Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska litteratuen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att Creutz däremot hyllade den sensualism, som låg
bakom den moderna upplysningsfilosofien. Till sist,
mot 1760-talets slut, nådde denna sensualism sin
höjdpunkt hos Karl Mikael Bellman, där den dock
alls icke framträder som någon mot ortodoxien riktad
"filosofi", utan blott som ett oreflekteradt uttryck
för tidslynnet. En liknande brytning föreligger mellan
idealism och realism. Till sitt nationella skaplynne
var den svenska litteraturen nog realistisk, och
det hade varit denna sträng, som anslagits redan af
Stiernhielm. Men sedermera hade vi gjort bekantskap
med 1600-talets ideala franska litteratur, och detta
bestämde i viss mån utvecklingen i Sverige under
1700-talet. Dalin var i själfva verket realist,
och hans bästa stycke är onekligen den realistiska
"Sagan om hästen", men han sökte ständigt imitera
fransmännen, Racine i sin tragedi "Brynilda", Voltaire
i sin hjältedikt "Den Swenska Friheten" - och han
misslyckades. Bäst är han här i sin såsom hofpoet
skrifna bagatellpoesi, där han lyckligt förenat en för
denna tid elegant form med en god, svensk realism. Fru
Nordenflycht, som icke hade något egentligt formsinne,
sökte dock ännu mera bestämdt än Dalin närma sig
den franska idealismen. Men först Creutz lyckades
besegra språkets svårigheter och nå fram till en
verkligt ideal form. Strax därefter bröt emellertid
realismen med en våldsam kraft fram i Bellmans dikt,
ehuru äfven denna trots all naturalism bar ett drag
af älskvärd fransk rokoko. (Se vidare art. om ofvan
nämnda och om de till perioden hörande förf. Gjörwell,
K. K., Höpken, A. J. von, Modée, R. G., Mörk, J. H.,
Odel, A., Swedenborg, E., Tessin, K. G., och
Wallenberg, J. Om vittra samfund se Tankebyggare
och Utile dulci.)
Gustavianska tiden (1772-1809). Det vetenskapliga
intresse, som varit det utmärkande för frihetstiden,
försvann nu, likaså utilismen och smaken för
moralen. I stället blefvo de estetiska intressena
de förhärskande, och ett uttryck för dessa fick
man i den nya akademi, som 1786 stiftades: Svenska
akademien (se d. o.). Upplysningen kom nu på allvar
till ett genombrott, framför allt genom Johan
Henrik Kellgren, och ett organ fick denna rörelse
i "Stockholmsposten" (se d. o.). Men samtidigt
gjorde sig ock en motrörelse gällande, mindre från
pietismen och herrnhutismen, som lefde kvar från
frihetstiden, mera från swedenborgianismen och
från öfrig mystik, hemliga ordnar o. d., som nu
kommit på högsta modet. En sammandrabbning mellan
dessa båda strömningar skedde på 1780-talet i den
s. k. senscommunstriden, i hvilken särskilit Kellgren
förde det "sunda förnuftets" talan mot mysticismen. En
senare motrörelse var den från Rousseau utgående
känsloströmningen, hvilken i Tomas Thorild och Bengt
Lidner fick sina mest betydande representanter. Denna
rörelse kom äfven att vända sig mot den franska smaken
öfver hufvud. Mot Voltaire och de fransk-klassiske
skalderna satte de upp såsom mönster Ossian, Young,
Shakspere, Klopstock och Goethe. Estetiskt var
emellertid denna smaks herravälde redan förut rubbadt,
ty under 1700-talet hade, äfven frånsedt Thorild,
vissa rörelser framträdt, som bådade det följande
genombrottet. Redan hos Johan Gabriel Oxenstierna
röjer sig en smak för det pittoreska, för
romantikens nattstämningar, dess dunkla mystik
med andar och gengångare; hos Lidner framträder
detta drag än starkare, och icke ens Kellgren
var alldeles främmande därför. I flera af hans
dikter märker man en påverkan från Ossian, och
han har t. o. m. öfversatt en spökballad. Mot
materialismens poesilösa världsåskådning hade han i
sina sista dikter, särskildt i "Den nya skapelsen",
starkt reagerat. Denna under det senare 1700-talet
pågående romantiska strömning nådde sin höjdpunkt
i Frans Mikael Franzéns "Sång öfver Creutz" (1797),
som nästan kan betecknas som en romantisk dikt. För
öfrigt spåra vi redan både hos honom och hos Lidner
den starka religiösa känsla, som sedan skulle bryta
fram. Men äfven den följande goticismen hade sina
förberedelser under 1700-talet, dels i den ända till
midten af århundradet fortlefvande rudbeckianismen
(Björners "Kämpadater" m. m.), dels i mera moderna
dikter: i Gyllenborgs "Vinterkvädet", i Oxenstiernas
"Skördarna", i Thorilds "Götamanna sånger",
t. o. m. hos Kellgren, och Adlerbeths öfversättning
af Hákonarmál riktade ånyo uppmärksamheten på den
bortglömda isländska litteraturen. Äfven nyhumanismen,
som vid denna tid börjat som en opposition mot
den franska pseudoklassicismen, var i Sverige icke
alldeles okänd och påverkade icke blott Adlerbeth
och Ehrensvärd, utan ock Kellgren. Förberedelser till
ett nytt genombrott i vår litteratur funnos således
sedan långt tillbaka. (Se vidare art. om ofvan nämnda
förf. och om de till perioden hörande Adlerbeth,
G. J., Bergklint, O., Bergman, T. O., Ehrensvärd,
K. A., Envallsson, K. V., Hallman, K. I., Höijer,
B., Kexel, O., Lenngren, A. M., Leopold, K. G. af,
Neikter, J. F., Paijkull, G. von, Porthan, H., Rosén
von Rosenstein, N., Scheele, K. V., Silverstolpe,
A. G., och Valerius, J. D.)
Guldåldern (1809-30). Utbrottet skedde i samband
med den politiska revolutionen 1809 och orsakades
genom bekantskapen med den förut alldeles ringaktade
tyska litteraturen. Vägen för denna banades dock
snarast genom den tyska filosofien, kantianismen,
som särskildt genom Höijer vann insteg vid Uppsala
universitet och där riktade uppmärksamheten
på Tyskland. Äfven den känslosvamlande tyska
romanlitteraturen och tyska sentimentala dramer,
framför allt af Kotzebue, förberedde denna omsvängning
i smaken. Med en viss rätt kan man kalla hela den
litteratur, som nu börjar, romantisk. Men den har dock
många skiftningar. En grupp för sig bilda de egentlige
nyromantikerna, fosforisterna (se Nyromantik),
som närmast påverkats af bröderna Schlegel,
Tieck och Novalis. I det stora hela bestämdes den
s. k. "nya skolans" eller nyromantikens ställning
af dess opposition mot den fransk-klassiska smaken,
hvars anhängare kallades "den gamla skolan". I
motsats till den förut beundrade förståndsklara
diktningen kämpade de för en ny, som framför allt
skulle återge stämningen och därför snarast afsåg
att ha en musikalisk verkan; i nyromantikernas första
diktning ledde dock denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
