Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska Linné-sällskapet - Svenska literaturföreningen - Svenska literatursällskapet - Svenska litteratuen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på (Linnés) Hammarby på initiativ af hoftandläkaren
E. Förberg, har till ändamål att sprida kunskap
om Karl von Linné och hans verk samt att väcka och
underhålla intresset och vördnaden för vårt lands
största naturvetenskapliga minne. Det ämnar utge
skrifter af och om Linné och hans lärjungar, upprätta
förteckning öfver alla Linnéana och hopbringa ett så
fullständigt Linnébibliotek som möjligt. Dess närmaste
mål är att grundlägga ett Linnémuseum och att söka
återställa Linnés gamla botaniska trädgård i Uppsala.
Då tillgångarna sådant medge, vill sällskapet genom
understöd främja forskningar, afsedda att fördjupa
kännedomen om Sveriges natur och folk. 24 nov. 1917
hade sällskapet sin första ord. sammankomst i
Stockholm. Dess förste ordf. är Linnéättlingen
professor T. Tullberg.
Svenska literaturföreningen. Se Svenska
litteraturföreningen.
Svenska literatursällskapet. Se Svenska
litteratursällskapet.
Svenska litteraturen indelas för öfverskådlighetens
skull i vissa perioder. Men härvid bör man alltid
hålla i minnet, att en period hvarken börjar eller
slutar ett bestämdt år, utan att litteraturen liksom
kulturen öfver hufvud är stadd i en oafbruten
utveckling och att olika strömningar ständigt
korsa hvarandra. Periodindelningen tillhör således
blott läroboken, icke verkligheten. Likaså bör
förutskickas den anmärkningen, att här endast kunna
anges utvecklingens hufvudmoment; för de enskilda
biografierna hänvisas till de särskilda artiklarna
i Nordisk familjebok. De anföras i slutet af hvarje
afdelning.
Den hedniska tiden (-1000). I egentlig mening börjar
en litteratur först vid den tid, från hvilken
skriftliga minnesmärken föreligga, d. v. s. hvad
Sverige beträffar först vid slutet af 1200-talet. Men
före denna bevarade skriftliga litteratur kan ha
funnits en annan, dels en skriftlig, som gått
förlorad, dels en muntlig, och om båda kan man
uppställa mer eller mindre sannolika förmodanden. I
denna vidsträcktare mening kan man tala om en svensk
litteratur äfven före 1200-talets slut. På våra
runstenar ega vi nämligen sparsamma skriftliga
meddelanden redan från 200- eller 300-talet
f. Kr. De tidigaste, affattade på det s. k. äldre
runalfabetet, äro dock ytterst svårtolkade och ega
nästan uteslutande ett språkligt intresse. Men de
yngre, från tiden 800-1100, äro dels mycket talrika,
särskildt i Mälarlandskapen, dels jämförelsevis säkert
tolkade. En del af dem är helt eller delvis på vers,
och särskildt viktig är inskriften på Rökstenen. Här
är nämligen en hel strof bevarad ur, såsom det
vill synas, ett längre kväde. Karaktären af denna
strof är alldeles densamma som inom den isländska
folkpoesien, och häraf tyckes framgå - hvilket
ju ock i och för sig är ytterst rimligt -, att den
hedniska folkpoesien i Sverige, hvad formen beträffar,
föga skilt sig från den bättre bevarade isländska
eller den s. k. eddapoesien. Äfven den andra arten
af isländsk-norsk poesi, den s. k. skaldepoesien,
tyckes ha varit representerad i Sverige, ty på
svenska runstenar omtalas en Odd skald och en Torbjörn
skald. Men också innehållet i denna svenska forndikt
har, åtminstone delvis, varit detsamma
som inom den isländsk-norska. Utom runstenar ha
vi nämligen från denna tid också s. k. bildstenar,
d. v. s. stenar med figurframställningar, som återgå
till några på ristarens tid populära sagor. Dylika
äro Ramsundsberget, Gökstenen, Ockelbostenen,
Ardrestenarna, Ramsjöstenen, Dräflestenen m. fl. Af
dem framgår, att äfven de i Eddan bekanta sagorna
om Sigurd Fafnesbane och Volund ha varit kända i
Sverige. Till ännu mera vidtgående resultat kan man
nå genom en jämförelse mellan de isländsk-norska
eddadikterna och de finska Kalevalasångerna. En
undersökning af den fornengelska dikten "Beowulf"
synes ock visa, att sagoinnehållet i denna hämtats
från Danmark och Sverige, och sannolikt återgår den
norska ättdikten "Ynglingatal" i stora delar till ett
eller flera fornsvenska kväden, återger i hvarje fall
sagoinnehållet i dessa. (Se vidare Beowulf, Edda,
Runor, Rökstenen och Ynglingatal.)
Den äldsta kristna tidens litteratur (1000-1250). Den
första kristna missionen i vårt land, från
Hamburg-Bremen, började visserligen redan på
800-talet, men sträckte sig blott till Birka,
och spåren af dess verksamhet synas snart ha
utplånats. Den egentliga missionen började först på
1000-talet och utgick troligen från England. Under
hela 1000-talet pågick en häftig kamp mellan de
båda religionerna, och ej heller på 1100-talet var
hedendomen fullt utrotad. Kyrkan var f. ö. blott en
missionskyrka, som ännu ej ordnats in i medeltidens
hierarkiska system. Det är därför tydligt, att den
litteratur, som bör ha funnits, har varit såväl
hednisk som kristlig. Under denna tid stodo vi
ännu i liflig förbindelse med Novgorod samt äfven
med Bysans (Konstantinopel), och att döma af Saxo
och den isländska litteraturen pågick en stark
sagoströmning från Bysans, öfver Novgorod, till
norden. Dessa sagor, som föreligga i Saxos krönika och
i den isländska s. k. fornaldarsagan, böra ha varit
bekanta äfven för svenskarna, som företrädesvis ledde
dessa förbindelser. En dylik, delvis i det svenska
varjagerriket i Ryssland utbildad saga, är Didriks
saga af Bern, som vid midten af 1200-talet nedskrefs
i Bergen. Troligtvis funnos också kristna legender på
allittererande versmått, och ett par, som nu föreligga
blott på prosa från slutet af 1200-talet, göra intryck
af att vara omskrifningar af äldre dikter. Äfven
legender om de svenska helgonen torde ha utbildats
under denna tid, ehuru de först senare nedskrifvits
på latin; från 1206 ha vi dock en latinsk legend om
Värends apostel S:t Sigfrid. (Se vidare Didrikssagan,
Fornaldarsögur och Saxo.)
Folkungatiden (1250-1375). Genom det viktiga
kyrkomötet i Skänninge inordnades Sverige i
den romersk-katolska kyrkan, och samtidigt blef
riddarväsendet här bekant. Svenskarna började också
drifva studier vid universitetet i Paris, och i följd
af detta fick kulturen i vårt land nu den medeltida
kulturens allmänna skaplynne, naturligtvis med vissa
nationella skiftningar. Litteraturen under denna tid
är dels kyrklig, dels världslig. Vår äldste författare
var den på Gottland omkr. 1235 födde dominikanmunken
Petrus de Dacia, som författade en biografi öfver
en ung flicka, Kristina från Stumbelen (se denna),
hvilken sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
