Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Swedenborg, Emanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under ångesten att nå ett sådant bevis och under
en uppslitande inre strid, om han skulle öfverge
det naturvetenskapliga arbetet för det religiösa,
kastades han under resan 1743-44 in i en svår
psykisk kris, som tillspetsades genom kampen
mot förment författarfåfänga och starka sexuella
påkänningar. S. förde öfver sina inre upplefvanden
dessa år noggranna dagboksanteckningar (utg. 1859
af Klemming i 99 ex. för bibliotekens räkning under
namnet Drömboken). Under krisen fick S. erfarenhet
af, att det ges andar af många olika slag;
människors olika stämningar ledas af andeväsen;
hon påverkas ej omedelbart af Gud, utan genom
änglar och andar. Dessa visade sig för S. i olika
skepnader, mest kvinnogestalter, och kunde af honom
tolkas genom korrespondensläran. Så gjordes början
till den religiösa periodens andelära. Visionerna
blefvo allt starkare och mötte i tre former: 1)
drömmar, 2) förnimmelser vid öfvergång från sömn till
vakande eller tvärt om, 3) pseudohallucinationer,
d. v. s. visioner i vaket tillstånd, som dock ej
lokaliserades till de periferiska sinnesorganen,
utan uppfattades med inre skådande. Ett stort steg
mot vissheten om, att alla dessa visioner tolkade den
andliga sanningen, blef den stora Kristusvisionen
påsken 1744, då den af tvifvel anfäktade S. en
natt i ångest vaknar och beder Kristus om hjälp
och då känner dennes hand öfver sina sammanknäppta
händer och ser Kristus ansikte mot ansikte. I maj
s. å. kom S. öfver till London, där han under fem
månader stod i förbindelse med herrnhutarna och
funderade på att ingå i deras samfund, men sedan
bröt med dem på grund af sin antipaulinism. I
London fann krisen sin lösning genom den bekanta
visionen, då S. på en källare i april 1745 intog
sin måltid. S. såg mörker sänka sig ned i rummet,
golfvet täckas af reptilier, mörkret upphöra och
en man sitta i ett hörn och tilltala S.: "Ät icke
så mycket!" (asketiskt lif). På natten återkom skyn,
och gestalten, hvilken nu var klädd i ljus och purpur,
förklarade sig vara skaparen och återlösaren och gaf
S. uppdraget att förklara skriftens andliga innehåll
för människorna. Denna syn, som enl. Herrlin, Lamm
och Kleen har varit af psykosensoriell art (en
verklig varseblifning, en hallucination), betydde
för S. den gudomliga bekräftelsen på, att han i
sitt religiösa system varit ledd af Gud och att han
funnit sanningen. Den inre striden var därmed slut,
själfviskhetens och osedlighetens frestelser dödade;
S. kunde viljelöst öfverlämna sig som ett verktyg
i Guds hand. Andevärldens riken hade öppnats för
hans blick. Visionerna och uppenbarelserna fortforo
och blefvo dagligt bröd för S.; de hade väsentligen
blott den pseudohallucinatoriska formen (som ju ej
berör frågan om deras religiösa värde), och de hade
mist den extatiska, uppskakande karaktär, som de ega
i Drömboken. Med profetens själf känsla och ödmjukhet
som Guds redskap kunde S. egna sitt återstående lif åt
den religiöse förkunnarens kall. Om han förut i sitt
intresse att rifva den af Cartesius byggda gränsmuren
mellan ande och materia hade materialiserat allt ända
upp till Gud och liksom nedifrån sett världssystemet
mekaniskt byggas upp i spiralen ända in i andevärlden,
så spiritualiserar
han nu i samma intresse allt, ser liksom uppifrån
hela världssystemet utgestaltas nedåt spiralen som
allt svagare representationer af det andliga. Det
är hvad man missvisande kallat S:s "affall" från
sin naturvetenskapliga åskådning. Lamm anmärker
att, då man från S:s naturfilosofiska arbeten
öfvergår till hans teologiska, frapperas man genast
af öfverensstämmelsen mellan dem in i de minsta
detaljer; man märker blott vid närmare granskning,
att systemet blifvit enhetligare och fastare. (Enligt
Kleen innebar S:s kris, att den ärftliga belastningen
från både fädernet och mödernet utvecklades till
full parafreni, d. v. s. en med hallucinationer
förenad paranoia, förryckthet; S. blef en typisk
paranoiker, hvars hela religiösa period blef en
fortsatt utbildning af sjukdomen, med förföljelse-
och storhetsföreställningar; det härskande i hans
paranoia var hans föreställning om att representera
Kristi andra tillkommelse på jorden.)
På sommaren 1745 återvände S. till Sverige och egnade
sig åt bibelns studium på grundspråken. Härunder skref
han 1745-48 vidlyftiga anteckningar i många volymer
till bibeln, Adversaria och Index Biblicus, som han
sedan flitigt använde. 1747 begärde och erhöll han
afsked från sitt ämbete med bibehållande af halfva
lönen för lifstid (anbudet om högre tjänsterang
afböjde han). Han skref nu ständigt på teologiska
arbeten och reste tid efter annan till London eller
Amsterdam för att låta trycka dem, alldenstund
religionsfriheten i Sverige icke var så stor, att de
där utan svårigheter kunnat utges. 1748-56 var han
i London, likaså 1758-59; efter riksdagens slut 1762
begaf han sig till Amsterdam, återvände 1764, men fann
Sverige så sönderslitet af partistrider, att han ej
trifdes hemma. Han gjorde en ny resa till Amsterdam
och London 1765-66; 1768 är han åter i Amsterdam,
besöker Paris och London och kommer till Sverige
1769 (om hans sista år se nedan). Han förde under
denna tid en dagbok öfver sina andliga upplefvanden
och visioner, Memorabilia (9 vol. 1747-63; äfven
inströdda i hans skrifter, utg. 1843-47 under titeln
Diarium spirituale).
Enligt S. stå alla människor i samband
med andevärlden. De äro endast ej medvetna
därom. Skillnaden mellan honom och andra var blott,
att hans innersta var öppnadt, d. v. s. att han blef
medveten om de föreställningar, som människosjälen
erhåller genom sin ständiga förbindelse med
andevärlden, men som i hennes vanliga, normala
tillstånd äro omedvetna. Människan har ett yttre
och ett inre minne. I det inre minnet förvaras allt
hvad som försvunnit ur det yttre, så att intet går
förloradt af människans alla föreställningar. Efter
döden utgör erinringen om allt, som någonsin
kommit i människans själ, hennes lifs bok. Andarnas
närvaro verkar blott på människans inre sinne, men
detta intryck gör, att hon tycker sig se dem utom
sig. Andarnas språk är ett omedelbart meddelande af
idéer, men har en skenbarhet af det språk människan
vanligen talar och uppfattas såsom varande utom
henne. Andarna stå i den närmaste förbindelse med
i kroppen lefvande människors själar, men detta
förhållande är på båda sidor omedvetet, utom i de
fall, där en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
