Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Surat - Surbiton - Surbrunn - Surbrunnsviken - Surchoix - Surcouf - Surcoupe - Sur cru - Sur-Dasa - Surdeg - Surdin - Sure - Suremain, Charles Jean Baptiste de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och något hvete. – 2. Hufvudstad i nämnda distrikt,
på vänstra sidan af floden Tapti, 22 km. ofvanför
dess utlopp i Cambayviken. 114,868 inv. (1911). En
nu nästan försvunnen vall har angett gränsen mellan
den egentliga staden med sina smala, krokiga gator,
men vackra hus och förstäderna, som ligga spridda
mellan odlade fält. En eldsvåda och öfversvämning
1837 förstörde många intressanta byggnader, men
flera finnas kvar, bl. a. flera moskéer samt en
oregelbunden fästning vid floden från 1540. Staden
har liflig handel, förmedlad af många rika parsi-,
hindu- och muhammedanska köpmansfamiljer samt
ganska stor industri, företrädesvis i bomull,
men äfven riskvarnar och pappersbruk m. m. 1514
beskrifves S. af en portugis som en särdeles betydande
hamnstad och var senare den förnämsta handelsstaden i
Indien. Portugiserna voro då obestridt herrar i dessa
farvatten, men 1612 grundlade engelsmännen ett faktori
i S., som blef utgångspunkten för det brittiska
väldet i Indien. På 1600-talet beräknades stadens
befolkning till 800,000 pers., men sjönk betydligt,
sedan Bombay 1668 afträdts till Ostindiska kompaniet
och senare blef hufvudstad för dess besittningar. 1782
kom holländarnas faktori i engelsmännens ego, och
1800 pensionerade de senare nawaben af S.
Surbiton [s§’bitn], stadsliknande samhälle (urban
district) i engelska grefsk. Surrey, vid Thames, 21
km. s. v. om Charing Cross-stationen i London. 17,717
inv. (1911). Det är ett förstadssamhälle till
London och hufvudstation för två större segel-
och roddklubbar.
J. F. N.
Surbrunn, fordom brukligt namn på hälsobrunn (se d. o.).
Surbrunnsviken. Se Djurgården.
Surchoix [syrjwa’], fr., "öfversortering", hand.,
bästa sorten, i synnerhet af frukter.
Surcouf [syrkoT], Robert, fransk korsar, f. 12
dec. 1773 i Saint-Malo, d. där 8 juli 1827, visade
redan i skolan ett obändigt lynne, rymde vid 13 års
ålder därifrån och utverkade sin faders tillåtelse
att gå till sjöss. Under en resa till Ostindien
visade han så utmärkta sjömansanlag samt sådan
djärfhet och kallblodighet vid fartygets förlisning,
att dess befälhafvare tog S. till sin närmaste man
(1791). Efter en del märkvärdiga äfventyr i Indiska
oceanen på ett slafskepp fick S. vid Ile-de-France
(Mauritius) befäl å kaparen "Émilie" med 4 kanoner och
30 mans besättning. Förföljd af engelska örlogsfartyg,
lyckades han undkomma dessa samt uppbringade i
Bengaliska viken sex handelsfartyg, hvaribland ett
af Ostindiska kompaniets skepp, som var bestyckadt
med 26 kanoner och förde 150 mans besättning. Med
sina rika priser återvände han till Ile-de-France
(1796), där guvernören emellertid konfiskerade
alla priserna under förevändning, att S. saknade
befälhafvarbref. Efter att förgäfves ha vädjat till
koloniens handelsdomstol begaf han sig till Frankrike
och lyckades där af direktoriet och de femhundrades
råd vinna full upprättelse. Den djärfve korsaren
fann sig sålunda berättigad till en skadeersättning
al 1,700,000 frcs, men han var ädelmodig nog att
ej utkräfva stort mer än tredjedelen häraf. 1798
afseglade han ånyo till Ostindien och utgjorde där
som befälhafvare på
kaparna "Clarisse" och "Confiance" under nära tre
år en verklig skräck för engelsmännen. Med stora
rikedomar återkom han 1801 till Saint-Malo. Förste
konsuln Bonaparte erbjöd honom befäl öfver två
fregatter, befordran m. m. Men S., som framför allt
älskade frihet och oberoende, vägrade. Det oaktadt
blef han dekorerad. Trött på enformigheten, begaf
han sig 1807 ut på nya kaparfärder med skeppet
"Revenant", som han själf låtit bygga. Fastän ifrigt
förföljd af engelsmännen, som utfäst stora belöningar
för hans gripande, uppenbarade sig S. en vacker dag
(1808) med fem dyrbara priser vid Ile-de-France. Efter
de märkvärdigaste äfventyr återkom han följande år
till Saint-Malo. Detta var hans sista kaparfärd,
men han fortsatte ännu i flera år sin förbittrade
strid med engelsmännen genom att utrusta en mängd
kapare. Efter Napoleons fall blef han en af Frankrikes
största skeppsredare och vann sina medborgares
tillgifvenhet genom stor välvilja och frikostighet. Se
Ch. Cunat, "Histoire de R. S." (1847), och
R. Surcouf, "Un corsaire malouin, R. S." (1890).
H. W-l.
Surcoupe [syrko’pp], fr., spelt., "syrkupp",
öfverstick i kortspel. – Surcoupéra l. syrkuppa,
sticka öfver.
Sur cru [syr kry], fr., tekn., benämning på den metod
för utförande af porslinsmålning, som kännetecknas
däraf, att det föremål, som skall dekoreras,
efter bränning först neddoppas i glasyrvälling
och målningen sedan utföres på glasyröfverdraget,
hvarefter ny bränning företages. Denna metod, som
genom sammansmältning af glasyr och färg ger en mjuk
och behaglig ton, har bl. a. användts för italiensk
majolika och holländsk fajans. Jfr Porslinsmålning.
Sur-Dasa. Se Hindi, sp. 720.
Surdeg, sådan deg, som redan inträdt i jäsningsprocess
och som vid bakning blandas i den nyberedda degen för
att bringa denna i jäsning och sålunda göra brödet
luckert. Vid jäsningen har en del af den i mjölet
innehållna stärkelsen förvandlats till drufsocker,
delvis än vidare till vinättika och ättiksyra samt
företrädesvis till mjölksyra. Surdegen måste ha
stått några dagar, så att den blifvit tillräckligt
syrlig. Bruket af surdeg förekom redan i forntiden hos
såväl egypter och judar som greker och romare. I nya
testamentet talas bildligt om de uppblåste fariséernas
surdeg. Jfr Jäsning.
Surdin l. vanligen sordin, mus. Se Dämmare.
Sure [syr], flod. Se Sauer.
Suremain [syrma7], Charles Jean Baptiste de,
fransk-svensk militär, f. 9 okt. 1762 i Bourgogne,
d. 24 sept. 1835 i Dijon, tillhörde en adelsfamilj
från Bourgogne, emigrerade 1792, då kapten vid
artilleriet, tjänstgjorde vid emigranthären och
rekommenderades 1794 genom prins Henrik af Preussen
till en plats som guvernör för två unga friherrar De
Geer på Finspång. S. å. blef han emellertid kapten vid
svenska artilleriet och lärare i krigsvetenskap för
Gustaf IV Adolf, sedan 1795 med majors rang. Snart egnade han
sig helt åt hoftjänst och synes ha varit ett slags
rolighetsminister hos hertig Karl samt förmedlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
