Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 1035-1036 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenskar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

procenttal melerade ögon. Brun- och svarthåriga visa
i de nordliga landskapen höga siffror. Mera än hälften
af den svenska befolkningen består af den ljusa typen
(ljusa ögon och blondt hår). Den högsta siffran visar
Sveriges urgamla (och relativt skyddade) kulturtrakt,
Västergötland.

Den i förhistorisk tid försiggångna invandringen af
olika raser har otvifvelaktigt fortgått äfven under
historisk tid. Jämför man den procentuella förekomsten
af lång- och kortskallar under förhistorisk tid och
nutid i vissa af Sveriges olika landskap, finner man
en påtaglig förändring i antropologiskt afseende.

Förhistorisk tid

Nutid ,;r .- » j_ V 2LW c.g ^ S-tr" ^ ^ W ~.& o El 2° o £- 2 & Q. lo ^&° 4 c: o & 2 -P’ 0 oTcr p pr T" 2 a j i o £* 3’s P P" 7" S ° ^ . "i ^ ’ Västergötland 49 93,9 6,1 74,3 88.5 11,5 76,o Skåne .... 18 88,9 ll,i 76,i 81,4 18.6 77,o Gottland . . . 44 90,9 9,i 73,8 84,7 15,3 76,8

Det visar sig sålunda icke blott, att procenttalet
långskallar i de olika provinserna (och därmed också
i hela Sverige) aftagit från förhistorisk tid till
våra dagar, från omkr. 90 till ung. 85 proc., utan
äfven att skallens genomsnittsindex har ökat (mot
kortskallighet) från mellan 74 och 76 indexenheter
till mellan 76 och 77.

Den högvuxna, blonda och långskalliga typen med
det ovala ansiktet, alltså den rena germanska eller
nordiska rasen, är otvifvelaktigt - och det visar ännu
tydligare erfarenheten från andra länder - stadd på
retur. Den öfverflyglas af den lågvuxna, kortskalliga
och brunetta typen med det rundade ansiktet eller den
alpina rasen i s. samt af de lågvuxna och kortskalliga
svarthåriga lapska, blonda och brunetta finska raserna
med fyrkantiga till rundade ansikten i n. Dessa tre
raser tendera att utbreda sig på den nordiska rasens
bekostnad, i s. direkt och indirekt, i n. kanske
hufvudsakligast indirekt. Den alpina rasen är med
sannolikhet den nordiska kulturellt underlägsen,
de lapska och finska med säkerhet. De viktigaste
orsakerna till den nordiska rasens tillbakagång
ligga i de andra rasernas större födelsetal, rikare
nativitetsöfverskott, tidigare giften, å ena sidan, å
andra sidan äro vid giften mellan dessa kortskalliga
raser och den nordiska de förras pigmentrikedom
(alltså brunetta till svarta hårfärg och bruna
ögon) samt med sannolikhet äfven deras kortskalliga
skallform dominanta, d. v. s. nedärfvas oftare och
sträfva att hos afkomman förkväfva den nordiska rasens
antropologiska särmärken.

Litt.: A. Retzius, "Om formen af nordboernes cranier"
(i "Förhandl. vid de skand. naturforskarnas 3:e
möte i Stockholm", 1842), G. v. Düben, "Sur les
charactères craniologiques de l’homme préhistorique
en Suède" (i "Compte rendu de la 7 session du Congrès
international d’anthropologie et d’archéologie 1874",
1876), G. Retzius, "Några kranier från stenåldern i
Sverige" (i "Ymer", 1879) och "Crania svecica antiqua"
(1900), "Om den germanska rastypen" ("Föredrag
vid nedläggandet af presidiet i K. Vet. akad. 1901",
1901), "The so-called North European race af mankind"
("The Huxley lecture
for 1909. Journal of the Roy. Anthrop. inst.",
vol. 39, 1909), densamme och K. M. Fürst,
"Anthropologia svecica" (1902), E. Clason, "Om
ett fynd af menniskoskeletter på Helgeandsholmen
jämte däraf föranledda meddelanden" (i "Uppsala
läkarefören:s förh. N. F." bd 2, 1896-97),
J. V. Hultkrantz, "Om svenskarnas kroppslängd, ett
bidrag till Sveriges antropologi" (i "Ymer", 1896),
K. Wibling, "Om kustfynd från stenåldern i Blekinge"
(i "Ymer", 1899), A. M. Hansen, "Landnåm i Norge"
(1904), K. M. Fürst, "Skelettfynd i jämtländska
grafvar från den yngre järnåldern" (i "Ymer", 1905)
och "Zur kranologie der schwedischen steinzeit"
(i "Festschrift Gustaf Retzius", 1912), O. Almgren,
"Uppländska stenåldersboplatser" (i "Fornvännen",
1906), och "Några svenskfinska stenåldersproblem"
(i "Ant. tidskr.", 1912), Kossinna, "Der ursprung der
urfinnen und der urindogermanen und ihre ausbreitung
nach dem Osten" (i "Mannus", 1909), A. W. Brögger,
"Den arktiske stenålder i Norge" (i "Videnskapsselsk:s
skr. Hist.-filol. kl.", 1909), och G. Backman,
"Bidrag till kännedomen om de medeltida svenskarnas
antropologi. I. Kranier och skelett från S:t Clemens
kyrkoruin i Visby" (Vet. akad:s handl., bd 47, 1911)
och "Europas raser" (i "Ymer", 1915).

2. Psyk. Sedan gammalt finnes en ganska stor
rikedom på uttalanden om svenskarnas karaktär
och lynnesart liksom äfven försök till mer eller
mindre djupgående utredningar af detta ämne, men
någon vetenskapligt tillfredsställande undersökning
har af många skäl ej kommit till stånd. En populär
öfversikt af representativa svenskars omdömen om sina
landsmän lämnar K. G. Laurin i "Svensk själfpröfning"
(1912), där den etnologiska forskningen likväl ej
vidrörts. Träffande ord och omdömen ha uttalats
af våra konungar under äldre tider liksom af andra
personligheter, som fått pröfva på lynnesarten och
möjligheterna, då de velat leda folket i ena eller
andra riktningen. Af största intresse äro Gustaf
Vasas omdömen, att svenskarna voro ett styfsint
och för storverk fallet folk, att de voro tröga,
men fallna för hetsigheter, hvarjämte han framhöll
deras brist på ekonomisk begåfning, deras lättja och
svaghet för allt utländskt. Detta tema har sedan ofta
och länge varierats. Karl IX betonade afunden som ett
typiskt svenskt karaktärsdrag. Af våra skönlitterära
författare ha många formulerat direkta, uttalanden
om folklynnets olika sidor. Esaias Tegnér underströk
särskildt det storvulna och karska samt böjelsen för
ett magnifikt och glansfullt yttre uppträdande. Samma
drag har Verner von Heidenstam utförligare belyst
och särskildt agat den ständiga, råa vandalismen
mot kulturminnesmärken och det fördärfbringande
inflytandet af de senaste årtiondenas förvärfstörst
och fromleri, men också betonat det svenska lynnets
skiftningsrikedom och fyllighet.

Först med E. G. Geijer upptogos hithörande
spörsmål till djupare och själfständig behandling af
vetenskapen. Geijer stod i beröring med de utländska
åskådningar, som alltifrån Montesquieu sökte förstå
och härleda ett folks särart ur klimatologiska och
yttre naturförutsättningar, och tog mycken hänsyn
till allmogen. Han framhöll

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>