Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afspeglingen i vårt lynne af den karga nordiska
naturen med dess ljus och skuggor, liksom
den härur framtvungna uppfinningsförmågan,
som likväl ofta stannar vid de stora ansatserna,
själfständighetskänslan och vikingalynnet. Liknande
synpunkter belystes med utomordentlig klarhet i
K. J. L. Almquists snillrika "Svenska fattigdomens
betydelse", hvari han framhäfde såsom vårt folks
storhet allmogens strid emot och förmåga att
öfvervinna landets fattigdom, på samma gång han vände
sig emot öfverklassens isolering och likgiltighet
för folket och det inhemska. Denna motsats upptogs af
August Strindberg, som äfven uppmärksammade olikheten
mellan bönder och borgare, jägare och åkerbrukare,
obildade och lärda. Bland senare litteraturhistoriker
har Henrik Schück belyst det drastiskt konkreta
draget, den religiösa läggningen, intellektets
uppflammande i ruset samt det lyriska i lynnet, som
ännu mer betonades af Oskar Levertin, hvilken äfven
framhöll vintermörkrets verkan på själsläggningen.
Forskningen rörande allmogens själslif är alltjämt i
sin begynnelse. Tidigare historiska och topografiska
författare gåfvo visserligen spridda bidrag, särskildt
på ortsbeskrifningarnas område, men först framemot
och efter midten af 1800-talet växte arbetet till
större mått. Filologer och folklorister lämnade
de viktigaste bidragen. En förgrundsgestalt inom
etnologien vid 1800-talets midt var Gunnar Olof
Hylthén-Cavallius, hvars "Värend och virdarne"
icke blott djupgående belyst folkkaraktären
i denna landsdel, utan äfven svenskt folklif i
allmänhet. Senare skapades viktiga samlingsorgan i
landsmålsföreningarna i Uppsala och Lund samt Artur
Hazelius’ storverk, Nordiska museet i Stockholm, i och
för systematisk utforskning af den svenska allmogens
andliga och materiella kultur och karaktär. Dessa
ha framkallat flera liknande institutioner. En mängd
skildringar och beskrifningar af svenskt folklynne,
mest rörande mindre områden, med hufvudvikten lagd
på traditioner och äldre företeelser, har utkommit,
och ett ihärdigt arbete har pågått och pågår för
att på ort och ställe studera och insamla allt,
som i språk, arfseder, bruk, konst, dikt och musik
kan bilda grundvalarna för svensk folkkännedom. Bland
forskare på detta område må nämnas N. E. Hammarstedt,
som förnämligast belyst forntron. Äfven försök
till karakterisering af landskaps eller mindre
områdens befolkning ha gjorts; en sammanställning
af sådana återfinnes i J. F. Nyströms "Handbok i
Sveriges geografi". Samtidigt ha antropologer,
bl. a. G. Retzius och K. M. Fürst, sökt utreda
det fysiska underlaget och gjort gällande, att
rasmotsättningar mellan en långskallig och kortskallig
stam (se under S. 1) ännu kunna urskiljas inom
vår allmoge, af hvilka den förra ansetts specifikt
germansk. Oppositionen häremot vill häfda, bl. a. att
den germanska stammen själf är en blandras. Äfven
medicinsk och ärftlighetsforskning har bedrifvits
i vissa delar af vårt land. Betydelsefulla bidrag
till folkkännedomen ha äfven lämnats af statistiker,
främst G. Sundbärg och I. Flodström. Den förre belyste
snillrikt i "Det svenska folklynnef’, tillkommet
i samband med omfattande kommittéutredningar om
emigrationens orsaker, en mängd svenska särdrag,
gisslade vår brist på psykologiskt intresse,
nationell instinkt och ekonomiskt sinne samt
urartningar som afundsjukan, men framhöll jämsides
härmed svenskarnas utpräglade organisationsförmåga,
fantasi, natursinne, begåfning för mekaniska
undersökningar, uppfinningsförmåga o. s. v. Norrmannen
A. H. Hansen har i arbeten, som dock vanställas
af ovetenskaplig problemförenkling och naiv
öfverdrift, sökt häfda en psykisk parallell till
rasmotsatsen mellan lång- och kortskallar, hvarvid
han tilldelat de förra, germanerna, allehanda dygder,
och de senare, släktingar till finnarna, trångsinne,
svärmeri m. m. Dessa problem ha nyligen upptagits af
I. Flodström, som i "Sverges folk" sökt särskilja
minst två raser, af hvilka långskallarna anges som
allvarliga, rättframma, i viss mån hårda, praktiska
och nyttighetsbetonade, medan kortskallarna ej sällan
utmärkas af konstnärlig eller musikalisk läggning.
Allmänna karakteristiker af svenskarna, deras konst
och litteratur lida af olägenheten, att de i största
utsträckning måst fotas på öfverklassen, som är
och har varit starkt uppblandad med utländskt blod,
framför allt tyskt. Flertalet namn i vår adelskalender
pekar i denna riktning, och våra konstnärer
och handtverkare voro i äldre tider ofta direkt
inflyttade. Den svenska borgarkulturen var under
medeltiden och ett stycke in på nyare tid till stor
del utländsk. Göteborgs grundläggning på 1600-talet
är ett belysande exempel. Staden tillkom genom
inplantering af tyskar, skottar och holländare. Andra
exempel äro bergsmän, industriidkare som Louis De
Geer samt vallonsmeder på 1500- och 1600-talen. Ehuru
numera i mindre utsträckning, fortgår en dylik
invandring alltjämt. Säker kunskap om vårt folklynne
kan då tydligen ej nås, utan att man bygger på vår
jordbrukande allmoge, som intill de sista årtiondena
utgjort hufvudmassan af vårt folk.
Äfven om man bortser från denna invandring liksom
från klasskillnader och den ofvan nämnda verkliga
eller förmenta rasolikheten, är det klart, att
i ett så långsträckt land som Sverige med dess
skiftande naturförhållanden måste folkskillnader
förekomma, beroende på olika lefnadssätt, närings-
och naturförhållanden. Befolkningen på de större,
jordbruksupptagna slätterna, särskildt i Skåne,
afviker genom sitt breda gemyt och sin praktiska
läggning betydligt från de fantasirikare och rörligare
invånarna i de nordligare skogs- och bergsområdena,
där jakt och boskapsskötsel varit hufvudnäringar och
sydligare inflytanden gjort sig mindre gällande. Den
händiga och lifliga fiskarbefolkningen vid kusten och
i skärgårdarna har också sin särprägel. Landskapen
i norra Götaland och sydöstra Svealand utgöra
öfvergångstyper med mindre utpräglad läggning. Detta
sammanhänger med, att hufvudzonerna i norr och söder
ega samband med hvar sitt vidsträckta etnografiska
område utanför våra gränser.
Om man vill sammanfatta det, som kännetecknar
folket i gemen, utan hänsyn till ofvan antydda
skiljaktigheter, stannar man vid antaganden och
förmodanden. Svenskarna ha säkert bevarat mera af
primitivitet och rå kraft än danskarna, men ega mer
afslipning och måttfullhet än norrmännen, i viss mån
beroende på, att öfverklasskulturen mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
