Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svartengren, Torsten Hildebrand - Svartengren, Yngve Adolf - Svarte Petter - Svarte prinsen - Svarte-Skåning - Svartfjeldet - Svartfjeldjökelen - Svart fluss - Svartfläckiga guldvingen - Svart fältspaniel - Svartfötterna - Svartgjuse - Svart glaskopf - Svart granit - Svarthafre - Svarthalsforsen - Svarthatten - Svartholm - Svarthufvade sångaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omfattande skriftställarverksamhet. Under Waldenströmska
lärostriderna i försoningsfrågan uppträdde han
som försvarare af den kyrkliga uppfattningen,
bl. a. i den värdefulla skriften Det är fullkomnadt
(4:e uppl. 1916). Af andra skrifter må nämnas
Hvad synes dig om Gud och dig själf? (1897), Det
evangelisk-lutherska sakramentsbegreppet (1898)
och Af Gud till Gud (1899). 1890-91 redigerade han
tidskr. "Fridsrösten". S. har utgett en Abc-bok på
lapska språket, redigerat en ny upplaga af lapska
psalmboken och upplagor af flera lapska läroböcker
samt deltagit i öfversättningen af nya testamentet
till lapska.
4. Yngve Adolf S., den föregåendes kusin,
tidningsman, f. 13 nov. 1859 i Blomskog, Värmlands
län, student i Uppsala 1881, var 1886-90 redaktör af
"Karlstadstidningen", 1890-97 redaktör af "Upsala
nya tidning", som han grundlade och upparbetade, var
1897-1901 medredaktör af "Östergötlands dagblad",
1902-03 redaktör af "Malmö tidning", skilde sig
som ifrig anhängare af de proportionella valen
från sina liberala meningsfränders flertal,
medarbetade därpå 1905 i "Svenska dagbladet"
och 1906-09 i "Stockholms dagblad" samt var
1909-17 redaktör af "Östgöta correspondenten".
3. O. B.
Svarte Petter, spelt., en lek med kort, hvilka bytas
obesedda, hvarvid lika kastas bort ("paras"), tills
endast spader knekt finns kvar. Den, hos hvilken detta
kort stannar, får namnet Svarte Petter och blir sotad
på näsan.
Svarte prinsen. Se Edvard, engelska prinsar l,
sp. 1384.
Svarte-Skåning, ett tillnamn, som bars af en dansk
släkt, närmast bördig från Skåne. I slutet af
1300-talet inflyttade den till Sverige och utdog
i början af 1500-talet. I vapnet förde den en båt,
vanligen försedd med drakhufvud. Dess förste i Sverige
bosatte medlem var riddaren Nils Jönsson. Kort
före konung Albrekts fall sändes han med en här
att belägra Axevalla slott, och sedan han intagit
detta, erhöll han det som förläning; han förenade
härmed andra län, såsom Örestens, men förflyttades i
början af 1400-talet till Nyköpings slott, som han
sedermera behöll. Sonen Jöns Nilsson var svenskt
riksråd samt höfvitsman på Öresten. En tid innehade
han äfven Akershus i Norge, då han spelade en roll
vid den norska bonderesningen 1436. Dennes söner
Åke Jönsson och Ture Jönsson voro båda rikets råd
och lagmän, den förre i Södermanland, den senare i
Västergötland. K. H. K. (S. T-g.)
Svartfjeldet [-fjellet], en 1,218 m. hög topp,
högsta fjället i Finnmarkens amt, Norge, reser sig
öfver Svartfjeldjökelen på Bergsfjordhalvöen mellan
Altenfjorden i ö. och Kvænangen, Tromsö amt, i v.
K. V. H.
Svartfjeldjökelen. Se Svartfjeldet.
Svart fluss, metall. Se Fluss 2.
Svartfläckiga guldvingen, zool. Se Guldvingar.
Svart fältspaniel. Se Hunden, sp. 1311.
Svartfötterna, en indianstam. Se Blackfeet
och Indianer, fig. 1.
