Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(af Börtzell och Wieselgren 1889) och Østgøta
Laghbok" (af Börtzell 1808), liksom ock det ofvan
nämnda fragmentet af Västgötalagen under titeln "Vår
älsta handskrift på fornsvänska" (af O. v. Friesen,
1904). Den öfriga fornsvenska litteraturen är till
största delen utg. af Svenska fornskriftsällskapet
i dess "Samlingar" (1844 ff.), tills dato 151
häften. Diplomen äro förnämligast publicerade i de
två stora samlingarna "Diplomatarium suecanum" (I-VI,
1829 ff., af Liljegren, B. E. och E. Hildebrand,
Karlsson och Tunberg) samt "Svenskt diplomatarium
från och med 1401" (I-IV, 1875 ff., af Silfverstolpe,
Rosman och Karlsson). En paleografisk atlas, "Svenska
skriftprof, I", är utg. af E. Hildebrand, Börtzell
och Wieselgren (1894) och en fullständig "Fornsvensk
bibliografi" af R. Geete (1903).
Fornsvenskan under sin äldsta, förlitterära tid
(825-1225) är till sin språkform af fullt ut lika
ålderdomligt skaplynne som den samtida isländskan och
norskan. Rökstensinskriftens början, som skrifves
aft uamuÞ stanta runaƦ ÞaƦ. in uarin faÞi faÞiƦ aft
faikian sunu och som troligen uttalades: aft Wāmōð
standa rūnaƦ Þār; en Wārinn fāði faðiƦ aft fæighian
sunu (d. v. s.: Efter W stå dessa runor; och fadern
W. skref dem efter dödsdömd son), skulle på samtida
isländska helt säkert ha lydt på ungefär samma sätt,
så när som på sista ordet, hvilket borde ha haft
den mindre ursprungliga formen sun. De ändringar
språkformen under denna, "runsvenskans", tid undergår
äro i allmänhet sådana, som ungefär samtidigt drabba
alla de nordiska språken. Ett urgammalt kännemärke på
specifikt svenskt språk är dock den s. k. brytningen
af i, y till iu före ngw, nkw, t. ex. siunga,
sjunga, siunka, sjunka, af urnord. singwan, sinkwan
(isl. syngva, søkkva).
Väsentligen annat är förhållandet under hvad man
kallar "den äldre fornsvenskan" och med rätta
betraktar som fornsvenskans klassiska period
(1225-1375), de yngre runinskrifternas och den
äldsta litteraturens tid. Språket är då redan bjärt
skildt från det isländsk-norska litteraturspråket
(ehuru ännu icke i högre grad från danskan). De
viktigaste afvikelserna äro följande: diftongerna
æi, ou och øy äro sammandragna till långt e och ō,
t. ex. heta (isl. heita), heta, øgha (isl. auga), öga,
ø (isl. ey), ö; utom i ändelser har ia i allmänhet
blifvit iæ, t. ex. hiærta (isl. hiarta), hjärta;
diftongen iu öfvergår efter r och "tjockt" l till
långt y, t. ex. ryka (isl. riúka), ryka, flygha
(isl. fliúga), flyga; mellan konsonant och ett
ordslutande eller före konsonant stående r har inträdt
en "hjälpvokal", som vanligen tecknas æ eller e,
t. ex. fæghherster (isl. fegrstr), fagrast; liksom
i den samtida norskan har h i ords början förstummats
före l, n, r, t. ex. loter (isl. hlutr), lott, nakke
(isl. hnakke), nacke, ringer (isl. hringr), ring;
llr, nnr, ml och mr ha blifvit resp. ldr, ndr, mbl
och mbr, t. ex. aldra till all, andra till annan,
himblar, himlar, kambrar, kamrar. Ordböjningen har
på flera punkter förenklats eller på annat sätt
förändrats. Så t. ex. böjes ett substantiv som staf
på följande sätt: sing. nom. staver (isl. stafr),
gen. stafs, dat. stavi, ack. staf, pl. nom. stava(r),
gen. stava, dat. stavum (isl. stofom), ack. stava,
best. form stafrin, gen. stafrins, dat.
