Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Swedenborg, Emanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudrollen. Hans väg till andevärlden börjar bli
märkbar. Därtill medverkade väl, att S. under denna
tid bragtes i närmare beröring med de framträngande
religiösa rörelserna, pietismen, dippelianismen
och herrnhutismen. För det pietistiska sektväsendet
visade han aldrig någon sympati; däremot visade
hans senare religiösa åskådning betydlig påverkan
af Dippel (se denne), som under sin vistelse i
Stockholm besökt Bergskollegiets sammanträden
och framlagt sin antiortodoxa försoningslära. Det
var denna och Dippels treenighetslära (Kristus den
egentlige Gud) liksom hans allegoriska bibeltolkning
och öfver hufvud hans förening af radikal mysticism
och rationalistisk erfarenhetsteologi, som fick
mest betydelse för S. Direkt påverkades S. af
herrnhutarna med deras starka betoning af Kristus
och af kärleken (jfr nedan). Mot slutet af 1720-talet
inträngde den Leibniz-Wolfska filosofien alltmera i
Sverige. 1733 fördjupade sig S. i Wolfs "Ontologica"
och "Cosmologica" och var därmed färdig till ett
nytt vetenskapligt författarskede, hvarunder hans
geni bar sina mognaste frukter.
I maj 1733 företog S. en utrikesresa på öfver ett
år. Färden gick genom Tyskland (där han i Dresden
bl. a. utförligt studerade spegelfabrikation och
äfven intresserade sig för botanik) till Böhmen (där
han bl. a. besökte en mängd masugnar och bergverk och
undersökte torfs lämplighet som bränsle). Då man läser
hans dagboksanteckningar från sina resor (för tiden
1710-39, utg. under titeln Itineraria), intas man
af beundran för hans häpnadsväckande intellektuella
vitalitet. Under hemresan tryckte han i Leipzig
på hertig Ludvig Rudolfs bekostnad sitt berömda
arbete Opera philosophica et mineralia (3 stora
folioband, 1734). Band I sysslar med kosmogoniska
och kosmologiska frågor (om världsdaningen
och världsbyggnaden) och utgör S:s tredje stora
"Principia rerum naturalium". Där föreligger hans
astronomiska forskning fullmogen; S. Arrhenius har
i bd II af Vet. akadis S:s-edition i fem punkter
sammanfattat de idéer, som här först uttalats
af S. och som sedermera med större eller mindre
modifiering medvetet eller omedvetet upptagits af
andra kosmogoniska författare; tidigare hade M. Nyrén
påvisat, att Kant och Laplace väsentligen fått sin
berömda arbetshypotes om solsystemets utveckling
från S. via Buffon (möjligen har S. fått uppslaget
från Anaxagoras). Viktigast är hans 3:e "Principia"
därigenom, att hans mekanistiska naturfilosofi här
genomförts med oerhörd konsekvens. Verkets band II och
III behandla hufvudsakligen metallurgien af järn och
koppar och ha betecknats som det fundamentala arbetet
i metallurgiens historia (Hj. Sjögren) och som ett
nytt bevis på S:s förmåga att nå fram före sin egen
tid. Dock synes man böra göra den reservationen,
att han nådde sina resultat väsentligen enligt den
ofvannämnda arbetsmetoden att skickligt samarbeta,
hvad andra redan funnit. Häftena om kopparns och
framför allt järnets egenskaper fingo ampla loford
af utländska sakkunniga och öfversattes delvis
till fr. och ty. S:s stora verk skaffade honom
bl. a. utmärkelserna att inväljas i Petersburgs
vet. akad. och uppföras på den påfliga index. -
För S. återstod nu den organiska
naturen, och han tvekade ej att inordna äfven den
i den mekanistiska spiralen. Klart stod redan för
honom målet att på naturvetenskaplig väg nå själen;
därför måste framför allt människan anatomiskt och
fysiologiskt utforskas. Häråt egnade han efter 1734
sin kraft. Redan detta år utgaf han två små arbeten:
Prodromus philosophice ratiocinantis de infinito,
där vi möta en förtjänstfull, för att vara af
S. ovanligt klar och kortfattad framställning af
bl. a. det cerebrospinala nervsystemet (med det
anatomiska till stor del hämtadt från Heister),
och De mechanismo operationis animæ et corporis,
där vi finna själen ställd under geometriens
och mekanikens lagar; den skall utforskas på
naturvetenskaplig väg såsom materiell, men äfven
genom bibeln, då den vänder en icke-materiell sida
mot Gud; själens förbindelse med Gud förmedlas genom
änglar med likartade själar som vi själfva. Från
1735 hopa sig manuskripten. S. slog sig lös från
allt annat arbete, utverkade 1736 tjänstledighet för
flera år med afstående af halfva lönen och afreste
öfver Danmark (där han vidare excerperade Wolf),
Tyskland, Holland (där han prisar det republikanska
styrelsesättet) och Belgien till Paris. Där vistades
han nära två år under flitiga studier och vaket
iakttagande af allehanda kulturförhållanden (se hans
"Itineraria"). Våren 1738 reste han från Paris öfver
Lyon, Turin, Milano, Padua, Venezia m. fl. st. till
Rom, hufvudsakligen som turist. För det italienska
folket fick han motvilja. Febr. 1739 vände han från
Rom åter till Genua (där "Itineraria" upphöra) och
vidare öfver Paris till Holland, där han nu efter
fem års arbete kunde i Amsterdam trycka sitt kanske
förnämsta vetenskapliga verk, De oeconomia regni
animalis (2 dlr, 1740-41; en kort efteråt skrifven 3:e
del trycktes först 1847). Under tiden hade i Sverige
Vet. akad. 1739 stiftats, och S. invaldes på förslag
af Linné
1740. Efter hemkomsten intog han där sin plats
1741. Han syntes nu ärna slå sig till ro i Stockholm
och köpte 1743 en malmgård vid Hornsgatan (se nedan,
sp. 922). Men redan s. å. begaf han sig åter på en
längre utländsk resa, öfver Stralsund och Hamburg
till Amsterdam, där han tryckte ett nytt storslaget
medicinskt verk, Regnum animale (3 dlr, 1744-45),
med en af naturvetenskaplig forskarentusiasm
flammande, välskrifven prolog. Flera andra
partier lågo färdiga i manuskript, liksom det
märkliga arbetet De cerebro (utg. i engelsk öfv.
1882 och 1887). Sedan redan anatomen A. Retzius i
ett tal 1845 betecknat S:s medicinska verk som
ett underverk, ha i nyaste tid framför allt G. Retzius
och M. Ramström analyserat den vetenskapliga halten af
S:s idéer särskildt i fråga om det cerebrospinala
nervsystemet och hjärnbarken som säte för både den
sensoriska och den motoriska själsverksamheten inom
kroppen. Till väsentlig del synes redan S.
ha framlagt den berömda "lokalisationsläran"
omkr. halftannat århundrade, innan denna
af den nutida forskningen utformats. G.
Retzius har bedömt hans forskning i ett föredrag
1903 så: "han var icke blott lärd anatom och
skarpsinnig iakttagare, utan en i flere hänseenden
förutsättningslös, skarp och djup anatomisk tänkare.
Han reser sig i hjärnforskningens historia som en
ensamstående,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
