Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Swedenborg, Emanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människas inre sinne blifvit öppnadt. Redan i detta
lifvet har hvarje människa sin plats i andevärlden,
beroende af hennes förstånds och viljas inre
tillstånd. Människan har i sig två änglar och två
andar från helvetet. Dessa påverkas af andra andar;
människan blir så ett centrum för ett otaligt antal
andar, som påverka alla hennes tankar och känslor. S:s
andeumgänge hade också ett oerhördt omfång, från det
mest sublima till det mest triviala. Om hans eviga
väl eller ve kämpade andar; när han hade värk i en
tå, berodde det af, att en ande, som i lifvet varit
äktenskapsbrytare, satt sig under hans fötter. I
hvarje naturlig tanke etc. spårar S. andar. Andarnas
inbördes ställning har ingenting gemensamt med rummet
i den materiella världen, men antar dock en skenbarhet
af rum, så att deras inre öfverensstämmelser te sig
som närhet, deras inre skiljaktigheter som afstånd.
Afståndet mellan världens förnuftiga invånare
är med afseende på den andliga världen att räkna
för intet. Att tala med en Saturnus’ invånare var
för S. lika så lätt som att tala med en afliden
jordinvånares själ. S:s skildring af de olika
planetvarelserna, främst i boken De telluribus in
Mundo nostro solari (1758), synes f. ö. påverkad af
hans föreställning om olika metallers förhärskande
på olika planeter. Eljest är S:s andelära ej
något oredigt fantasteri, utan en fullt systematisk
utbildning af psykologien i "Oeconomia". I enlighet
med korrespondensläran tolkas andevärlden. I enlighet
med denna är ock bibeln skrifven. Därför döljer sig
under dess bokstafsmening en andlig och under denna
en ännu högre, himmelsk mening.
Hufvudurkunden för denna bibeltolkning är S:s Arcana
coelestia (London 1749-56; "Himmelska hemligheter",
bd 1-7 öfv. af J. A. Sevén 1861 ff., bd 8-17 öfv. af
C. J. N. Manby 1882-1911), som är en utläggning af de
två första Moseböckerna, men genom utdrag från hela
bibeln med upplysande anmärkningar nästan kan anses
som en förklaring öfver hela bibeln. De 11 första
kapitlen af 1 Mos. betraktas af S. som uteslutande
symboliska och handlande om människans andliga
tillstånd och om tvenne förhistoriska "kyrkor" före
den israelitiska. I de sex skapelsedagarnas verk såg
han människans andliga skapelse eller pånyttfödelse
och i den sjunde dagens sabbatshvila det tillstånd
af inre frid, som följer på pånyttfödelsen. I Adam
och Eva i Edens lustgård såg han den uräldsta
församlingen 1. "kyrkan", där människorna lefde
i himmelsk oskuld, i syndafallet denna kyrkas
begynnande förfall, i syndafloden hennes förstöring
genom en öfversvämning af ondt och falskt, i Noak
och hans söner den gamla "kyrkan", ej mera himmelsk
(med kärleken som förhärskande), utan andlig (med
visheten som förhärskande), och i tornbyggandet i
Babel denna kyrkas förstöring. S:s bok De coelo et
inferno (London, 1758; "Om himmelen och helvetet",
öfv. 1821, 1848, 1868 och 1889, senast af Manby)
är eg. ett utdrag ur vissa delar af hans "Arcana
coelestia". Han skildrar där såväl det mellantillstånd
(andarnas värld), där både de onde och de gode
successivt mogna för sina slutliga hem, som ock
de världar, i hvilka de till sist hamna (himmel och
helvete) och som äro indelade
i otaliga samhällen, i hvilka människoandarna
grupperas på grund af sitt inre tillstånd,
sina inre frändskaper och sympatier. Helvetet
är icke ett straff, utan de ondes själfvalda
tillstånd. Deras straff består blott däri, att
de genom sin själfviskhet plåga sig själfva och
hvarandra. S. å. (1758) utgaf S. De nova Hierosolyma
et ejus doctrina coelesti ("Om Nya Jerusalem och
dess himmelska lära", 1871 och 1892) och De ultimo
judicio et de Babylonia destructa ("Om yttersta
domen och Babels förstöring", öfv. 1835 och 1864). I
det förra ger han en kortfattad framställning af
sin teologi - lärorna om Jesus Kristus såsom den
ende Guden, hvilken iklädt sig människonatur för att
besegra helvetets makt och återlösa människorna från
densamma genom att med det gudomliga genomtränga och
sålunda förhärliga sin människonatur och i hvilken är
en gudomlig tre-enhet, nämligen det gudomliga i sig
(Fadern), det gudomligt mänskliga (Sonen) och den från
honom utgående gudomliga inflytelsen eller verkningen
(den Helige ande), samt om rättfärdiggörelsen genom
kärlek och tro och ett däraf följande lif i lydnad för
Guds bud (ej genom tron allena). I det senare arbetet
såväl som i Apocalypsis revelata ("Den afslöjade
Uppenbarelseboken", 1762) äfvensom i den tidigare
skrifna, men först efter hans död utgifna Apocalypsis
explicata ("Den förklarade Uppenbarelseboken") tolkade
han profetiorna om Kristi andra tillkommelse såsom
förverkligade genom en yttersta dom i andevärlden 1757
(af honom själf åskådad och beskrifven i "Diarium
spirituale" och flera skrifter) och stiftandet af en
ny kristen kyrka, som skulle bli framtidens kyrka.
En uttömmande och systematisk framställning
af sin teologi lämnade S. i sitt sista arbete,
Vera christiana religio (1771; "Den sanna kristna
religionen", 1888), om hvilket Lamm fäller omdömet,
att detta 82-åringens arbete i konsekvens och klarhet
vida öfvergår äfven hans yppersta naturvetenskapliga
arbeten. En systematisk framställning af sin
religionsfilosofi gaf han 1763-64 i Sapientia
angelica de divina providentia ("Änglavisheten om
den gudomliga försynen", 1866) och Sapientia angelica
de divino amore et divina sapientia ("Änglavisheten
med hänsyn till den gudomliga kärleken och den
gudomliga visheten", 1860). I det förra arbetet
definierar han försynen som den gudomliga kärlekens
och vishetens regering och betonar, att dess
högsta lag är mänsklighetens eviga väl, att en
annan dess lag är, att människan skall samarbeta
med Gud för förverkligandet af hans afsikter samt
att uraktlåtenheten att göra detta är orsaken till
alla hennes lidanden. I det senare framhåller han,
att lif och kärlek äro ett, att kärleken är Guds
väsen eller vara och att visheten är formen för detta
vara. Skapelsens grund är, att den gudomliga kärleken
icke kan existera utan föremål. Skapelsens mål och
sammanfattning är människan. Hos henne finnas tvenne
mottagande former (receptacula) för Gud. Hennes vilja
är en mottagande form för den gudomliga kärleken,
hennes förstånd för den gudomliga visheten.
I omedelbart samband härmed står S:s lära om
könsskillnaden och äktenskapet. Enligt denna lära,
som särskildt behandlas i Deliciæ sapientiæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