stavinum, ack. stavin, pl. nom. stavani(r)
(isl. stafarner), gen. stavanna, dat. stavumin
(isl. stofonom), ack. stavana och ett verb som kalla
på följande sätt: ind. pres. sing. 1. kalla(r)
(isl. kalla) 2., 3. kalla(r) (isl. kallar),
pl. 1. kallom (isl. kollom), 2. kallin
(isl. kalleþ), 3. kalla, pret. sing. 1. kallaþe
(isl. kallaþe), 2. kallaþe (isl. kallaþer),
3. kallaþe, pl. 1. kallaþom (isl. kolloþom),
2. kallaþin (isl. folloþoþ), 3. kallaþo
(isl. kolloþo). Ordförrådet har ännu upptagit endast
få lånord, mest kyrkliga, genom kristendomen införda
uttryck af ursprungligen latinsk och grekisk börd
(t. ex. kors, bref, skoli, skola, præster, präst,
almosa).
Något efter midten af 1300-talet undergår
skriftspråket, samtidigt med sin så småningom
skeende utbildning till ett för hela landet gällande
"riks(skrift)språk", en betydande omstöpning. Denna
"yngre fornsvenska" (1375 -1525) kännetecknas -
frånsedt den ortografiska förändringen, att det
från runskriften ärfda tecknet þ utbytes, alltefter
uttalet, mot th eller dh - hufvudsakligen af följande:
långt a har öfvergått till å (som dock fortfarande
tecknas a), kort io (utom före gh, k, rdh, rt) till
iö (t. ex. miölk, mjölk, men fiordher, fjord, hiorter,
hjort), och en s. k. vokalbalanslag genomföres,
enligt hvilken ändelsevokalerna i, u stå efter
kort rotstafvelse, men efter lång stafvelse i deras
ställe resp. e, o (t. ex. Gudi, åt Gud, til salu,
men i gardhe, i gård, för visso); th (som uttalades
som i engelskan) blir t, t. ex. t(h)ing; g och k (sk)
uppmjukas före "lena" vokaler till resp. dj och tj
(stj); i trycksvag stafvelse öfvergå k och t ofta
till resp. gh och dh (t. ex. Sverighe för Sverike,
litedh för litet); verbalstammar på lång vokal
anta preteritiändelsen -dde, t. ex. trodde för
äldre trodhe; i sing. af substantiverna uttränges
så småningom nom. af ack., t. ex. tiuf för thiuver
(tjuf), under det att i pl. omvändt ack. vid periodens
slut antar nominativens form, t. ex. tiuvar för
thiuva; artiklarna thaen (eller hin), den, och (något
senare) en, en, komma i bruk. Detta skriftspråk,
som i fråga om ordens konstruktionssätt är i hög
grad påverkadt af det samtida medeltidslatinet,
utbildades förnämligast i Sveriges dåtida litterära
centrum, Vadstena birgittinkloster (och har därför en
öfvervägande östgötsk prägel) samt spred sig därifrån
till andra kloster, särskildt birgittinklostren
i Finland (Nådendal), Norge (Munkeliv) och Danmark
(Maribo och Mariager), så att äfven dessa sistnämndas
litteraturalster ofta förete en half svensk språkform,
som fått namnet birgittinsvenska. Emellertid
uppträder snart nog täflande härmed ett annat
skriftspråk, det mer eller mindre officiella
kanslispråk, som användes i kungliga bref, andra
ämbetsskrifvelser, köpekontrakt o. d. Detta språk, som
närmast utgår från de förnämsta förvaltningscentra och
som jämte det nyssnämnda Vadstena-språket utgör den
förnämsta grundvalen för det nysvenska skriftspråket,
är mindre ålderdomligt och mindre beroende af
latinet än birgittinernas, men i stället så mycket
mer påverkadt af motsvarande officiella språkformer i
grannländerna, särskildt Danmark och norra Tyskland
(jfr Plattyska, sp. 1051), hvarifrån dels en
mängd formler och stående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
