Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska litteratuen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tack vare hans biografi vördats scm helgon. Biografien
är på latin och ger ett gripande uttryck åt
medeltidens svärmiska mystik. Petrus behärskade
fullkomligt sin tids teologiska och filosofiska
vetande och var till sin läggning onekligen poet. Vår
förste latinske skald i egentlig mening var biskop
Brynjulf Algotsson (d. 1317), som författade våra
äldsta s. k. officier, af hvilka de öfver Kristi
törnekrona och S. Helena äro de mest bekanta. En
tredje lärd från samma tid var magister Mattias
(d. 1350), som skref flera på sin tid berömda
skolastiska arbeten. Den mest bekanta var dock
den heliga Birgitta (d. 1373), som onekligen är en
af medeltidens i poetiskt afseende mest begåfvade
mystiker. Hennes "Uppenbarelser" nedskrefvos först på
svenska, men öfverflyttades sedan af hennes biktfäder
på latin. Utom såsom religiös skald har Birgitta haft
stor betydelse för den svenska kvinnobildningens
höjande. Före hennes tid fanns knappt någon på
svenska affattad litteratur, ty en dylik behöfdes
ej för de latinkunnige munkarna; endast till tjänst
för nunnorna i Skänninge förelåg ett fornsvenskt
legendarium från slutet af 1200-talet. Men Birgitta
lät för sin räkning öfversätta en annan legendsamling,
"Vitæ Patrum", samt början af bibeln, möjligen ock
några andra arbeten, och det af henne grundlagda
Vadstena kloster blef sedan ett litterärt centrum
för hela norden. Där öfversattes den ojämförligt
största delen af de - vanligen mystiska - skrifter,
som lästes under unionstiden.
Den världsliga litteraturen har tagit sin färg af
riddarväsendet. Ett uttryck för denna nya anda äro
de s. k. Eufemiavisorna (se d. o.), dikterna om
"Ivan Lejonriddaren", "Hertig Fredrik" samt "Flores
och Blanzeflor", som under 1300-talets första
år öfverflyttades till svensk knittelvers. Ett
mera själfständigt arbete af liknande art är den
s. k. Erikskrönikan, som antagligen från början
var afsedd att utgöra ett inlägg i den strid,
som den mördade hertig Erik Magnussons parti
förde mot konung Birger. Till denna redogörelse för
händelserna 1317 och strax efteråt fogade författaren
sedan en inledning, behandlande Folkungarnas äldre
historia till 1313, men hann ej förbinda de bägge
skildringarna, i följd hvaraf dikten företer en lucka
för åren 1313-17. Viktigast är balladdiktningen (se
Folkvisor), hvars blomstring troligen infaller under
folkungatiden, ehuru vi numera ha våra ballader
kvar blott i uppteckningar från en långt senare
tid. I hvarje fall ge de, liksom Eufemiavisorna och
Erikskrönikan, ett uttryck åt denna tids åskådning,
åt dess svärmeri för höfviskhet och ridderlighet. (Se
vidare art. om de ofvan nämnda och om Folkvisor samt
Konunga- och höfdingastyrelsen.)
Unionstiden (1375-1520). Det betecknande för denna
tid, både politiskt och litterärt, är det starka
framträdandet af nationalitetskänslan, som väcktes
dels af det tyska förtrycket under Albrekt, dels,
och framför allt, af Engelbrektska upproret. Ett
uttryck för denna nya stämning har man framför allt i
biskop Tomas’ visor, men äfven i framträdandet af en
historisk litteratur, i den s. k. Engelbrektskrönikan,
som nu visserligen är förlorad, men inarbetad i
Karlskrönikan (om Karl Knutsson), de tre
Sturekrönikorna, den prosaiska krönikan - det första,
men grundligt misslyckade försöket att vetenskapligt
behandla Sveriges äldre historia -, Lilla rimkrönikan,
Ericus Olais "Chronicon Gothorum" och bröderna
Olaus Magnus’ och Johannes Magnus’ arbeten, hos
hvilka patriotismen framträder i en nästan grotesk
form. Intresset för riddardikten var däremot tydligen
i aftagande, ehuru flera dylika skrefvos under
denna tid: "Konung Alexander", som öfversattes
på uppdrag af Bo Jonsson, "Namnlös och Valentin",
"Paris och Vienna" m. fl. Parisstudierna upphörde
under denna tid, och i stället vände sig svenskarna
till de nybildade tyska universiteten, hvarigenom
vi kommo i ett starkt beroende af tyska kulturen -
ett beroende, som under reformationstiden ytterligare
stegrades. 1477 erhöllo vi dock eget universitet,
i Uppsala, som också kan betraktas som en frukt af
den nationella rörelsen under perioden. Från Tyskland
fingo vi våra första boktryckare. Den första i Sverige
tryckta boken är "Vita Katharine", som 1483 trycktes i
Stockholm af Johan Snell. Någon större betydelse för
den allmänna bildningen hade boktryckarkonsten dock
ännu icke, ty böckerna voro afsedda endast för den
katolska gudstjänsten. På svenska utgåfvos blott några
obetydliga andaktsböcker, den äldsta, "Aff dyäfwlsens
frästilse", 1495. (Se vidare art. om de ofvan nämnda
och Alexander-sagan, Boktryckarkonst, Ericus Olai,
Johannes Magnus, Karlskrönikan, Namnlös och Valentin,
Olaus Magnus, Prosaiska krönikan, Sturekrönikorna,
Tomas och Trojasagan.
Reformationstiden (1520-1648). Reformationens utbrott
gaf däremot tryckpressen ökad betydelse, och nu
utgafs från Kungl. tryckeriet i Stockholm en mängd
arbeten, som kraftigt bidrogo till reformationens
spridning. Den ojämförligt mest betydande författaren
var Olaus Petri, och genom sina i stilistiskt afseende
öfverlägsna folkskrifter var han den förste, som lärde
svenska allmänheten konsten att läsa i bok, liksom
han ock kan sägas ha skapat den svenska prosa, som i
mer eller mindre fördärfvadt skick blef den brukliga
ända fram till Dalin. Denna friska, af reformationens
stora och bärande idéer fyllda tid var emellertid af
kort varaktighet. Olaus Petri afled 1552, och redan
förut hade intresset för luthersk renlärighet börjat
ersätta intresset för protestantismen. Tiden från
Olaus Petris död till Gustaf II Adolfs tronbestigning
(1611) är därför i litterärt afseende ytterst
steril och fylles mest af råa stridsskrifter af
religiöst eller politiskt innehåll. Uppvaknandet
skedde först med Gustaf II Adolf. Då ordnades vårt
undervisningsväsen, Uppsala universitet, som åter
upprättats 1593, utvidgades från ett prästseminarium
till ett efter den tidens fordringar fullständigt
universitet, bibliotek och riksarkiv kommo till,
och anslag gåfvos för litterära ändamål, särskildt
för skapandet af en historisk litteratur, ehuru äfven
våra mest betydande historieskrifvare från denna tid,
Erik Jöransson Tegel och Joh. Messenius, icke stå
särdeles högt. Skönlitteraturen under denna period
bestod mest af psalmer och andliga visor: vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
