Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 837-838 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Swansea - Svanshals - Svansjöarna - Svanskappa - Svanskog - Svanskotor - Svansläktet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af affärs- och industrikvarter, medan bostadskvarteren
ligga utmed hafvet längre västerut samt ö. om floden
(S:t Thomas och Port Tennant), förenade med de västra
stadsdelarna medelst en öfver slussen till North dock
och floden gående väldig kombinerad landsvägs- och
järnvägsbro. Staden är i allmänhet väl och regelbundet
byggd och försedd med en mängd parker och planteringar
(sammanlagdt 42 har). Vid vissa vindriktningar är
den helt insvept i rök från kopparverken, hvilket
dock visat sig mindre menligt för hälsan än för
växtligheten. S. har ett stort antal gudstjänstlokaler
(29 tillhörande eng. statskyrkan, 84 nonkonformister,
2 katolska, 1 synagoga), ett präktigt stadshus
(guildhall) i italiensk stil (1847), en byggnad från
1838-39 i jonisk stil, inrymmande Royal institution
of South Wales, med naturhistoriska och andra museer,
bibliotek (särskildt rikt på arbeten om Wales) och
konstsamling; en annan storstilad byggnad är uppförd
för Free library and institute of science and art;
vidare finnas grammar school (från 1682) för gossar
och en sådan för flickor, teknologiskt institut,
lärarseminarium samt flera välgörenhetsanstalter,
såsom för döfstumma och blinda. Den goda hamnen
samt närheten till rika stenkolsgrufvor ha skapat
en ofantligt stor metallurgisk industri, omfattande
företrädesvis smältning af kopparmalm (sedan drottning
Elisabets tid), men äfven af bly, zink-, silfver-,
nickel-, kobolt- och järnmalmer samt tillverkning
af tennplåt och förtent järnplåt, af kemikalier,
konstgödsel, järnvägsvagnar, slaggtegel och briketter
m. m. Handeln, omfattande utförsel af stenkol och
industriens produkter samt införsel af malmer,
är synnerligen liflig. Hamnen, som förfogar öfver
4 dockor med en sammanlagd vattenyta af nära 60 har
(den yngsta och största, King’s dock, byggd 1904-09,
är 27,5 har), besöktes 1915 af ett in- och utgående
tonnage af nära 4,5 mill. (utom kustfarare),
hvilket gjorde S. till den 7:e hamnplatsen i
Storbritannien. Utförseln af stenkol och koks var
samtidigt nära 4 mill. ton. – Staden leder sitt
ursprung från en af Henry Beauchamp 1099 anlagd borg,
som förstördes på 1200-talet och hvaraf nu intet finns
kvar; af ett på 1300-talet uppfördt fäste återstår
föga utom kärnan (keep). Stadens första privilegier
utfärdades af Johan utan land (1199–1216), men de
äldsta befintliga äro från 1234.

Svanshals (ej Svanhals), socken i
Östergötlands län, Lysings härad. 4,207 har. 1,096
inv. (1916). S. bildar med Kumla ett pastorat i
Linköpings stift, Lysings kontrakt.

Svansjöarna, tre med hvarandra sammanhängande sjöar
i Svanskogs socken i södra delen af Gillbergs härad,
Värmland: Västra Svan (2,1 kvkm.), Mellan-Svan
(3,5 kvkm., båda 91 m. ö. h.) samt Östra Svan (2,4
kvkm., 78 m. ö. h.), uppta afloppet från Stora Bör,
på gränsen mellan Nordmarks och Gillbergs härad (157
m. ö. h., 14,8 kvkm.) och afrinna norr ut genom Eldan
(75 m. ö. h., 5 kvkm.) och Aspen (68 m. ö. h., 3,4
kvkm.) till Gillbergasjön (45 m. ö. h., 3 kvkm.),
hvars aflopp är Byälfven.


Svanskappa, hästsk., används till skydd för hästens
svans (se fig.) vid järnvägs- eller båttransporter
och förfärdigas af filt eller läder samt
spännes medelst remmar dels omkring svansen,
dels vid täckesgjorden, så att den får ett stadigt
läge. I st. f. svanskappa kan man använda en i svansen
inflätad halmviska.
B. C–m.

Svanskog, socken i Värmlands län, Gillbergs
härad. 13,331 har. 1,516 inv. (1916). Annex till Kila,
Karlstads stift, Gillbergs kontrakt.

Svanskotor, biol. Se Kota, Människan, sp. 247, och
Svans 1.

Svansläktet, Cygnus, zool., tillhör fam. änder
(Anatidæ), ordn. andfåglar (Anseriformes) inom
fåglarnas klass. Detta släktes representanter
äro stora simfåglar med mycket lång, smal hals;
näbben är hög vid basen, i spetsen nedtryckt och
längre än hufvudet; trakten mellan ögat och näbbroten
("tyglarna") är naken. Benen äro långt bakåtsittande,
befjädrade nästan till hälleden. Svanerna förekomma i
alla delar af jorden, mest i de nordliga. De arter,
som tillhöra det nordliga halfklotet, äro hvita
(ungarna gråaktiga), hvaremot de på det södra äro helt
eller delvis svarta. Sina födoämnen taga svanerna
förnämligast ur växtriket och upphämta dem vanligen
från grundt vatten, i det de ställa sig i upp- och
nedvänd ställning i vattnet för att kunna sträcka
hufvudet och halsen ned till bottnen; halsens längd
får ersätta dykningsförmåga, som saknas. De simma
förträffligt och flyga väl, sedan de mer eller mindre
bullersamt uppkommit från vattnet. På land röra de
sig otympligt. För människan äro de mycket skygga
och mot andra djur ofördragsamma. De lefva parvis
vid sötvatten, och deras äktenskap synas vara för
lifvet. De äro stryk- eller flyttfåglar. Sångsvanen
(C. musicus) har pannan ofvan platt; tyglarna och
näbbens bas framåt till under näsborrarna äro gula,
öfriga delar af näbben svarta, stjärten i spetsen
afrundad. Luftstrupen går in i bröstbenet och bildar
där hos äldre individer af denna och nästföljande
art en vertikal slynga. Längd 160 cm. Sångsvanen har
vidsträckt utbredning såväl i Nya som Gamla världen
och finnes under häckningstiden förnämligast i dessa
världsdelars nordligaste länder. I Sverige häckar
den på sanka träsk och myrar i Lapplands ödsliga
skogsmarker. Under flyttningstiderna visar den sig
i de sydliga delarna af vår halfö och kvarblir vid
isfria kuster ofta hela vintern. Sångsvanen simmar med
rak hals och utan upplyfta vingar. Den är mera skygg
än tamsvanen. Hvad den mycket omtalade "svanesången"
(se d. o.) beträffar, åstadkommes denna icke, som
man trott, af den döende svanen, utan höres som ett
klangfullt, tvåtonigt läte under flyttningarna. Äggen
läggas i ett stort, af vattenväxter sammansatt rede,
vanligen på en tufva eller stundom i själfva vattnet;
de äro 4-8 och af brunhvit färg. –

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>