Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska spelen - Svenska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De skola hållas med vissa bestämda
tidsmellanrum, förslagsvis hvart annat år. Svenska
spelen äro närmast afsedda att vara täflingar mellan
de olika landskapen i Sverige, men intet hinder möter
för, att i samband med dessa land-skapstäflingar
äfven internationella täflingar anordnas inom
ramen för täflingsfesten. Svenska spelen höllos
första gången 8-16 juli 1916 som en ersättning för
de på grund af Världskriget inställda Olympiska
spelen i Berlin. De vunno mycket liflig anslutning
och omfattade allmän idrott, fotboll, simning,
gymnastik, fäktning, brottning, cykelåkning (Mälaren
rundt), lawntennis, rodd, kortdistansskjutning,
hästtäflingar, militär fälttäflan och rapportföring
på motorcykel samt en af Svenska sångarförbundet
anordnad allmän svensk sångarfest, i hvilken deltogo
4,000 sångare från hela landet, jämte en konsert
af samtliga militära musikkårer i Stockholm. I
täflingarna i allmän idrott, brottning, fäktning,
cykelåkning, rodd och kortdistansskjutning deltogo
äfven danskar och norrmän, så att dessa täflingar
blefvo skandinaviska. I dessa skandinaviska täflingar
eröfrade Sverige 40 första, 28 andra och 30 tredje
pris, Norge 3 första, 12 andra och 4 tredje pris
samt Danmark 8 första, 9 andra och 6 tredje pris.
E. B-11.
Svenska språket. Det område, som detta språk före
reformationen (1527), den s. k. f örn s v ensk a n,
omfattade, var först och främst Sverige utom dess
nordligaste del, där lapska (och med tiden äfven
finska) talades, och dess sydligaste (Skåne, södra
Halland och västra Blekinge), där förndanska
talades, samt vissa delar (Jämtland, Härjedalen,
Särna och Bohus län) af västra Sverige, där fornnorska
talades; vidare stora kustområden i Finland, Estland
och Livland med dithörande öar; ändtligen talades
svenska under en kortare tid ("varägernas") på
vissa orter i Ryssland. Den äldsta, men också minst
gifvande källan för vår kännedom om fornsvenskan
utgöres af de lånord, nästan uteslutande personnamn
(nära 100), hvilka vid ryska rikets grundläggning
(862) af svenskar infördes i ryskan och af hvilka
de flesta - delvis omstöpta till följd af ryska
ljudlagar - träffas i två ryska urkunder af 911 och
944. Sådana äro t. ex. Igor (fsv. Ingvar), Rurik
(Röriker), Oleg (Helge), Olga (Helga). Af nästan lika
gammalt datum, men en oändligt mera gifvande källa
äro de till ett antal af mer än 2,300 uppgående
runinskrifter, som, ristade på sten (sällan trä,
metall eller andra ämnen), förekomma spridda öfver
nästan hela Sverige, men ojämförligt talrikast (inemot
hälften af hela antalet) i landskapet Uppland och
därnäst i Södermanland (mer än 300), Östergötland,
Västergötland och på Gottland (hvartdera af dessa
landskap med omkr. 200 inskrifter). Till innehållet
äro de oftast graf- eller minnesskrifter öfver aflidna
anförvanter, sällan allmänna kungörelser. Formen
är icke sällan - i omkr. 100 inskrifter - metrisk,
åtminstone delvis. De flesta äro anonyma, så till vida
att man icke känner ristarens namn, men väl i regel
den, som föranstaltat inskriften. Bland de (omkr. 70)
namngifne ristarna äro de tre produktivaste: Asmundr
Karasun, Bali och Ubir (att utläsa Öpir), som alla
hade sin verkningskrets förnämligast i Uppland
och af hvilka den förstnämnde ristat omkr. 40, den
andre omkr. 30 och den tredje icke mindre än nära
80 runstenar. Dessa inskrifter äro af högst olika
ålder, tillhörande fornsvenskans alla århundraden,
men de allra flesta förskrifva sig från 1000- och
1100-talen; från heden tid äro jämförelsevis få;
likaså från medeltidens båda sista årh. Äldst af alla
(från omkr. 850-900) torde vara de från Ingelstad
och Rök i Östergötland, hvilken sistnämnda inskrift
öfverträffar alla andra i hela världen både genom sin
längd (mer än 750 runor) och sitt i språkligt och
kulturhistoriskt afseende lika viktiga innehåll,
utgörande fragment (delvis i poetisk form) af
en fornsvensk hjältesaga. Från omkr. 900 datera
sig runstenarna vid Kälfvesten i Östergötland och
Sparlösa i Västergötland samt något senare de vid
Gursten i Småland och Tjängvide på Gottland. Från
omkr. 1025-75 ha vi Asmundr Karasuns ristningar, från
omkr. 1042 de s. k. Ingvar-stenarna, till antalet mer
än 20, resta de flesta uti Södermanland öfver dem,
som fallit 1041 på ett stort härnadståg till östra
Europa under anförande af en viss Ingvar, och från
omkr. 1060 de stenar, som ristats af Bali. Något
senare äro de af Ubir ristade inskrifterna, och
ungefär samtidig med dessa eller möjligen redan
från midten af 1000-talet är den långa (245 runor)
viktiga inskriften på dörr-ringen från Forsa kyrka
i Hälsingland, innehållande den äldsta bevarade
uppteckningen af ett skandinaviskt lagstadgande;
möjligen något yngre åtskilliga andra inskrifter från
samma landskap, hvari brukas en egendomlig af art
af det vanliga runalfabetet, de "staflösa" runorna,
såsom t. ex. den mycket långa (omkr. 340 runor)
stamtafleinskriften på Malstadstenen. De följande
århundradenas inskrifter äro af mindre språkligt
intresse, enär man fr. o. m. 1200-talet har att
tillgå en annan och bättre källa för fornsvenskan,
nämligen en verklig litteratur. Denna har endast till
högst obetydlig del varit skrifven med runor, och af
denna runlitteratur har för öfrigt nästan intet till
våra dagar bevarats.
Den med latinska bokstäfver nedskrifna litteraturen
är såväl till innehåll som omfång ojämförligt
underlägsen den fornisländskar men öfverträffar
icke obetydligt den fornnorska. Den står efter
båda i ålder, ity att den tagit sin början först på
1200-talet. Äldst bland nu bevarade handskrifter är
dels ett senast omkr. 1250 skrifvet fragment, dels
en fullständig, omkr. 1285 skrifven, i språkligt
afseende ytterst viktig handskrift af den äldre
Västgötalagen. Från tiden 1325-50 förskrifva sig
åtskilliga andra landskapslagars äldsta handskrifter,
t. ex. Södermannalagens och Västmannalagens. Af i
språkligt afseende mera viktiga arbeten från tiden
1350-1450 nämna vi blott de båda handskrifter
af legendariskt innehåll, hvilka pläga benämnas
Codex Bureanus och Cod. Bildstenianus, samt den
stora Oxenstiernska handskriften, ett sammelverk af
öfvervägande legendartadt innehåll. Af stor vikt
är den mängd af fornsvenska diplom, som alltifrån
1343 äro att tillgå. - De äldre fornsvenska lagarna
äro samtliga utgifna af Collin och Schlyter i
det klassiska verket "Corpus juris sueo-gotorum
antiqui" (I-VIII och X, 1827-62), och två föreligga
i fotolitografiska upplagor, nämligen "Væsgota
laghbok"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
