Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Surtaxe - Surte - Surteby - Surtees - Surt fixersalt - Surt kromsurt kalium - Surtorn - Surtout - Surtshellir - Suruga - Surukuku - Surville, Clotilde de - Survilliers - Survivans - Surya - Surögdhet - Sus - Susa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och S. de pavillon [de pavijå’] se
Differentialtull.
Surte, glasbruk. Se Liljedal.
Surteby, socken i Älfsborgs län. Marks härad.
3,266 har. 791 inv. (1916). S. bildar med
Kattunga, Fotskäl och Tostared ett pastorat i
Göteborgs stift, Marks och Bollebygds kontrakt.
Surtees [sätfs], Robert Smith, engelsk
författare, f. 1802, d. 1864, hvars urspr. i en
litterär tidskr. 1832 och 1834 utg. populära
Jorrocks’s jaunts and jollities torde ha gett Dickens
uppslag till "Pickwick papers".
Surt fixersalt, fot. Se Fixersalt.
Surt kromsurt kalium, kem. Se Krom, sp. 1503.
Surtorn, bot. Se Berberis.
Surtout [syrtö], fr. Se Syrtut.
Surtshellir, en håla i trakten af Eiriksjökull
(se d. o.) på Island, som är uppkallad efter jätten
Surt (se d. o.), till hvars ära en islänning från
Nordlandet omkr. 900 diktade en drapa, som han
framsade vid hålan. Hålan är nära 1,5 km. lång, men
räcker enligt folksägnen genom hela landet. Under
sagotiden var S. ofta tillhåll för fredlösa och
skådeplatsen för våldsdåd. Hålan består af fyra rum,
skilda af dagöppningar; det andra, som är 12–18
m. högt, är det mest storartade och i historiskt
afseende mest intressanta. S. beskrifves utförligt af
K. Kålund, "Bidrag til en hist.-topogr. beskrivelse
af Island", I, 338–343.
B–e.
Suruga. 1. Landskap. Se bd XII, sp. 1475.
– 2. Vik. Se bd XII, sp. 1263.
Surukuku, zool. Se Lachesis 2 (där genom
tryckfel står sururuku).
Surville [syrvi’l], Clotilde de, föregifven
fransk skaldinna (på 1400-talet), under hvars namn
utkommit två ryktbara diktsamlingar (Poésies de
Clotilde, på god tro utg., I 1803 af Ch. Vanderbourg,
II 1826 af Rojoux och Ch. Nodier), en serie
lyriska poem af dels erotisk, dels heroisk art,
hvartill "författarinnan"’, Marguerite Éléonore
Clotilde de Vallon Chal(l)is (Chalys, f. i början af
1400-talet i Vallon, d. 1495 i Vesseaux), påståtts
ha fått ingifvelsen under sitt giftermål (1421)
med en viss Bérenger de Survilie, som skulle ha
stupat vid Orléans’ belägring 1428. Genom A. Macés
och senare forskares undersökningar ha emellertid
dessa apokryfiska medeltidsdikter dokumentariskt
och definitivt visats vara ett bedrägeri af
de ursprungliga manuskriptens egare, markisen
J. de Surville, en fransk emigrant, som för sina
misslyckade rojalistiska stämplingar i Provence vid
sin återkomst till fosterlandet 1798 fick plikta
med lifvet. Förfalskningen, som redan från början
misstänkts af bl. a. Villemain och Sainte-Beuve,
afslöjades genom skickliga och omsorgsfulla
granskningar af dikternas många anakronismer och
prosodiska oegentligheter. F. ö. ådagalades, att
den sålunda blott föregifna skaldinnan i själfva
verket hette Marguerite, ej Clotilde, Chalis, gift
först 1428 med Bérenger de Survilie, hvars besjungna
hjältedöd s. å. likaledes visats vara ett falsarium,
ty han afled ej förrän 20 år senare. – Se A. Macé,
"Un procès d’histoire littéraire" (1870), König,
"Étude sur l’authenticité des poésies de Clotilde de
S." (1875), A. Mazon, ’’Marguerite Chalis et
la légende de Clotilde de S." (s. å.), Vaschalde,
"Bibliographie survillienne" (1876), E. K. Chambers,
"Literary forgeries" (1891), samt utredande och
klargörande tidskriftsuppsatser af G. Paris (1873–74)
m. fl. nyare forskare.
