Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vändningar upptagits, dels många ordbildningselement
inkommit, såsom verbändelsen -era, t. ex. hantera,
substantivändelserna -ande, -eri, -inna och -het,
t. ex. sittiande, sittande(t), røveri, førstinna,
fromhet, adverbändelsen -ligen, t. ex. skæligen,
förstafvelserna be-, bi-, for-, unt-, t. ex. betala,
bistanda, bistå, forsuma, försumma, untfanga,
undfå, o. d. Mot slutet af perioden är på grund af
de politiska förhållandena särskildt ett danskt
inflytande på språket i hög grad märkbart, och
detta sträcker sig äfven till ljud- och formläran,
så att t. ex. alla olika ändelsevokaler hålla på
att utträngas af danskans enformiga e, de hårda
konsonanterna p, t, k i vissa ställningar af b, d,
g såsom i danskan, och imperativens 2 pers. plur. får
ändas på -er jämte -en (t. ex. tagher för äldre takin,
tagen), allt företeelser, som i kanslispråket uppträda
ännu långt in på 1500-talet.
Dialektolikheter äro obestridliga såväl uti
runinskrifterna som i litteraturen, men i de förra
undandöljas de flesta genom den särdeles onöjaktiga
ljudbeteckningen, som under samma tecken inrymmer de
mest skilda ljud; och i litteraturen inskränkas de
till ett minimum genom det då vaknade intresset att
skapa ett riks(skrift)språk och genom vissa provinsers
(t. ex. Östergötlands) öfverväldigande bidrag till och
däraf följande inflytande på litteraturen. Med ledning
af nutida dialekter kan man emellertid fastslå, att
redan i yngre fornsvensk tid en rätt skarp skillnad
rådde mellan svea- och götadialekter, kännetecknad
af bl. a. följande: förbindelsen kort vokal + kort
konsonant har genomgående upphäfts (tidigare i enän
tvåstafviga ord), men detta delvis på olika sätt,
i det att, då den ifrågavarande konsonanten var k,
p, s eller t, denna (utom efter a och æ) vanligen
förlängts i sveadialekterna, däremot i götadialekterna
den föregående vokalen (om denna var a eller æ
äfven i sveadialekterna), hvaraf förklaras sådana
på härstamning från olika dialektområden beroende
motsättningar i nysvenskt riksspråk som vecka
(fsv. vika): tveka (fsv. twika), grepp: grepe, sporre
(fsv. spori): spår, mosse (fsv. mosi): påse, brott:
bråte; kort i och y ha i vida större utsträckning
blifvit e, resp. ö i göta-, än i sveadialekter,
t. ex. medja jämte midja, Möckleby i sydligare
jämte Myckleby i nordligare trakter; kort a har i
götadialekter, efter att redan i äldre fornsvensk
tid ha förlängts, blifvit å, som sedan förkortats,
ej blott såsom i sveadialekter före ld, ng, rd
(t. ex. hålla af fsv. halda, lång af fsv. läng, gård
af fsv. gardh), utan äfven före mb och nd, t. ex. de
från dessa dialekter stammande våm (fsv. vamb) och
vånda (fsv. vande) vid sidan af lamm (fsv. lamb, i
götadial. låmm) och sand (i götadial. sann) o. s. v.;
rdh har i götadial. blifvit (såsom i danskan) r, i
sveadial, däremot antingen (kanske genom skriftens
inflytande) bevarats som rd eller blifvit "tjockt"
l (som i riksspråk sedan utbytts mot vanligt l),
t. ex. i fjor: i fjol (fsv. i fiordh); i de många
östgötska skrifterna saknas r i ordslut oftast,
t. ex. hæsta, hästar, stanga, stångar. Endast en
dialekt är i skrift bjärt återspeglad, nämligen ön
Gottlands, hvilken så väsentligt skiljer sig från
fastlandets fornsvenska, att man med allt skäl genom
termen forngutniska betecknat den som i viss mening
ett särskildt språk. Källorna för densamma äro ganska
rika: dels mer än 220 runinskrifter, hvaribland en
högst märklig, 431 runor lång, inskrift troligen från
omkr. 1150 på en dopfunt (nu i Åkirkeby på Bornholm),
där Kristi lefnad i bild och ord tecknas; dels en
sparsam litteratur, bestående af en med runor skrifven
kalender från 1328, öns lagbok med ett sagohistoriskt
bihang (äldsta handskrift från omkr. 1350) samt en
gillestadga. Denna dialekt kännetecknas bl. a. däraf,
att de gamla diftongerna bevarats, t. ex. haita, heta,
auga, öga, oy, ö, och en af den blifvit en triftong,
t. ex. skiauta, skjuta, och att æ och ø blifvit e,
resp. y, t. ex. mela, mala, dyma, döma.
