Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska litteratuen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fordran ofta till obegriplighet och omening, men i
de mognare dikterna förmådde de vida mera än förut ge
uttryck åt det obestämda, aningsfulla, längtan efter
"poesiens blåa blomma". Mot den "klassicitet", som
1700-talet älskat, hänvisade de dels på den äkta
antiken, men framför allt på den förut föraktade
medeltiden - öfver hufvud på alla litteraturområden,
utom det fransk-klassiska. Och härigenom
bidrogo de onekligen mycket till det poetiska
idealets utvidgning, till nya landvinningar för
diktkonsten. För dem var dock framför allt medeltiden
poesiens rike, ty denna stod i den mest skärande
motsats till det hatade upplysningstidehvarfvet. I
sin estetiska opposition mot detta leddes de också
öfver till en politisk och religiös reaktion,
till ett medeltida svärmeri för den absoluta
konungamakten, till gammalluthersk ortodoxi, och
stundom röjer man äfven i Sverige en viss förkärlek
för medeltidens katolicism. I strid mot 1700-talets
kosmopolitism fördjupade man sig nu i nationalitetens
väsen. Utgångspunkten var tysk filosofi, särskildt
Fichtes och Schellings, och under intrycken från dessa
system företer den nyromantiska dikten en egendomlig
blandning af poesi och filosofi. Med utgångspunkt
från Fichtes filosofi sattes fantasien som suverän
härskare öfver tillvaron, och denna fantasi fick
nu ersätta både 1700-talets moral och dess af
nyromantiken föraktade "sunda förnuft". De mest
bemärkte af den s. k. skolan, som framträdde 1809,
voro P. D. A. Atterbom, L. Hammarskjöld,
Kl. Livijn, Fr. Palmblad, S. J. Hedbom. Men af dessa
var knappt någon mer än Atterbom verklig skald, och
det torde vara tvifvelaktigt, om nyromantiken i något
land i poetiskt afseende nått så högt som Atterbom i
sina båda sagospel "Fågel Blå" och "Lycksalighetens
ö". Den "gamla skolan", mot hvilken de uppträdde,
representerades företrädesvis af Leopold, Valerius
och Wallmark, hvilken senare var den "nya skolans"
ifrigaste motståndare i den häftiga polemiken.
Nyromantiker var ock E. J. Stagnelius, ehuru
han ej tillhörde Atterboms kotteri eller deltog
i nyromantikens strid med "gamla skolan". Hans
ståndpunkt skilde sig ock i flera punkter från
dem. Först religiöst. Stagnelius bekände sig
nämligen till en egendomlig gnostisk filosofi,
som särskildt kommer fram i hans lyriska dikter,
hvilka ha en nästan feberaktig glöd och äro på
samma gång extatiskt religiösa och lidelsefullt
sensualistiska. Vidare var han starkt påverkad af den
grekiska poesien, under det att medeltidens däremot
lämnat honom mera oberörd. Äfven af göticismen hade
han tagit intryck, ehuru dessa dock äro mera ytliga,
och äfven ett nordiskt drama som "Visbur" är snarast
hållet i grekisk stil. Nyromantiken mynnade till
sist ut i K. J. L. Almquists bisarra diktning,
och hos honom slår den reaktionära strömningen
om i fullkomlig radikalism. Nyromantikernas kraf
på fantasiens rätt utvecklades hos honom till
rent hat mot alla lagar och samhällsordningar,
som lade band på individens obegränsade frihet;
detta program framlade han särskildt med afseende
på äktenskapet. Men om nyromantiken härigenom löper
in i 1840-talets radikalism, kan Almquist genom sina
bynoveller och sin
äktenskapsroman "Det går an" äfven sägas ha förebådat
den realism, som sedan framträder i vår litteratur.
Vid sidan af nyromantiken funnos också under
denna litterärt lifaktiga tid andra strömningar,
hvilka dock alla ha det gemensamt, att de rikta sig
mot "upplysningen", särskildt mot dess poesilösa
materialism. Den nyromantiska religiositeten hade
onekligen ett drag af katolsk mystik. Mot denna
satte J. O. Wallin upp en svensk protestantism,
och ett uttryck för denna var den nya psalmboken
af 1819. Ehuru man redan på 1700-talet - framför
allt hos Lidner - kan spåra ett vaknande sinne för
bibelns poesi, är det dock först med Wallin, som
denna uppfattning bryter igenom. En varmt religiös
personlighet var också E. G. Geijer, som dock stod
nyromantiken närmare än Wallin och t. o. m. i
början af "gamla skolan" räknades dit. Han kan
äfven sägas ha varit den, som kraftigast förfäktade
nyromantikens reaktionära idéer, ända till dess att
han 1838 gjorde sitt uppseendeväckande "affall"
och närmade sig liberalismen. Utgångspunkten var
i bägge fallen "personlighetsidén". Till en början
stöttes han tillbaka af "upplysningens" ytliga och
abstrakta rationalism, senare af reaktionens bristande
känsla för individen. Samma uppfattning ligger också
bakom hans dikter, i hvilka han söker ge en konkret,
historisk och nationell bild af vissa gestalter från
forntiden - "Vikingen", "Odalmannen", "Skalden",
"Kämpen" -, och bakom hans historia, inom hvilken
han först fått fram de olika tidslynnena och lyckats
individualisera de handlande personerna.
Ännu en ny skiftning möta vi hos Esaias Tegnér,
den utan tvifvel populäraste författare vårt land
haft, till en del kanske beroende därpå, att han
var en eklektiker, som i sin diktning förenade
tidens alla olika strömningar. Han hade tagit
starka intryck af 1700-talets poesi, särskildt
af Oxenstiernas, och denna retoriska stil når med
Tegnér sin högsta fulländning. Å den andra sidan
kan man säga, att denna praktfulla retorik dock
saknar den musikaliska undertonen i Geijers och
nyromantikens dikter. Klarheten har ofta köpts på
bekostnad af stämningsrikedomen. Vidare påverkades
han mer än andra samtida svenska skalder af särskildt
den tyska nyklassicismen, af Goethe och framför allt
af Schiller, men ehuru han var professor i grekiska,
erinrar hans dikt dock mera om den romerska än om
den grekiska poesien, och han är därför mindre ren
neoklassiker än Runeberg. Men äfven tidens romantiska
poesi har afsatt djupa spår i hans diktning, särskildt
Byron, hvars stil ganska mycket går igen i "Axel",
och Öhlenschläger, som gaf honom väckelsen till den
"götiska" romanscykeln "Fritiofs saga". Slutligen
märka vi hos honom en reflex af den fornnordiska
eddapoesien. Dessa olika intryck sammangjutas
emellertid hos honom till ett helt, som blifvit ett
uttryck för hans geniala, utpräglade personlighet,
och i sin starka subjektivism, i sin beundran för de
kraftiga personligheterna - Karl XII och Napoleon
- är han en fullblodsromantiker. Den nyromantiska
reaktionen stötte honom därför tillbaka, likaså senare
den segrande demokratismen, och han förblef alltid
oppositionsman - kämpande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