E. A-ie.
Survilliers [syrvilie], grefve af. Se Bonaparte 3.
Survivans l. Syrvivans [-a;iis], fr.
survivance (af survivre, öfverlefva), rättighet att erhålla
en syssla efter innehafvarens frånfälle eller
frånträde. Jfr Expektans.
Surya, ind. relig., ett af de många namnen på solguden
och öfver hufvud såsom den mest naturbestämda af de
många former, i hvilka denne fattades (sanskr. surya
är appellativ i bet. "sol"). Andra manifestationer
af solguden äro Savitar, Pusan, Visnu äfvenså – om
ock sekundärt – Mitra, kanske urspr. Indra o. a. I
"Rigveda" äro 10 hymner egnade enbart S. Han följer
efter morgonrodnaden - som ibland föreställes som S:s
dotter under namn af Surya – på sin gyllene vagn,
dragen af sju rödgula hästar. För hans ljus blekna
stjärnorna bort och fly undan som tjufvar. Närmast
väsensbesläktad med S. är Savitar. Hos denne
betonas dock mera den sidan i hans väsen, att han
sätter i rörelse och ger lif åt världen, medan
Surya alltid är den lysande himlakroppen; dess
namn, indoeurop. *sulio-, är också etymologiskt
besläktadt med Helios, den grek. solguden, lat. sol,
"sol", och vårt sol. Om litt. se under
Savitar.
K. F. J.
Surögdhet. Se Ögoninflammation.
Sus, zool. Se Svindjuren. – S.
papuensis. Se Papuasvinet.
Susa. 1. [sösa] Stad i Italien, prov. Turin
(Piemont), vid Pos biflod Dora Riparia, 495
m. ö. h. 4,808 inv. (1911) i hela kommunen. Vin- och
fruktodling. Biskopssäte. S. har lämningar af
flera romerska byggnader, bl. a. en triumfbåge,
samt en katedral från 1000-talet. Staden, fordom
kallad Segusio, var till 66 e. Kr. hufvudstad för de
under romersk öfverhöghet stående galliske cottiernas
familj (se Cottius) och blef 66 e. Kr. romerskt
municipium. Som romersk militärstation och nyckel
till alpvägarna var den af stor vikt. S. tillhörde
frankiska väldet från 575 till slutet af 800-talet
samt bildade därefter ett markisat. Litt.: F. Genin,
"Susa antica" (1886), och E. Ferrero, "L’arc
d’Auguste à Suse" (1901). – S. bildar medelpunkten
i försvaret mot alpöfvergångar från Mont Cenis
ända till Col d’Abriés, i hvars närhet Dora Riparia
upprinner för att i en mot ö. öppen båge och först
i nordlig riktning följa alpkammen och sedan vid
S. slå in på en östlig riktning. Härunder upptar
dess dal vägen från Mont Genèvre, Mont-Cenis-banan
och öfvergången från Col de Fréjus samt vägen öfver
Mont-Cenis i Novalesadalen. Centralställningens vid
S:s befästningar bestå af i n. (vid Mont-Cenis-vägen)
forten Bosco nero (till höger) och Pra-Piano samt
fort Giaglione (i v. vid Mont-Cenis-banan), i s. fort
Granere och i n. ö. ett mindre verk. Batteriet la
Lossa utgör förbindelseled med bergsryggen Asiettas
befästningar. Mot n. äro för direkt försvar af
Mont-Cenis-passet och angränsande öfvergångar
framskjutna forten Roncia och Cassa till höger samt
Varisello och Pattacrusa till vänster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