Den förste, som i någon mån vårdade sig om det
fornsvenska språkstudiet, var den svenske polyhistorn
J. Bursæus (d. 1652), som genom flera runologiska
arbeten fäste uppmärksamheten på och väckte intresset
för runminnesmärkena och genom sin edition af den
utmärkta fornsvenska skriften "Um styrilsi kununga ok
höfdinga" äfven för den fornsvenska litteraturen. Hans
förlorade (blott i några utdrag till vår tid bevarade)
arbete "Specimen primariæ linguæ scantzianæ"
(1636) lämnade blott en mycket kort öfversikt af den
fornsvenska substantiv- och adjektivböjningen samt
några syntaktiska notiser, men är anmärkningsvärdt som
det första försöket i sitt slag och torde öfver hufvud
vara det äldsta försöket till grammatisk behandling af
något som helst forngermanskt språk. Runforskningen
fick i Sverige en glansperiod på 1600-talet, då
bl. a. M. Celsius (d. 1679) tydde "de staflösa
runorna" och J. Hadorph (äfven förtjänstfull
som utgifvare af fornsvenska texter; d. 1693) af
bildade öfver 1,000 runinskrifter. Under 1700-talet
försummades fornsvenskan nästan alldeles. På 1800-
och 1900-talet har dels runforskningen värdigt
representerats genom svensken Liljegrens (d. 1837)
numera visserligen mycket föråldrade sammelverk
("Run-Urkunder", 1833) och norrmannen S. Bugges
snillrika tolkning och grammatiska behandling af några
af de viktigaste inskrifterna (t. ex. Rökstenens
i "Der runenstein von Rök", 1910) samt svenska
Yitterhets historie och antikvitets akademiens
stort anlagda verk "Sveriges runinskrifter" (I,
Öland, 1900, 1906; II, Östergötland, 1911, 1913,
1918) och en mängd utmärkta specialundersökningar af
0. v. Friesen; dels har den fornsvenska litteraturen
gjorts till föremål för grammatisk behandling. Ett
första utkast till svensk språkhistoria finnes i
dansken N. M. Petersens "Det danske, norske og svenske
sprogs historie", II (1830), och en uppränning till en
fornsvensk grammatik i norrmannen P. A. Munchs arbete
"Fornsvenskans och fornnorskans språkbyggnad" (1849),
men fornsvensk grammatik som själfständig vetenskap
existerar först i och med svensken J. E. Rydqvists
(d. 1877) storartade verk "Svenska språkets lagar"
(6 dlr, 1850-83) och den litteratur, som däraf
i hans fädernesland framkallats. Den af Rydqvist
jämförelsevis föga tillgodosedda ljudläran har sedan
med framgång bearbetats förnämligast af L. F. Läffler,
A. Kock och Ad. Noreen; öfriga områden förnämligast
af nutidens främste kännare af fornsvenskan,
K. F. Söderwall, hvars hufvudverk, "Ordbok öfver
svenska medeltidsspråket" (1884-1917), upptar den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
