Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Swedenborg, Emanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underlig fenomenell ande, som en ideal sökare efter
sanningen, hvilken steg för steg griper efter ständigt
högre problem", och han nådde "till en för hans tid
underbart djup blick i skapelsens väsen". Ramström har
särskildt undersökt S:s arbetsmetod under jämförelse
med tidens öfriga medicinska litteratur och visat, att
många rön, som man trott vara originella för S., af
honom hämtats ur redan föreliggande skrifter, men att
hans storhet bestod däri, att han tog reda på nästan
alla föregående medicinska forskningar ända från
antiken till Stahl och Hoffmann (i "Regnum animale"
citerar han enl. Kleen ej mindre än omkr. 170
författare) och så tänkte öfver, hvilka ytterligare
slutsatser, som därur kunde dragas. Visserligen kunde
han därvid ibland förvilla sig långt från det riktiga;
men "det är ett snilleverk som S. uträttade, då han ur
ett kaos af oriktiga observationer, falska slutsatser
och egendomliga uppfattningar förmådde framtränga
så långt mot verkligheten, som han gjorde." -
Naturligtvis är hans medicinska forskning inställd
i hans naturfilosofiska system. Spiralen fortsätter
genom människokroppens organ ända upp till själen;
allt bildas genom atomernas (bullæ) allt mera
komplicerade sammansättningar; tanken är den mest
förfinade formen af atomrörelse. Människan är en
värld i smått, en mikrokosmos, där allt motsvarar
något i makrokosmos. Men i de medicinska skrifterna
dominerar nyplatonsk stämning mer än förut hos
S. Han reagerar liksom Cambridgeplatonisterna och
Malebranche m. fl. mot de materialistiska slutsatser,
som kunde dragas ur den mekanistiska världsbilden,
och betonar därför den andra sidan af densamma,
hela tillvaron som en organism, ett ändamålsenligt
ur Gud emaneradt lif, där öfverallt det lägre på ett
mystiskt sätt förebildar det högre, och makrokosmos
har sitt ändamål i mikrokosmos. Härmed ha vi ock
kommit till den afgörande vändpunkten i S:s lif,
från empirisk naturforskning till religiös mysticism,
öfvergången kännetecknades af hans lärodikt De cultu
et amore Dei (1745), som i ett af Atterbom så högt
skattadt poetiskt språk med oneklig rik fantasi, men
ock tillkrånglade bilder, skildrar jordens upprinnelse
från solen och hennes utveckling till ett hem för det
första människoparet. Här söker S. för första gången
systematiskt införa den bibliska traditionen i sin
världsbild. Lamm har påvisat, huru stark genklang här
möter från Miltons "Paradise lost"; äfven Platon och
Plotinos’ nyplatonism ha påverkat S.
Förvandlingen hos S. föregicks af en lång
"rufningstid". De ofvannämnda små arbetena omedelbart
efter utgifningen af Opera 1734 visa, huru tendensen
att klargöra förbindelseleden mellan det materiella
och det andliga blir förhärskande. S. sysslade
alltmera med de psykologiska och metafysiska frågorna;
med naturvetenskapens hjälp skulle han på empirisk
väg nå förklaring af den okända världen ofvan den
synliga. Däraf inspirerades äfven hans nyssnämnda
undersökningar om hjärnan som själens angreppspunkt på
kroppen. Inflytandet från Dippel och tidens religiösa
problem blefvo ock mera dominerande. Så formade
S. efter sin naturfilosofi redan på 1730-talet ett
stort religiöst system. Därvid återtog S. ock
barndomens metod med andhämning och
pseudohallucinatoriska objektiveringar af sina
föreställningar. Begynnelsen synes som oftast hos
mystiker ha skett genom ett personligt lefnadsrön,
sannolikt i Amsterdam i juli 1736, och denna första
vision synes ha sammanhängt med något ljusfenomen
(fotism), enl. Lamm. 1736-37 blef i hvarje fall den
betydelsefulla tidpunkten för S:s första drömsyner
och visioner i vaket tillstånd. Han upptecknade dessa
i slutet af sina reseanteckningar ("Itineraria")
1736-40, men dessa blad äro bortrifna och försvunna. I
de flesta fall synas de ha varit yttringar af fotism
(hvarmed naturligtvis intet värdeomdöme är fälldt
om deras reala innebörd). S. kunde ytterligare
utbygga sitt mystiska system genom nära bekantskap
med äldre mystiker från nyplatonikerna och Filon,
kyrkofäderna och den tyska mystiken fram till
Paracelsus, den franska kvietismen och J. Böhmes
teosofi. En särskild plats synes den senmedeltida
judiska mystiken, kabbala, och dess utgestaltning
hos Pico della Mirandola ha intagit för S. Från
kabbala (och nyplatonismen) hämtade han 1740-41
det för hans åskådning mest konstitutiva elementet,
korrespondensläran, som han utvecklade i manuskriptet
Clavis Hieroglyphica (1741). Enligt denna är hvarje
naturligt ting en representant af ett andligt ting och
detta af ett gudomligt. Allt, som synes på jordklotet,
är motsvarigheter till andliga ting och affekter,
djur-, växt- och mineralriket, hus, maträtter, kläder,
människans ansikte, tal och åtbörder, dimma, regn,
blixt o. s. v. i oändlighet; oxar och stutar svara mot
det naturliga sinnets böjelser, får och lamm mot det
andliga sinnets o. s. v. Kabbalas inflytande röjer
sig ock i det högst invecklade och underliga sätt,
hvarpå S. ofta utför motsvarigheterna. Dock finnes hos
honom en afgörande skillnad från kabbala däruti, att
kabbalisterna använde korrespondensläran för att vinna
magiska krafter, S. för att vinna säkrare insikter i
Guds ord och det andliga lifvet. Korrespondensläran
förhjälpte honom till två ting: 1) till den
allegoriska bibeltolkningen, som han begynte 1741
och hvarigenom hans tänkande kunde taga friare flykt,
än när han kände sig bunden af bibelns ordalydelse,
2) till kunskap om änglar och andar, med hvilka han
vid 1740-talets början ännu icke börjat samtala (se
nedan). Tydligt är, att hans på detta sätt utformade
religiösa system från föregående mystiker hämtat
hörnstenarna: bekämpandet af treenighetsläran och
den paulinska rättfärdiggörelseläran och häfdandet
af viljans frihet att medverka vid frälsningen. Åt
sin medvetna semipelagianska motsättning mot den
ortodoxa lutherdomen gaf han uttryck redan i skriften
De fide et bonis operibus (omkr. 1738). Men ändock
åstadkom S:s sträfvan efter rationell bevisföring
äfven i hans mysticism en oerhörd skillnad gentemot
flertalet mystikers teologiska tankevärld. Så egde
han vid 1740-talets början redan en säregen, fullt
utbildad teologisk åskådning. Dock saknade denna
ännu inspirationens visshet. S. var tillräckligt
kritisk för att inse, att den var en produkt af hans
tankeverksamhet; det naturvetenskapliga (själens
demonstrerande) eller religiösa (Gudsuppenbarelse)
beviset för dess fulla sanning hade han ännu ej nått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
