Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska litteratuen - Svenska litteraturföreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot upplysningens krassa utilism och materialism,
mot nyromantikens reaktion och mysticism och mot
liberalismens nivellerande demokratism. (Se vidare
art. om de ofvannämnde och om de till perioden
hörande Afzelius, A. A., A g ar d h, K. A., Askelöf,
J. K., Berzelius, J. J., Beskow, B. von, Biberg,
N. F., Cederborgh, Fr., Dahlgren, K. F., Eigström, P.,
Fahlcrantz, K. J., Grubbe, S., Järta, H., Ling, P. H.,
Nicander, K. A., Rääf, L., Sjöberg (pseud. Vitalis)
och Wallmark, P. A. Se äfven Auroraförbundet,
Götiska förbundet och Nyromantik.)
Tiden 1830-80. I slutet af 1820-talet kan
den nyromantiska reaktionen sägas ha nått sin
höjdpunkt. Striden mellan den gamla och den nya
skolan hade afslutats, och utom Tegnér hade alla mera
betydande författare anslutit sig till reaktionen. Men
från ungefär 1830 kan man datera en ny liberal
strömning, som inleddes af Lars Johan Hierta, hvilken
s. å. började utge "Aftonbladet" (se d. o.), den
tidning, som nu blef hufvudorganet för den börjande
striden mot konservatismen och mot den nyromantiska
reaktionen. Sedermera anslöto sig äfven Geijer och
Almquist till den liberala strömningen. Intresset
drogs härigenom från de estetiska frågorna till
de politiska, och i det hela är denna tid poetiskt
jämförelsevis steril. Utom Almquist, som egentligen
framträdde för allmänheten först under denna tid,
äro de mest betydande författarna den spirituelle
O. P. Sturzen-Becker (pseud. Orvar Odd), skald,
följetonist, politisk publicist - den mest
entusiastiske förkämpen för den nu framträdande
skandinavismen -, K. V. A. Strandberg (pseud. Talis
Qualis), hvars radikalism visserligen ej var vidare
djup, men som har betydelse som en af realismens
föregångare, samt framför allt finnen Johan Ludvig
Runeberg, hos hvilken den rent grekiska nyhumanismen
fått sitt mest fulländade uttryck i svensk dikt. Den
grekiska dikten, som var Runebergs utgångspunkt, var
emellertid på samma gång ideal och folkligt realistisk
i motsats till den retoriska romerska poesien. Så
var ock Runebergs dikt. I denna sökte han särskildt
få fram det folkliga, nationellt finska draget - så
framför allt i "Fänrik Ståls sägner" -, och hans poesi
var i formen strängt realistisk, på samma gång den
var fylld af den mest högstämda idealism. Ett dylikt
helleniskt drag hvilar också öfver Viktor Rydbergs
sällspordt formfulländade diktning. Men hos honom
kommer ock en annan af tidens strömningar fram. I
sina romaner och i sina bibelkritiska undersökningar
(från 1850-60-talen) vände sig nämligen Rydberg mot
den härskande ortodoxien, och mer än någon annan
har han verkat för ett genombrott i vår religiösa
kultur. Något yngre var Karl Snoilsky, hvars
ungdomsfriska "Dikter" (1869) beteckna en bestämd
brytning med den efterklangspoesi efter nyromantiken,
som ännu på 1860-talet var den förhärskande inom vår
litteratur. (Se vidare art. om de ofvan nämnde och om
de till perioden hörande Blanche, A., Boström,
K. J., Braun, V. von, Bremer, Fr., Bäckström, E.,
Bottiger, K. V., Carlén, E., Crusenstolpe, M. J..
Fryxell, A., Hagberg, K. A., Knorring,
S. von, Malmström, B. E., Nybom, J., Palmær, H. B.,
Sehlstedt, E., Topelius, Z., Wennerberg, G.,
Wetterbergh, K. A. (pseud. Onkel Adam), Wikner, P.,
och Wirsén, K. D. af.)
Realismen och naturalismen (1880-talet). Med undantag
för de ofvan nämnde författarna hade 1850- och
1860-talen varit föga gifvande, ehuru den litterära
produktionen starkt ökats. Ett nytt genombrott
skedde genom August Strindberg med "Mäster Olof"
(1878) och "Röda rummet" (1879). Den utpräglade
realism, äfven kallad naturalism, som nu för en tid
blef härskande, var icke blott en formens - och i
detta fall vidtgående -, utan ock en innehållets. I
formellt afseende hade den väl haft sina förberedelser
i den äldre svenska litteraturen, men mönstren voro
snarare utländska, fransmannen Flaubert, dansken
J. P. Jacobsen samt norrmännen Ibsen och Björnson;
den största betydelsen hade dock Brandes genom
sina kritiker. Hvad innehållet beträffar, gaf denna
riktning ofta nog uttryck åt den samtida materialismen
och en långt drifven politisk radikalism. (Se vidare
Benedictsson, V., Bondeson, A. L., Bååth, A. U.,
Geijerstam, G. af, Hansson, O., och Leffler, A. Ch.)
Reaktionen mot realismen (1890-talet). Realismen,
som egentligen härskade på 1880-talet och särskildt
bekämpades af den förut som lyriker kände K. D. af
Wirsén, fick emellertid en relativt kort
lifslängd. Mot den fantasilöshet, som under dess
välde gjort sig gällande, uppträdde först Verner
von Heidenstam och Oskar Levertin - som
i sin tidigare alstring själf hyllat realismen -
såsom målsmän för en ny, modernt färgad romantik,
i viss mån också vår kanske störste verskonstnär
Gustaf Fröding, som dock eger beröringspunkter med
den realistiska diktningen och dess idéer, samt Selma
Lagerlöf med sina fantasirika berättelser. Men äfven
Strindberg själf slog om och framträdde i sina senare
arbeten som en fullblodsmystiker. (Se vidare art. om
de ofvannämnde förf. och om Hallström, P.,
Karlfeldt, E. A., och Söderberg, Hj.)
En förteckning på viktigare skrifter i svensk
litteraturhistoria finnes i Schück och Warburg,
"Illustrerad svensk litteraturhistoria"
(2:a uppl. 1911 -16, IV, bd 2). De senaste
framställningarna af hela svenska litteraturens
historia äro utom ofvannämnda arbete de
under utgifning varande: Schück och Warburg,
"Hufvuddragen af den svenska litteraturen"
(1917 ff.) och "Svenska litteraturens historia
av Fr. Böök, G. Castrén, R. Steffen och
O. Sylwan under redaktion af O. Sylwan" (1918).
H. s.
Svenska litteraturföreningen stiftades i Uppsala 1832
af åtskilliga därvarande universitetslärare. Dess
ändamål var att söka utbilda en nationallitteratur,
att framkalla och till fri utveckling förhjälpa yngre
litterära krafter, att i ett enda broderligt förbund
sammanfoga de män, hvilka i Sverige helga sitt lif
åt de sköna konsternas tjänst, att för universitetens
verksamhet öppna en omedelbar och oafbruten väg till
den större allmänheten m. m. Föreningen upplöstes
likväl redan 1838, efter att ha verkat genom två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
