Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska litteratuen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intresserade sig för teologi och de
filosofiska disputationerna mellan ramister
och aristoteliker. Men trots detta kom dock ett
naturvetenskapligt studium till stånd, särskildt
genom Rudbeck, som först gjorde sig bemärkt genom
en viktig anatomisk upptäckt af lefverns betydelse
som blodbildande organ och sedan skapade vår första
anatomiska "teater". Sedan slog han sig på botaniken
och inrättade den första botaniska trädgården i vårt
land. Han och Petrus Hoffvenius voro slutligen de
förste vetenskapligt skolade läkarna i Sverige. (Se
vidare art. om ofvan nämnda författare och om de till
perioden hörande förf. Börk, I. A., Frese, J.,
Johansson, L. (pseud. Lasse Lucidor), Rosenhane, G.,
Runius, J., och Swedberg, J.)
Frihetstiden (1718-72). Den naturvetenskapliga
perioden i vårt land är framför allt
frihetstiden. Särskildt blomstrade under denna tid
de biologiska vetenskaperna, som genom Karl von Linné
och hans många lärjungar nådde en rik utveckling. Men
äfven matematiken, fysiken och kemien blefvo nu
verkliga vetenskaper genom så betydande forskare
som Samuel Klingenstierna, Anders
Celsius och Johan Gottschalk Wallerius - för
att blott anföra de främste. Men egendomligt nog,
ehuru alla de nu nämnde voro universitetslärare,
stodo universiteten under denna tid i mycket låg
kurs, voro ringaktade och illa utrustade. Som
vetenskapsinstitutioner omhuldade man i stället de
nu uppblomstrande akademierna. Den äldsta af dessa,
Vetenskapssocieteten (se d. o.), förlades visserligen
till Uppsala, men den nästa, Vetenskapsakademien (se
d. o.), som snart blef den ledande, till Stockholm,
liksom ock Vitterhetsakademien (se d. o.) och de mera
betydande vittra sällskapen. Detta sammanhänger med
tidens praktiska, utilistiska läggning, ty i dessa
akademier samlades företrädesvis praktiskt folk,
och inom vetenskapen fäste de sig hufvudsakligen
vid dess praktiska nytta. Den vetenskap, som
jämte naturvetenskaperna vid denna tid tilldrog
sig det största intresset, var därför ekonomien,
inom hvilken man först hyllade merkantilismen (se
Merkantilsystemet), sedermera fysiokratismen (se
Fysiokrater). För de humanistiska vetenskaperna
hade man däremot mindre sinne. Men äfven inom dessa
gjorde sig dock mera vetenskapliga synpunkter
gällande än förut, delvis under inverkan från
naturvetenskapen. Inom historien och språkvetenskapen
var det Erik Benzelius d. y., som banade
vägen, och efter honom följde 1700-talets främste
svenske språkforskare, Johan Ihre. I allmänhet lade
man nu - i motsats till det föregående århundradet -
hufvudvikten på studiet af de moderna språken, och
inom den jämförande lingvistiken begränsade man sig
till de språk, som lågo svenskan närmast. Inom
historien bröt man bestämdt med rudbeckianernas
fantasier, och med Benzelius, Anders af Botin och
Sven Lagerbring började en kritisk värdesättning af
källorna. Den historiska stilen blef nu också lättare,
och särskildt egde Olof von Dalin en stor förmåga
att genom sin berättarkonst göra historien populär
i vida kretsar. Men i andra fall stodo 1700-talets
historiker kvar på en äldre ståndpunkt. Montesquieus
människouppfattning hade ännu ej trängt igenom, och man hade
intet sinne för olika tiders särlynnen. Både
forntidens vikingalif och medeltidens mystik voro
dem därför obegripliga och bedömdes ur samtidens
synvinkel. Ej heller hade de någon uppfattning af det
karakteristiska hos olika personligheter. Först med
Geijer trängde denna nya uppfattning igenom. En annan
brist hos 1700-talets historieskrifning sammanhängde
ock med hela tidslynnet: dess intresse för moralen,
som vi tydligast märka i den förtjusning, med
hvilken man mottog Dalins moraliska veckoskrift "Then
Swänska Argus" och dess efterföljare. Liksom under
reformationsperioden var det fortfarande historiens
uppgift att ge moraliska lärdomar och exempel, icke
att skildra en utveckling.
Detta intresse för moralen röjer sig ock på
det religiösa området. I det yttre härskade
visserligen 1600-talets ortodoxi med obruten kraft,
men i det tysta underminerades dess ställning mer
och mer. Först trängde pietismen in, sedermera
herrnhutismen, och i Swedenborgs teosofiska
system, som vann många anhängare särskildt i
västra Sverige, fick man en egendomlig blandning
af rationalism och mystik. Viktigast var dock
upplysningsidéernas inträngande i Sverige. Under
förra delen af 1700-talet spåras de ännu blott
svagt - i gyckel med prästerskapet och i det ökade
intresset för moralen på bekostnad af bekännelsen,
och här var det Lundafilosofen Anders Rydelius
(d. 1738), som genom sina "Förnuftsöfningar" angaf
riktningen. Men med årh:s midt blef utvecklingen
raskare. Universitetsfilosofien - i allmänhet
wolfianism - hade väl föga betydelse för den
allmänna bildningen, men utanför universiteten
gjorde man bekantskap med Voltaire och Rousseau,
snart äfven med encyklopedisterna, och genom
universitetsundervisningen i fysik och astronomi
fick man en alldeles ny världsbild - Newtons i
st. f. medeltidens och reformationens -, och detta
återverkade på den religiösa uppfattningen. Till
ett fullkomligt genombrott kom denna "upplysning"
dock ej förr än med Gustaf III:s tid.
Den här angifna utvecklingsgången spåras ock inom
skönlitteraturen. Dalin var blott så till vida
en anhängare af "upplysningen", att han gärna
riktade sin satir mot prästerna - särskildt i sina
"kalottpredikningar" - och att han företrädesvis
intresserade sig för moralen, under det att
renlärigheten däremot var honom ganska likgiltig. Men
upplysningens mera radikala idéer tilltalade honom
icke, och i grunden en kall natur, var han ganska
oberörd af de religiösa spörsmålen. Af annat lynne
var den, som efterträdde honom som den ledande inom
litteraturen, fru Hedvig Charlotta Nordenflycht,
hvars betydelse ligger i hennes rika, religiösa
känsla. Då hon gjorde bekantskap med Bayles, Voltaires
och Rousseaus skrifter, framkallade detta en verklig
brytning i hennes väsen mellan gammal barndomstro
och upplysningsfilosofi, utan att hon kunde komma
till någon klarhet. Hennes båda yngre vänner,
Gustaf Fredrik Gyllenborg och Gustaf Filip Creutz,
genomgingo aldrig någon dylik kris. Gyllenborg, en
mera kall natur, sökte i sina dikter ge ett uttryck
åt tidens "stoiska" dygdelära; under det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