Svartgjuse. Se Ljuse, sp. 898
Svart glaskopf, miner. Se Psilomelan.
Svart granit, petrogr. Se Diabas, Diorit och
Hyperit.
Svarthafre. Se Hafre.
Svarthalsforsen. Se Indalsälfven, sp. 468.
Svarthatten, fjälltopp. Se Rennebu.
Svartholm, fordom fästning i Finland, på en ö i
Degerbyfjärdens mynning, 11 km. utanför staden
Lovisa. Sedan de förutvarande befästa gränsorterna
mot Ryssland-Fredrikshamn och Villmanstrand- afträdts
till detta land, behöfdes en ny befästning till södra
gränsens skydd, och som lämplig plats härför föreslogs
nyssnämnda ö, dock under förutsättning, att äfven
den vid fjärdens inre ända liggande staden Degerby
(sedermera kallad Lovisa) befästes. S:s befästande
påbörjades 1748. Enligt den fastställda ritningen
byggdes S. som en bastionerad rektangel, bakom hvars
östra kurtin en bombfri stenkasern uppfördes; bakom
södra kurtinen byggdes kommendantshuset och bakom
den norra ett bombfritt magasinshus. Slutligen
lades ett bastioneradt strandverk framför norra
fronten. 1766 var allt detta i det närmaste
färdigt; men 1767 års fästningskommission ansåg
S. vara för litet och föreslog därför byggandet
af låga strandbatterier och upprättandet inom dem
af magasiner för skärgårdsflottan och armén. Detta
förslag gillades, och fästningsbyggandet fortsattes,
men östra och västra strandbatterierna blefvo aldrig
färdiga. 1773 påbörjades bakom västra kurtinen
ett bombfritt förrådshus, som sedan tills. med
de förut uppförda byggnaderna bildade ett inre
högverk med bestyckning i andra våningen och
på taket. 1785 bestämdes, att strandbatterierna
skulle uteslutas. 1788 sattes S. i försvarsstånd,
men blef ej anfallet under då pågående krig. 1795
upptog S:s bestyckningsplan 190 pjäser. Bombfritt
utrymme fanns för 600 man, och stormfriheten var väl
tillgodosedd. Vid krigsutbrottet 1808 var S. i ganska
godt fortifikatoriskt försvarsskick, men bestyckning
och ammunitionsutrustning lämnade åtskilligt öfrigt
att önska. Något stöd af befästningar vid Lovisa hade
S. ej heller, ty där var föga eller intet gjordt
(jfr Lovisa, sp. 1187). Sedan ryssarna uppfordrat
fästningen, men öfverkommendanten K. M. Gripenberg
svarat nekande, började de 23 febr. inneslutningen,
som först den 28 var fullbordad. Sedan ryssarna 2 och
8 mars ånyo förgäfves uppfordrat S., öppnade de eld,
som dock gjorde föga verkan. Likväl framställdes
den 10 begäran om 6 veckors stillestånd. Den
afvisades af ryske befälhafvaren general Muchanov;
men den 11 beviljade han ett 3 dagars stillestånd,
som utlöpte 14 mars, och då förlängning vägrades,
öfverlämnades det uppsatta kapitulationsförslaget,
som undertecknades den 17, hvar på fästningen
öfverlämnades den 18. Såväl ryske general en-chef
Buxhœvden som ingenjörgeneralen van Suchtelen
ansågo S. vara i förträffligt försvarsstånd. Hvarken
kommendant, som ifrigt förordat först stillestånd,
sedan kapitulation, eller garnison torde därför
ha uppfyllt sin plikt; men om detta berodde på
bestickning, har ej kunnat utrönas. Ryssarna
iståndsatte fästningsverken fullständigt; men 7
juli 1855, under Krimkriget, sprängdes fästningen i
luften af engelsmännen och är numera endast en ruin.
L. W:son M.
Svarthufvade sångaren, zool. Se
Trädgårdssångarsläktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
