Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Swedenborg, Emanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de amore conjugiali (1768; "Vishetens förnöjelser
i fråga om äktenskapliga kärleken", 1884 och
1895, af Manby) hör könsbestämdheten ej blott
till människans jordelif, utan är någonting från
hennes andliga individualitet oskiljaktigt och
därför evigt. Människan är till sin kropp antingen
man eller kvinna därför, att hon till sin själ är
ettdera. Mannen och kvinnan framställa gudsbelätet
på olika sätt. Mannens grundväsentlighet är att
vara en afbild af den gudomliga visheten eller det
sanna, kvinnans att vara en afbild af den gudomliga
kärleken eller det goda. Den förre är i främsta
rummet en förståndspersonlighet, den senare en
viljepersonlighet. Hvarje man är – till sitt väsens
grundanlag – en individualiserad form af sant, som
söker förening med sitt motsvarande goda, hvarje
kvinna åter en individualiserad form af godt, som
söker förening med sitt motsvarande sanna. Endast i
förening framställa man och kvinna det fullständiga
gudsbelätet – kärlekens och vishetens bild. Detta är
den andliga grunden till äktenskapet, hvilket därför
finnes äfven i himlen. All osedlighet i förhållandet
mellan könen är därför en profanation, ett skändande
af gudsbelätet hos människan.
Betonandet af det sannas och det godas enhet
var i själfva verket ett genomgående drag i S:s
teologi. I Doctrina vitæ pro Nova Hierosolyma
(1763; "Lefverneslära för Nya Jerusalem", 1821,
ny uppl. 1835; ny öfv. af Manby 1906) framhåller
han, att all religion har afseende på lifvet,
att religionens lif är att göra det goda och att
människan aldrig har mera sanning än hos henne finnes
godhet. Hela hans teologi hvilade, förklarade han
själf, på tvenne principer – "att Gud är en och att
det ges en förening af kärlek och tro". Själf sade
han sig ha varit alltifrån sin ungdom "en fiskare" i
andlig mening, d. v. s. en sökare efter sanningar –
först naturliga, sedan andliga.
Bland de märkligaste profven på S:s förmåga af
telepati eller clairvoyance äro, att han i Göteborg
skulle ha förnummit den stora eldsvådan i Stockholm
19 juli 1759 samtidigt med, att den egde rum, att han
kunde meddela den holländske ambassadören i Stockholm
de Martevilles änka ett viktigt kvittos gömställe samt
att han på Stockholms slott 1761 skulle ha hviskat i
Lovisa Ulrikas öra de ord, som hennes aflidne broder
prins August Vilhelm mellan fyra ögon sagt till henne
vid deras sista sammanträffande och som efter hennes
utsago voro af den beskaffenhet, att prinsen aldrig
i sitt lif kunnat yppa dem för någon människa. Själf
betraktade S. dessa uppenbarelser som obetydligheter
och förargade sig öfver deras popularitet, emedan de
ställde hans egentliga mission i bakgrunden. De voro
enligt S. på sitt sätt lika naturliga tilldragelser
som företeelserna i den sinnliga världen, emedan
hvarje människa är till sin ande i den andliga
världen, på samma gång hon till sin kropp är i den
naturliga.
Under den tid af tjugusju år, som S:s religiösa
period räckte, var hans vitalitet alltjämt
förvånande stor. Han var för det mesta sysselsatt
med författandet af sina teologiska skrifter (ett
flertal utom de ofvan nämnda, inalles mer än 30 st.,
i stor utsträckning upprepningar). Dock var han
ingalunda främmande för samhällets angelägenheter. Han
tog verksamt del i riksdagsförhandlingarna på
Riddarhuset, särskildt 1761, då riksrådet grefve
Höpken berättar, att S:s betänkanden i några
finansfrågor voro de bästa, som inlämnades till
riksdagen. Han påyrkade 1755 i ett om framtidsblick
vittnande memorial inskränkningar i försäljningen af
rusdrycker. I Vet. akad:s handlingar infördes 1763 en
uppsats af honom om inläggningar i marmorskifvor etc.
Enligt samtidas intyg var S. en af de ädlaste,
rättrådigaste och välvilligaste människor. Det
var honom omöjligt att vika en hårsmån ifrån hvad
han ansåg sant och rätt eller att bryta ett gifvet
löfte. Höpken säger, att han känt honom personligen i
42 år och att han icke kan erinra sig någon karaktär
af mera genomgående förträfflighet än hans.
 |
| Fig. 2. Swedenborgs till hans malmgård vid Hornsgatan hörande lusthus, dit han plägade draga sig tillbaka för studier och meditationer och där han hade många af sina visioner. Lusthuset, som å fig. visas på sin ursprungliga plats, flyttades 1896 till Skansen (se Nordiska museet, sp. 1311). Själfva boningshuset lämnade i början af 1800-talet plats för ett annat. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
