Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Swanenburgh - Svanen från Pesaro - Svanesund - Svanesång - Swanevelt, Herman - Svanfloden (Swan river) - Svangstranden - Svangstrandsveien - Svangtjärn - Svanhals - Svanhals - Svanhalskorn - Svanhalsnålar - Svanhielm, J. - Svanhild - Svanhvit - Svaning, Hans - Svanjungfru - Svankrygg - Svanriddaren - Swan river - Svans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inflytande af Adam Elzheimer, hos hvilken han i
Rom förmodligen studerat. S:s största betydelse
ligger däri, att han var Rembrandt Harmensz van
Rijns förste lärare (1620-23). - Af Jacob van
S:s bröder, Nicolaes och Willem van S.,
bägge artister, var den senare, f. 1581 i Leiden
och d. där 1612, skicklig kopparstickare, som
bl. a. graverade efter Mierevelt, Moreelse och Rubens.
O. G-g.
Svanen från Pesaro [-rå]. Se Rossini.
Svanesund, sund i Bohuslän mellan sydöstra Orust
och fastlandet. Efter ritning af M. G. De la
Gardie byggdes 1677 vid S. på fastlandssidan
två medelst kommunikationslinjer förbundna
blockhus. Juli-okt. 1719 byggdes på Rehnskölds
föranstaltande vid S. på samma plats en redutt, som
dock efter fredsslutet lämnades att förfalla. L. W:son
M.
Svanesång, en skalds sista dikt, ofta dets. som
hans "afsked från min lyra". Uttrycket har sitt
upphof i den antika, verkligheten icke motsvarande
(jfr Svansläktet) sägnen, att svanen, tar afsked
af lifvet genom skön sång. Svanen var hos de gamle
grekerna Apollons heliga fågel, som äfven egde
siarförmåga. Bildligt har därför svan nyttjats som
beteckning för skald: svanen från Avon (Shakspere),
svanen från Mantua (Vergilius), eller, tonsättare:
svanen från Pesaro (Rossini). I den nordiska
mytologien och folktron förekommer svanen ofta;
bl. a. troddes valkyrjorna kunna antaga svanhamn
(svanjungfrur). Jfr Svanriddaren. Se
Cassel, "Der schwan in sage und leben" (1872), Sidney
Hartland, "Science of fairy tales" (1891), och Nawell,
"Lady Featherflight" i "The folklore congress" (1893).
R-n B.
Swanevelt [-felt], Herman, holländsk landskapsmålare,
f. omkr. 1600, troligen i Utrecht. d. 1655 i Paris,
vistades länge i Rom och bosatte sig sedan i Paris,
där han 1653 blef led. af akademien. S. var produktiv,
och många af hans taflor finnas i kontinentens
museer, men han saknade originalitet. Han
målade i Claude Lorrains art, utan att dock
komma mästaren synnerligen nära. Däremot
var S. en framstående landskapsraderare.
O. G-g.
Svanfloden (Swan river), flod i sydvästra
delen af australiska staten Väst-Australien,
bildas af två flodgrenar, Saltfloden från n. och
Avon från s. ö., går efter deras förening vid
Northam åt s. v., bryter genom Darlingkedjan,
passerar Perth och mynnar vid Fremantle ut i
Atlantiska oceanen. Längd 500 km. S. är segelbar
endast från Perth. - Ur den 1829 här grundlagda
Svanflodskolonien har West-Australia utvecklat sig.
(J. F. N.)
Svangstranden, naturskön trakt längs sydöständan af
Holsfjorden (se d. o.). Den vackra landsvägen längs
S. kallas Svangstrandsveien och leder i n. till
Sundvolden (se d. o.). K. V. H.
Svangstrandsveien. Se Svangstranden.
Svangtjärn. Se Lais älf.
Svanhals, socken. Se Svanshals.
Svanhals. 1. Husdjurssk. Se Hals, sp. 1172. -
2. Trädg., en päronsort.
Svanhals, Fredrik. Se Gyllensvan.
