Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvervunnit bondekulturen i Sverige än i Norge,
hvarför den framhållna skillnaden framträder mest i
jämförelse med våra centralare bygder. I allmänhet
synes man böjd att tillskrifva svenskarna en viss
förnämhet i uppträdandet, stundom öfvergående i
stelhet och tröghet och understruken af folkets
fysiska företräden och ofta kraftiga gestalter,
ibland förenad med öfversitteri och en viss
svaghet för bravad. Andra drag äro gästfrihet
och vanligen frånvaro af småaktig beräkning,
själfständighetskänsla, ordningssinne, böjelse
för samfundsmässig samverkan, naturvetenskaplig
och teknisk begåfning samt naturkänsla och
lyrism. Själfständighetskänslan har närts af
landets strid mot yttre fiender och af böndernas
framgångsrika kamp mot försöken att hitflytta det
kontinentala godsherreförtrycket. I byar och socknar
ha bönderna själfva handhaft sina angelägenheter sedan
urminnes tider och därmed grundlagt sin samhällsanda
och utbildat sin administrativa begåfning. Naturens
karghet har understödt den mekaniska fallenheten.
En framträdande egenskap hos svenskarna är deras
brist på smidighet, hvarmed sammanhänger bristen på
psykologiskt och ekonomiskt sinne samt en viss lojhet,
korsningen af tröghet och hetsighet, blandningen af
hårdhet och fantasi. Typiska äro våra dryckeslag,
fotade på redan i hedendomen utbildade religiösa
dryckesseder, med sin stelhet och högtidlighet vid
gillets början, som sedan öfvergår i en obalanserad
hängifvenhet åt ruset, då det frusna lynnet slår öfver
i den motsatta ytterligheten. Något liknande är det
med arbetet, dikten och forskningen, hufvudstyrkan
ligger i anloppet, den storslagna planen. I stort
sedt äro svenskarnas goda sidor många och egnade
att göra dem sympatiska för andra, medan deras
dåliga äro värst för dem själfva. I mycket äro
deras brister af den art, som man finner hos ungdom,
hvadan fördjupad kultur och framåtskridande kanske
kunna åstadkomma förändringar, framför allt om en
harmonisk sammansmältning kan ske mellan allmoge- och
öfverklasskultur, utan att de båda sidornas bättre
egenskaper uppges.
3. Etno-kulturhist. Bortser man från de landsdelar,
där en lapsk eller finsk befolkning mer eller mindre
tryckt sin prägel på den folkliga kulturen, är det
ytterst vanskligt att för det öfriga S. uppställa
någon mer vidt omfattande indelning i olika folkliga,
kulturområden. Väl kunna skilda förekomstområden för
de särskilda kulturobjekten fastställas, men för
några kongruerande sammanfattningar af väsentlig
betydelse synas på det hela taget genomgripande
förutsättningar saknas. Redan afgörandet af,
hvilka föremålskategorier härvid skulle bli de
bestämmande, stöter därför på svårigheter. Att denna
roll icke kan tilldelas de s. k. folkdräkterna,
har framhållits i art. Folkdräkt. Möjligen skulle en
kulturell-etnografisk indelning kunna grundas på de
gamla näringsredskapens typer och på byggnadssättet
(se Bostad, sp. 1269-73), men å andra sidan kunna
hemslöjd (se t. ex. Dräll och Spetsar) och folklig
konst (se t. ex. Väggbonad) äfven framhållas som lika
berättigade till denna roll. I bägge fallen blefvo det
i själfva verket naturförhållandena och i samband med
dem handels- och samfärdsvägarna - alltså geografiska,
ej etnografiska skäl - som
ytterst blefvo de afgörande. En ursprungligare
och af olika tidsinflytanden mer oberörd grund
för en etnografisk-kulturell folkindelning, än den
materiella odlingen förmår erbjuda, skulle man med
skäl vänta sig finna i folkets fornsed och forntro
(se t. ex. Dans, sp. 1324-26, Fastlagsris, Folklekar,
Folksagor, Folkvisor, Jul, Jullekar, Julsånger,
Kryckeståt, Kultbröd, Källkult, Lucia, Låt, Majstång,
Midsommardagen, Mytologi (nordisk), Påsk, sp. 707-709,
Soldyrkan, Staffansskede, Staffansvisor,
Trettondedag jul, Trädkult, Älfkvarnar,
Äringskult). S:s befolkning har ju på det hela taget
lefvat mer ostörd och orubbad af folkvandringar och
inflyttningar än andra folk i Europa. Emellertid
är det äfven i det hänseendet mycket svårt att
urskilja, hvad som är verkligt fornåldrigt från
senare inflytanden. Däraf att en svensk folksed
i och för sig har uråldriga anor följer nämligen
ingalunda som en konsekvens, att också dessa anor
tillhört vårt folkområde. Ehuru indelningsgrunderna
således äro tämligen sväfvande och gränserna måste
bli i hög grad obestämda, kan man på grund af såväl
andliga som materiella företeelser dock skönja vissa
kulturgrupperingar hos vårt folk. I stort sedt kan
man sålunda uppdela vårt lands svenska befolkning
i två hufvudafdelningar, den ena omfattande det
nordliga S. t. o. m. Uppland, Västmanland och en
del af Värmland, den andra omfattande de s. därom
liggande landskapen t. o. m. Skåne. I sin ordning
kan det förra området indelas i ett kustområde, med
Västerbotten som en underafdelning, hvilket visar
påfallande likheter med de svenskbebodda delarna
af Finland, samt i ett inre område, hos hvilket i
stor utsträckning kulturförbindelser med Norge lämnat
afsevärda spår. Ett mycket ålderdomligt kulturstadium
anträffas på detta håll inom Nord-Dalarna och
Härjedalen, öfvergång mellan den nordsvenska och den
sydsvenska folkkulturen möter i viss mån i Västmanland
samt å andra sidan i Södermanland och Närke, hvilka
landskap visa rätt stor inbördes förvantskap. En
i flera hänseenden märklig kulturfrändskap med
det nordligare S. företer inom den sydsvenska
hufvudafdelningen den västsvenska grupp, som omfattar
Bohuslän och Dalsland samt delar af Västergötland och
Värmland. Som en annan kulturgrupp kunna sammanställas
de fordom danska provinserna Skåne (det nordligare),
Halland och Blekinge, hvartill ock sluta sig södra
delen af Småland och äfven en del af Västergötland. En
ställning för sig intar äfven kulturellt, likasom i
dialekthänseende, det sedan gammalt för inflytanden
från skilda håll utsatta Gottland likasom ock det
starkt danskt påverkade Syd-Skåne. Öland ansluter
sig däremot till det hufvudsakligen af norra och
östra Småland samt Östergötland bildade område, som
kan benämnas den östsvenska gruppen. Dessa antydda
grupper representera emellertid endast skiftningar,
ej artskillnader, af en såsom underlag för dem alla
liggande allmän svensk folkkultur, och de ytterst vaga
gränserna sammanfalla därför endast undantagsvis med
läns- eller landskapsindelningens, ehuru den senare
här för öfversiktlighets skull användts. För ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
