böjningslära, utgafs på tyska
("Altschwedische grammatik") 1897-1904 af Ad. Noreen
och i kort sammandrag på svenska af densamme 1910
("Grunddragen av den fornsvenska grammatiken", 2:a
uppl. 1918). Af öfrig viktigare litteratur må här
nämnas blott Kock, "Studier öfver fornsvensk ljudlära"
(1882-86) och "Svensk ljudhistoria" (1906 ff.);
O. F. Hultman, "Hälsingelagen I" (1905-08);
H. Pipping, "Guta lag och Guta saga" (1905-07);
E Olson, "De appellativa substantivens bildning i
fornsvenskan" (1916); N. Beckman, "Studier i outgifna
handskrifter" (s. å.); tidskrifterna "Arkiv för
nordisk filologi" (1883 ff.) och den i Helsingfors
utgifna "Studier i nordisk filologi" (1910 ff.).
Nysvenskan kan anses ha fått sitt första mera
betydande språkminnesmärke uti Sveriges första
fullständiga bibelöfversättning, utgifven 1541 af
bröderna Olaus och Laurentius Petri m. fl., men
efter landets regent vanligen kallad "Gustaf I:s
bibel". Under de närmast följande åren är den svenska
litteraturen (om hvars viktigaste alster under äldre
nysvensk tid se Noreen, "Vårt språk",
I, 137 ff.), på grund af religiösa och politiska
förhållanden, af ett öfvervägande religiöst
och historisk-politiskt innehåll samt har till
följd af humanismens inflytande en lärd prägel.
Den är därför icke någon uttömmande källa för
språkforskningen. Först från midten af 1600-talet,
då en egentlig skönlitteratur uppstår, hvars främste
målsmän, såsom Stiernhielm, Columbus - vår
förste principielle och talangfulle "nystafvare" -
och Spegel, speciellt intressera sig för språkets ans
och rikedom, ger litteraturen en allsidig belysning
åt språket, som nu börjar äfven i skrift antaga en
modernare prägel, trots motstånd af såväl
den nitiske förfäktaren af bibelstilens auktoritet,
Swedberg, som hans, särskildt i fråga om ortografiska
spörsmål, hätske motståndare U. Hjärne, för hvilken
fastmera kanslistilen står som normgifvande för
språkbruket. Bland 1700-talets författare bör framför
alla Dalin framhållas såsom i viss mån skapare af den
tidens prosastil, i närmare anslutning till det talade
språket, detta särskildt i och genom den ofantligt
uppburna och spridda tidskriften "Argus" (1732-34);
från midten af århundradet märkes särskildt
Linné och från dess slut Kellgren och Bellman
som representanter af resp. det högre och det lägre
poetiska språkbruket. Vid början af 1800-talet torde
väl skalderna Wallin och Tegnér genom den enorma
spridning deras verk (t. ex. psalmboken, 1819,
"Fritiofs saga", 1825) vunnit ha utöfvat största
inflytandet på och vara mest typiska för språkbruket,
åtminstone vid årh:s midt. Mot slutet af 1800-talet
torde det största inflytandet ha utöfvats på
prosan af Kydberg och Strindberg, på det
poetiska språkbruket af Levertin och Fröding.
Hvad språkformen beträffar, skiljer sig den "äldre
nysvenskan" (1526-1732) redan i de äldsta nysvenska
skrifterna, t. ox. Nya testamentet
af 1526 och Gustaf I:s bibel, tämligen skarpt från
den yngsta fornsvenskan, alldeles frånsedt rent
ortografiska företeelser såsom införandet af de
nya bokstäfverna å, ä, ö, af hvilka för öfrigt
de båda sistnämnda förekomma redan i vår äldsta
på svenska tryckta bok, Gersons "Aff dyäffwlsens
frästilse", öfversatt af Ericus Nicolai 1495,
ehuru ännu icke i vårt äldsta svenska tryck, ett
aflatsbref från omkr. 1489. Man märker nämligen nu
dels ett starkt inflytande från Mälarprovinsernas,
i synnerhet reformatorernas hembygd Närkes, språkbruk
(t. ex. upptagandet af pluralformer som hästar i
stället för det östgötska hasta), dels en bestämd
tendens att utrota danismerna samt återupptaga
inhemska och delvis ålderdomliga former. Dock
saknas icke flera drag af yngre språkutveckling; så
t. ex. ändas nu alla genitiver på -s (både i sing. och
plur.), en ändelse, som förut endast tillhört vissa
deklinationer. Och trots många författares i viss
mån arkaiserande tendenser både i fråga om ordformer
(t. ex. litet, folket för litedh, folkedh, väl delvis
på grund af inflytande från de sydligare dialekter,
som i denna ställning bevarat det ursprungliga -t)
och ordförråd ändrar sig dock språket under 1500- och
1600-talen ganska raskt. Sj och det af sk före "len"
vokal uppkomna stj (ursprungligt stj däremot först
omkr. 1800) sammansmälta till ett enhetligt sje- ljud;
det af g före "len" vokal uppkomna dj och vid slutet
af 1600-talet äfven det ursprungliga dj förlorar sitt
d (jfr skrifningar såsom diufver, giättar, envogé för
jufver, jättar, envoyé); k före len vokal har tidigt
blifvit s. k. tje-ljud, liksom ock tj (hvilket
ledt till förblandning, så att t. ex. kiusa nu
börjar skrifvas tjusa och t(h)iärf skrifves kärf); b
försvinner i sådana fall som him(b)lar, kam(b)rar, hj
blir j (hvilket visas af skrifningen jort för hjort),
och hv blir v (t. ex. vass för hvass träffas redan i
början af 1500-talet); pronomen I får biformen Ni, som
redan strax efter 1650 är i fullt bruk i talspråket;
adjektivet förlorar småningom all kasusböjning; hos
substantivet sammanfalla nom., dat. och ack. (utom
i biblisk stil, som ända till omkr. 1700 bevarar
dat. pl. på om, t. ex. i Karl XII:s bibel: fader vår
som äst i himlom) redan vid midten af 1600-talet, och
vid böjning med slutartikel genomföres den principen,
att numerus och kasus icke som förr uttryckas hos både
substantivet och artikeln, utan numerus blott hos det
förra, kasus blott hos den senare. Neutra på vokal,
som dittills saknat pluraländelse, anta i pl. -n,
några -er, t. ex. bi-n, bageri-er. Öfver hufvud
kan man säga, att det fornsvenska böjningssättet
omkr. 1700 redan är så godt som fullständigt
uppgifvet, ehuru ett i språkligt afseende så viktigt
arbete som Karl XII:s bibel af 1703 genom afsiktlig
arkaisering af språket kommit att bevara mycket af
det gamla. Dessa arkaiserande tendenser hos vissa
författare i slutet af 1600-talet har man att tacka
för de många lånord från fornsvenskan och isländskan,
med hvilka språket nu riktades, t. ex. fager, härja,
later, snille, tärna, tima m. fl. Dessutom upptagas
under hela 1500- och 1600-talen från latinet (till
följd af humanismen) lärda uttryck och från tyskan
(mest genom reformationen och 30-åriga kriget)
hela massor af ord, t. ex. tapper, prakt, hurtig,
särskildt en mängd på an-, er-,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