Svanhalskorn, landtbr. Se Korn, sp. 1055.
Svanhalsnålar, arkeol., kallas nålar, vanligen af
brons eller järn, hvilkas öfre del är S-formigt
omböjd med två buktningar. Hufvudet kan vara
skålformigt, skifliknande, koniskt o. s. v. De
tillhöra den förromerska järnåldern, särskildt den
s. k. hallstatt-tiden. De förekomma allmännast i
Tyskland och Österrike, men äfven i Skandinavien.
T. J. A.
Svanhielm, J. Se Stenografi, sp. 1267.
Svanhild, nord. myt. Se Hamder och
Volund.
Svanhvit, nord. myt. Se Ladgunn.
Svaning, Hans, dansk historieskrifvare, f. 1503,
d. 1584, var af bondesläkt, tog namn efter sin
födelsestad Svaninge på södra Fyn, studerade först
i Köpenhamn och 1529-39 i Wittenberg. Han blef sedan
professor i retorik vid Köpenhamns universitet, var
1541-52 lärare för prins Fredrik (senare Fredrik II)
och blef 1553 k. historiograf samt bodde senare till
sin död i Ribe, där han var domkapitlets dekan. Af
hans skrifter utgåfvos Kong Hans’ historie 1560 jämte
en motskrift mot den svenske ärkebiskopen Johannes
Magnus’ "Historia", men under en äldre författares
namn, och Kristian II:s historie, som är mycket
otillfredsställande, först 1658. S:s hufvudverk,
en Danmarks historie, förstördes i handskrift vid
universitetsbibliotekets brand 1728. E. Ebg.
Svanjungfru. Se Svanesång.
Svankrygg. Se Länd 2.
Svanriddaren, enligt en saga från trakterna
vid nedre Rhen en riddare från okändt land,
hvilken i en af en svan dragen båt kommer en skön
furstedotter till hjälp, räddar henne från en afskydd
tillbedjare och blir hennes make, men åter måste
lämna henne, då hon i trots af hans förbud spörjer
efter hans härkomst. Sagan härstammar från mytiska
föreställningar och var under medeltiden föremål för
flerfaldig poetisk behandling (en fransk "Roman du
chevalier au cygne" från 1100-talet, utg. 1846-48;
Wolfram von Eschenbach, som förenade sagan med
Graalcykeln och gjorde svanriddaren identisk med
Parcifals son Loherangrin, se Lohengrin; Konrad von
Würzburg m. fl.). Se arbeten af von der Hagen (1845),
W. Müller (1856), Bloete (1894, 1904 och 1907) och
A. Olrik, "Danmarks heltedigtning", I: 256-261 (1903).
R-n B.
Swan river [swå’rivö]. Se Svanfloden.
Svans. 1. (Stjärt) Zool., den beteckning, som hos
åtskilliga bilateralt symmetriska ryggradslösa
djur tämligen godtyckligt ges åt den bakersta
kroppsdelen. Hos ryggradsdjuren däremot är sagda
kroppsregion i så måtto homolog hos de olika
klasserna, som den stödes af svanskotorna. Hos
fiskarna äro svanskotorna utmärkta därigenom, att de
undre bågarna förena sig nedtill och bilda en ring,
som innesluter svanskärlen, samt att de bakersta
svanskotorna äro mer eller mindre starkt ombildade
till bärare af stjärtfenan; denna region är utrustad
med en särdeles stark muskulatur, enär densamma i
regel är fiskarnas förnämsta ställflyttningsorgan
(jfr Fiskar). Hos stjärtamfibierna är stjärten väl
utbildad, enär den hos dem tjänar som simredskap,
hvaremot hos det utbildade groddjuret de bakom
korsbenskotan liggande kotorna ha sammansmält till
ett griffelartadt benstycke, som ej framträder ur
bålen. Denna reduktion sammanhänger därmed, att hos
groddjuren de starkt utbildade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
