Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska litteratuen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
första - nu förlorade - psalmbok är af 1526, men
efterföljdes sedan af flera. Det var också först nu vi
fingo en verklig lyriker i den begåfvade äfventyraren
Lars Wivallius. Äfven det bevarade dramat börjar först
med reformationstiden, ty i medeltida skrift ha vi
blott ett obetydligt legenddrama ("De uno peccatore,
qui promeruit gratiam"). Af reformatorerna togs
dramat upp för att i det inlägga reformationens idéer,
äldst såsom ett bibeldrama, d. v. s. en konstlös
dialogisering af någon biblisk berättelse. Det
äldsta vi ha kvar är af Olaus Petri, "Tobiæ
commedia", som utgör ett inlägg för den protestantiska
äktenskapsteorien. I början af 1600-talet fingo vi ett
världsligt drama. Till Tyskland kommo på 1580-talet
engelska komediantband, som spelade de stycken,
hvilka uppförts på Londons teatrar vid tiden strax
före Shakspere. Dessa s. k. engelska komedier blefvo i
Tyskland högst väsentligt förgrofvade, men beteckna
dock ett framsteg framför bibeldramat. I Sverige ha
vi ett dylikt drama, "Thisbe", som skrefs i början
af 1600-talet af Magnus Olai Asteropherus, troligen
efter något tyskt komediantdrama som källa eller
förebild. Af liknande art äro ock Messenius’
(d. 1636) dramer, "Disa" m. fl. Från Tyskland fingo
vi slutligen en tredje art af drama. I skolorna,
både i Tyskland och Sverige, uppförde man nämligen
Terentius’ komedier för att öfva lärjungarna i
latintalande. Men sedan började man efterbilda
dessa Terentiusdramer, först på latin, sedan på
modersmålet, och därvid sökte man gärna skildra
studenternas eget lif. Dylika "studentkomedier3 ’
af Jakob Chronander och Samuel Brask skrefvos
äfven i Sverige och uppfördes i skolorna. (Se
vidare art. öfver ofvannämnda författare och de till
perioden hörande förf. Abrahamus Andreas Angermannus,
Laurentius Andreæ och Peder Andersson Swart.)
Stormaktstiden (1648-1718). På nyåret 1648 -
samma år som westfaliska freden inledde ett nytt
politiskt skede - afslutade Georg Stiernhielm sin
epokgörande dikt "Hercules", och därmed börjar en
ny period i vår litteraturhistoria. För det första
metriskt. Före 1600-talets midt hade de svenska
dikterna varit affattade på den oregelbundna, ända
sedan folkungatiden begagnade knitteln eller på
syllabisk (stafvelseräknande) vers, som dock först vid
1500-talets slut kommit i bruk. Nu däremot fingo vi
vår regelbundna, moderna svenska vers. Själf ville
Stiernhielm skapa en svensk vers i anslutning till
den antika, liksom denna byggd på stafvelsernas
kvantitet, och han skref äfven dikter på hexameter
("Hercules"), på pentameter, på adonisk och sapfisk
vers o. s. v., men därjämte på samma versmått som
de latinska medeltidshymnerna. Och denna metriska
reform slog nu så hastigt igenom, att knitteln och
den syllabiska versen så godt som alldeles upphörde
efter bekantskapen med "Hercules". Men äfven i annat
afseende var "Hercules" epokgörande. Uppgiften för
Stiernhielm var att skapa en fosterländsk diktning,
bildad efter den antika, och "Hercules", ehuru närmast
en lärodikt, betraktades af honom och hans samtida
som ett klassiskt epos. Denna antikiserande riktning
blef dock ej långvarig och
upphörde redan på 1670-talet, då man äfven slutade
begagna klassiska metra. De, som f. ö. kunna räknas
dit, äro blott Samuel Columbus (se Columbus 3) och
Urban Hiärne (se Hjärne 2). Den förre sökte skapa
en klassisk ode-diktning, men hans "Odæ sveticæ"
äro i verkligheten blott vanliga svenska visor. Hiärne
sökte i "Rosimunda" (1665) skapa en klassisk tragedi
efter Senecas mönster. Men äfven sedan man efter
1670-talet öfvergett den antikiserande riktningen,
fortlefde Stiernhielms skola i en annan form ända in
i frihetstiden. Denna senare tid fäste sig nämligen
företrädesvis vid det moraliserande elementet i
"Hercules", och det var denna didaktiska poesi, som
lefde kvar och särskildt odlades af fru Sofia Brenner
och Haqvin Spegel, hvilken i viss mån kan
betraktas som Stiernhielms trognaste lärjunge. Hans
stora, på sin tid så prisade skapelseepos, "Guds werk
och Hwila" (1685), var dock föga själfständigt,
utan blott en bearbetning af norrmannen Arrebos
"Hexaemeron". Men äfven han hade sina epigoner,
af hvilka Olof Kolmodin, författare till "Biblisk
qwinnospegel" (1732), är den mest bekante. I hans
bibliska bondmålningar mynnar Stiernhielmska skolan
till sist ut. Redan omkr. 1680 hade emellertid en
ny strömning kommit, som inleddes af pseudonymen
Skogekär Bärgbos 1680 utg. sonettsamling "Wenerid",
hvilken närmast anslöt sig till Petrarcas bekanta
dikter. Därmed hänvisades på det moderna Italien,
och det var till den där härskande marinismen, som
de svenske skalderna under tiden 1680-1700 närmast
anslöto sig: Johan Lillienstedt, Kristofer
Leijoncrona och framför allt Gunno Dahlstierna. hvars
"Kunga Skald" är det typiska exemplet på svensk
marinism. Men ungefär samtidigt gjorde man bekantskap
med den franska storhetstidens poesi, och genom denna
lärde man sig inse barocken och smaklösheten hos de
italienska förebilderna. Mest tilltalad kände man
sig af den franska burlesken, och i Israel Holmström
trodde man sig ha fått en svensk Scarron. Viktigare
för den följande utvecklingen var J. G.
Werwing, som mest öfversatte franska s. k. poésies
fugitives, och mest betydande var Samuel
Triewald (d. 1743), som valde Boileau till mönster,
dock utan att rätt förstå honom.
Äfven i vetenskapligt afseende är stormaktstiden af
betydelse, emedan en svensk vetenskaplig forskning då
började, om än ej mer. Någon betydande vetenskapsman
från denna tid finnes dock ej - med ett undantag:
juristen Johan Stiernhöök. De vetenskaper,
som mest omhuldades, voro språkforskningen och
fornkunskapen, men dessa voro alldeles nya, och
längre än till ett ometodiskt trefvande kommo
ej dessa vetenskapens föregångsmän: Stiernhielm
och Olof Rudbeck. Den senares fantastiska arbete,
"Atlantican", behärskade dock fornforskningen långt in
på 1700-talet, då rudbeckianismen dräptes af Dalins
satir. Vid sidan af dessa antikvariska drömmare
funnos dock kritiska samlare, såsom Johan
Hadorph, Johan Peringskiöld och Claudius Örnhialm,
hvilka genom sina afskrifter af äldre handlingar gjort
forskningen stor nytta. Naturvetenskapen odlades föga
vid universiteten, där man mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
